ÅSIKT

Kraft, känsla, mod

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ARNE JOHNSSON läser Åsa Maria Krafts sorgesång över en ofödd

Åsa Maria Kraft.
Foto: CATO LEIN
Åsa Maria Kraft.

De flesta har kanske någon gång sett ett ultraljudsfoto av ett foster. Hur det i denna livmoderns inre rymd avtecknas suddiga konturer av en varelse som både är en av oss och en alldeles ny och okänd individ. En till vilken man genast knyter en mängd känslor, men som kanske är mest förknippad med begrepp som "väntan", "förväntan", "ankomst" och "ängslan". Föräldrar som ser den första bilden av den som kanske kommer att bli deras barn spinner nog gärna som en saga omkring dess rörelser - foten som sparkar, handen som vinkar.

Livet är så skört, ju mer man lär sig om de komplicerade processer som ska till för att ett barn ska kunna födas desto mer framstår det som ett under att det överhuvudtaget sker. Det är en lättnad när allt går väl och det kan vara en stor sorg om moderns kropp stöter bort fostret. Den som då dör har kanske i moderns och faderns tankar redan mycket tidigt blivit en person, en som är väntad.

Åsa Maria Kraft har med sina tre böcker med kortprosa och dikter, 4 påhitt (1997), Exlibris (1998) och Diktaten (1999) alltmer kommit att framstå som en av de mera originella, orädda och samtidigt innerliga poeterna idag. Det landskap och de miljöer man nu börjar se som hennes är en slags byggplatser - kärlekens, skapandets, biologins - eller som i ena hälften av Diktaten - arkitektur, med Öresundsbron i fokus. Byggandet, konstruerandet, antingen det sker som en biologisk funktion eller som mänsklig fysisk eller intellektuell ingenjörskonst, sker i nuet, i den moderna teknologiska samtiden, i språket känner man såväl de hårda och spretiga armeringsjärnen, som de tredimensionella och virtuella CAD-ritningarnas dans på skärmen, som de korniga ultraljudsbilderna på fostret i en havandes mage. Och man hör hennes rappa, lätt ironiska hållning till det mesta i tillvaron i påhitten. Men samtidigt - och ofta nog i hennes böcker sker ett möte mellan två världar, brobyggarna från två länder möts över vattnet, de älskande förenas med sina kroppar, modern är förenad med barnet för att skiljas och mötas igen på andra villkor - ja samtidigt finns också något annat. Det är ett inslag av helighet, legend och evighet, lika starkt och ofrånkomligt som någonsin en ikon, från vilken religion det vara må. I detta möte föds hennes djärvhet och storhet.

Exlibris var en berättelse, skapelseberättelse om både ett barns och en boks födelse, en poetik om man så vill, för livet och för skrivandet. Nu kommer hon med sin fjärde bok, Händerna lägger ner kransen. Den har undertiteln svart exlibris och handlar också den om ett havandeskap men ett som leder till missfall i sjunde veckan. Boken består av två delar vilka starkt beror av varandra och delvis också speglar varandra.

Den första är en diktkrans bestående av sju långa dikter vilka vävda tätt samman i ett intrikat system. Den andra delen är inte mindre tätt vävd den, men dikterna är inte på samma sätt flätade i varann, även om motiv, satser, ord speglar varann. Ja hela boken brusar av samma sorts bildliga och akustiska kornighet som det ultraljudsfoto som finns på omslaget, där man skymtar den vita skuggan av en trefingrad hand, som en långsträckt stjärna över en inre galax.

Åsa Maria Krafts bok är ett rekviem över en ofödd, en sorgesång över den som försvann, över moderskroppens oförmåga att nära fostret, eller "zygoten" som hon säger ("zygot" är den cell som bildas när den kvinnliga och manliga könscellen förenas). Men inte endast en sång från moderns, den levandes mun utan också från den ofödde hörs musik: en flöjt spelar genom samlingen, barnets överljudliga sång, han är en motsatt Orfeus som spelar sig ned i döden. Samlingen är också en meditation över förvandlingarna i kroppen, livmoderns metamorfos från barnkammare till gravkammare, över all den kemi, alla de biologiska system, begrepp, funktioner som förenas i skapelsen.

Men framförallt, och det som gör även denna bok så märklig, gripande och stor är att hon har konstnärlig styrka att gjuta ett evighetsmörker och ett evighetsljus i den. Att alla de mönster, speglingar, ordlekar, den skönhet och den råhet som finns där verkligen är destillat av en erfarenhet och en sorg. Händerna lägger ner kransen berättar om det oerhört privata men också om det som är oss alla. Alla vi som lever har passerat den gräns detta foster inte mäktade. Alla som haft med ett havandeskap att göra har varit med om den färden. Också i detta har Åsa Maria Kraft byggt en bro mellan världar, mellan det privata och det allmänmänskliga.

lyrik/Åsa Maria Kraft

Arne Johnsson