ÅSIKT

Det gör ont

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser ett masochistiskt misslyckande

Precis som andra

stora erfarenheter är omvälvande konstupplevelser långt svårare att förmedla än att analysera. Den kritik som ändå försöker, fastnar vanligen i jämförelsen (listor, betyg, etc) eller i det känslosamma, panegyriska vittnesbördet. I sällsynta fall kan sådan kritik odlas i litterär riktning och fås att säga nåt om konstverken i fråga, men för det mesta kommer den blott att handla om de fördomar och preferenser som präglar upphovsmannen.

När litteraturvetaren Niklas Schiöler nu, efter sin uppmärksammade tranströmeravhandling Koncentrationens konst (1999), publicerar en essä som behandlar konstens art och väsen med utgångspunkt i Beethovens, Tranströmers och Jan-Ove Waldners gärningar, löper hans framställning definitivt i den senare fållan. Boken som utkommer i Bonniers essäserie, vilken redigeras av Leif Zern och Daniel Birnbaum, ger i alla stycken prov på vad en estetiskt reaktionär hållning kan innebära idag.

Utgångspunkten är hela tiden den omvälvande konstupplevelsen, och stilen är just panegyrisk och känslosam. Synen på konstens historia och på konstnären är sentimental, patriarkalisk och heroisk. Stor eller rent av ”sann” konst blir till då stora män kämpar med sina fäder och den känns igen på att andra stora män faller i gråt när de tar del av den. Kvinnor existerar mest som intriganter (Bettina von Arnim), som förförerskor (Edith Södergran) eller som distraherande sexualobjekt (Ann-Sophie Mutter). Konstens sanna förebild är vidare naturen (i motsats till depraverad kultur och ”modernitet”) och den erövras genom trägen, kvalfylld och självförglömmande kamp med föregångarna på traditionens ”fasta grund”. I fonden anar man till slut Gud, som – får man anta – är den som ligger bakom den ”kärva fostran” som konsten består oss med.

Och på bokens

sista sidor tolkas så denna reaktionära estetik i politiska termer. Konsten, heter det där, skall ”ompröva vår emotionella och intellektuella infrastruktur”. Den skall ”justera vårt nervsystem” till opposition mot staten och ”dess snedvridna jämställdhet” som ”hyllar det mediokra” och som ”påbjuder att var och en sänker sig till lägsta gemensamma nivå”.

Omvälvande konstupplevelser är aldrig enkla att omsätta i tankar och ord. Och jag är osäker på om Niklas Schiöler riktigt har koll på vilket otäckt hörn den här boken målar in honom i. Men det förvånar mig att redaktörerna, vilka själva som kritiker tvärt om odlar ett analytiskt och besinnande förhållande till konstupplevelsen, gjort just den här boken till ett nummer i sin essäserie. Skall det ses som en provokation eller som en markering mot förment politiskt korrekta förväntningar?

För mig är det hur som helst svårbegripligt. Ty de som hoppas på en diskussion om skapande och estetik har inte mycket att hämta i Konstellation. Och de som till äventyrs trodde att de skulle få lära sig nåt om de tre behandlade konstnärernas konst, går sorgligt lottlös ur läsningen. Beethoven, Tranströmer och Waldner tjänar i själva verket bara som förevändningar för författaren när han upphöjer sina upplevelser till estetisk lag och politisk ideologi.

I grunden är

Schiölers estetik masochistisk. ”Konst gör ont”, upprepar han gång efter annan – men smärtan den skänker är ljuvlig. Inget fel i det. Masochismen har ofta visat sig vara en estetiskt fruktbar perversion. Men som kritisk utgångspunkt är den problematisk eftersom den idealiserar underkastelsen och ersätter värderande resonemang med kroppslig reaktion. Och som politisk, ideologisk, utgångspunkt är den förstås rent livsfarlig.

Och häri ligger väl till sist Niklas Schiölers misslyckande. Han borde varit trogen sin personliga njutning och prövat vart den kunde leda honom, istället för att försöka lansera den som allmängiltig filosofi.

Magnus William-Olsson