ÅSIKT

London sticks

1 av 3 | Foto: JOHAN TELL
Bishopsgate i London. Dubbla rader av vassa konformade piggar ska hindra uteliggare från att slå sig ner.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

London har blivit vassare. Spetsigare, obekvämare, smalare, knöligare samt i många fall även mer sluttande.

När George Orwell på 1930-talet luffade runt i den brittiska huvudstaden behövde han inte bekymra sig över att alla uteliggarnas skrymslen och krypin ett efter ett gjordes, så att säga, obeboeliga. För Orwell och hans luffarvänner var det inte ens tal om att försöka kvarta i en centralt belägen trappuppgång. Det skulle bli fängelse. För lagen förbjöd tiggeri, förbjöd lösdriveri och föreskrev att luffare skulle just luffa. De skulle absolut inte drälla omkring i välbärgade områden och med sin blotta närvaro besvära och förfula. Så här skrev Orwell i sin Nere för räkning i Paris och London:

"Luffare drar vida omkring på sommaren, och på vintern kretsar de så mycket som möjligt kring storstäderna, där det är varmare och finns mera välgörenhet. Men de måste hålla sig i rörelse, för man får inte komma in på någon enskild kvart, eller på två olika kvartar i London, oftare än en gång i månaden, vid vite att sättas i fängelse."

I dag, trots sjuttio år av välgörenhet och en alltmer humanare inställning till fattiga, fortsätter luffare att besvära och förfula centrala London genom att slå läger på ställen där ingen vill ha dem. Men eftersom inte ens den mest hängivne Thatcherist skulle överleva speciellt länge som politiker om han återinförde luffarvandringarna, har de som tröttnat på att kliva över sovande bylten på väg in i sin butik eller vill ha en annan utsikt genom sitt kontorsfönster än ett tillfälligt hem av pappkartonger tagit saken i egna händer.

Därför har portar på äldre hus fått gallergrindar medan fönstersmygar, nischer och balustrader försetts med vassa spetsar, bårder av slipade uddar, flikigt järn, knotiga klumpar eller lutande plan som omöjliggör varje sovförsök.

På samma vis har bänkar vid busshållplatser gjorts minimalt smala och maximalt sluttande så att de förvandlats från något att sitta på till något att luta rumpan mot. Parkbänkar har fått två, tre nya armstöd så att de blir omöjliga att ligga på.

Om den hemlöse säger britten att han "sleeps rough", alltså "sover ojämnt", vilket är ett uttryck som aldrig varit mer träffande än idag.

Nya hus har däremot en uteliggarfientlig arkitektur redan från början. Fasaderna är helt släta utan valv, nischer, prång eller portgångar och fönstren löper jäms med fasaden.

I övrigt, får man förmoda, är Orwells sammanfattning av luffarlivet lika aktuell idag som 1933:

"Det är ett utomordentligt meningslöst, bittert obehagligt liv."

Johan Tell