ÅSIKT

Den inställda kärlekens liv

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNDER ANDERSSON ser Per Olov Enquists Systrarna på Stockholms stadsteater

Viveka Seldahl, Yvonne Lombard och Bibi Andersson i ”Systrarna”.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Viveka Seldahl, Yvonne Lombard och Bibi Andersson i ”Systrarna”.

Per Olov Enquist är specialist på att ta sig an andra författares verk. Tidigare har Strindberg, H C Andersen och Sofokles passerat revy i hans produktion. Nu är det Tjechovs tur. Systrarna har dennes Tre systrar som utgångspunkt.

Mötet är lyckat på det dramatiska planet. Tjechovs tystnad kring livsavgörande frågor har en motsvarighet hos det omskrivna tomrummet i Enquists verk. Alltså det outsagda, det sårigt oformulerade.

Det är - för att travestera en gammal Enquist-titel - ett drama om den inställda kärlekens liv. Och då liv i pluralis. Om människor som lever sina liv oförlöst, som aldrig kommer till skott. Frigida liv, där framtiden bestås långa utläggningar, men ingen vågar släppa loss.

Enquist har i sitt drama flyttat fram handlingen. Systrarna är betydligt äldre. Då och nu, det livsavgörande skedet och ett dagsaktuellt facit (=vi kom aldrig till Moskva) vävs in i varann. Övergångarna är abrupta, men fungerar utmärkt, i dramat som på scenen.

Samtidigt är det en uppsättning som väcker både frågor och reservationer. Benny Fredriksson har piffat upp dramat med diverse dansinslag. Det fungerar mindre som verfremdungseffekt än som ett lite ängsligt publikfrieri. Ett exempel på det Roy Andersson kallade "vår tids rädsla för allvar". Men den som går på en pjäs av Tjechov/Enquist förväntar sig knappast underhållning à la Hamburger Börs.

Lägg till detta en steril scenografi som inte alls utnyttjar scenrummets möjligheter, och där hela andra aktens scenbild mest påminner om en nedlagd dansbana i skogen utanför Årjäng, och det behövs egentligen ett mirakel för att rädda föreställningen.

Det inträffar.

Miraklet bärs framför allt upp av tre namn: Yvonne Lombard, Bibi Andersson och Viveka Seldahl. I rollerna som de tre systrarna Olga, Masja och Irina spelar de så stickor och strån ryker.

I den mån de ges möjlighet, alltså. Och det är tyvärr inte hela tiden. Enquists text är förbannat rolig mitt i det tragiska.

Han har tagit Tjechovs "komedi"-etikett på dramat på allvar. Regissören Benny Fredriksson har dragit ner tempot - kanske för att alltsammans ska gestalta begreppen KRAFTLÖST! eller TRAGISKT! eller UNDERGÅNGSPRÄGLAT! - vilket betyder att man går miste om snärten i ett antal repliker.

De tre systrarna har god assistans av ett antal herrar: Peter Engman som den lite bonnige officeren Tusenbach, Thomas Roos som den försupne läkaren Tjebutykin, i Nicklas Gustavsson som deras tidigt knäckte bror Andrej och Jessica Liedberg som dennes elaka, karriärhorande hustru Natasja. Och givetvis av Meta Velander i rollen som det åldrade tjänstehjonet Anfisa.

Sammanfattningsvis: klart sevärd. Trots lusigheten.

Gunder Andersson