ÅSIKT

Rasande teater

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BARBRO WESTLING ser kaotisk dockverkstad

LUC VAN PUT Jan Fabres "As long as the world needs a warrior«s soul" spelas på Kulturhuset i Stockholm.
Foto: LUC VAN PUT
LUC VAN PUT Jan Fabres "As long as the world needs a warrior«s soul" spelas på Kulturhuset i Stockholm.

EN VALL MED STORA , stela och nakna barbiedockskroppar skiljer publiken från det uppror som Jan Fabre och hans belgiska kompani Troubleyn just nu gästspelar med på Kulturhuset i Stockholm. För den som trodde att det oartikulerade avantgardeskriket hade hörts för sista gången är det bara att gå dit och se de galna hundarna löpa och höra Dario Fos text till Ulrike Meinhof: io, Ulrike, grido.

Det är fel på världen. Den är en fruktansvärd, på samma gång välutrustad och kaotisk, dockverkstad där borden dukas upp med vaxdukar, som till operation, och under våldsamma konvulsioner och skrik föds där fram samma perfekta och livlösa barbiedockor av nedsmetade och hyperventilerande människor.

DOCKOR SOM GÅR att dänga bort, fläka ut eller ta bort huvudet på. Nästan som det går att göra med människorna. Men det är till dockans perfektion människorna strävar, det förpackas, smetas och plastas in och ständigt strilar vattnet när någon gör sig ren bakom de upplysta duschförhängena.

Teater, dans, konst, film – Jan Fabre tillhör stjärnorna inom det internationella scenkonst-avantgardet. Men i As long as... arbetar han med ”äckliga” effekter, konstnärliga förlösningar, stympningar och manipuleringar av kroppen, som går tillbaka på 90-talskonsten och namn som Kiki Smith, Mike Kelley och Paul McCarthy. Det är inte utan att det även känns lite gammalt avantgarde när de manliga rockmusikerna drar loss sitt tunga gung på scenen och de kvinnliga dansarna gör sina ekvilibristiska nummer för sig.

AS LONG AS... innehåller stökiga, fult påträngande, men även vackra bilder som hyllar den rasande människan. När kompaniet till sist står där på sina bord, klädda i vitt och hållande varsin docka framför sig på utsträckta armar, är det lite ketchup kvar på fållen på en av dansarnas dräkter. Det måste väl vara meningen?

Barbro Westling