ÅSIKT

Varför ber Hitler?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHN PETER NILSSON om konstnärer som vill få oss att tappa ansiktet

Cattelans ”In God we trust”.
Foto: TORD LUND
Cattelans ”In God we trust”.

Nyligen har den

italienske konstnären Maurizio Cattelanväckt starka reaktioner i både Basel, London och Warszawa med skulpturinstallationen The Ninth Hour där man ser påven Johannes Paulus II nedslagen på marken efter det att han har träffats av en meteorit. I Warszawa blev man tvungen att stänga utställningen.

I Färgfabrikens stora utställningssal finns en ensam vaxdocka i salens bortre del. Som i en övergiven kyrka går jag genom rummet för att upptäcka att dockan är en man med ryggen vänd mot det stora rummet, stående på knä, bedjandes. Jag går runt dockan och upptäcker att det är – Adolf Hitler. Blicken är vänd snett uppåt. Plötsligt känns det som om en iskall vind drar genom det ödsliga utställningsrummet.

Proportionerna stämmer inte – vaxdockan är något mindre än vad som kan vara naturlig storlek och skalförskjutningen skapar ett egendomligt intryck. Cattelan lyckas ta hela salen i besittning. Det är som om min logik inte riktigt fungerar. Kombinationen mellan vad Adolf Hitler representerar och den subtilt förändrade proportionen ger en fysisk upplevelse av verket. Jag blir smärtsamt medveten om min egen närvaro i rummet. Det är som om jag har ett fysiskt övertag till den lilla vaxfiguren. Men samtidigt lyckas den extremt porträttlika och ”levande” knäfallande mannen utmana detta övertag.

In God we trust heter verket och är gjort direkt för Färgfabriken. Och det är en av de mest intressanta utställningar jag sett på mycket länge. Varför ber Hitler? Ber han om förlåtelse? Eller ber han om att få döda fler miljoner judar? Det finns ingen förklaring. In God we trust? Är det Gud som fäller avgörandet?

Naturligtvis handlar verket om Hitler och nazismen. Hur kunde denne lille man få ett sådant stort inflytande på folkmassorna? Men det handlar också om religion, om att tro. Cattelan kopplar ihop Hitler med religion och pekar på vilken tunn linje det går mellan att tro på något gott eller något ont.

Cattelan konfronterar oss med denna moralism på ett amoraliskt sätt. Det finns onekligen något sensationellt, något av ett billigt trick över verket. Men Cattelan lyckas tillföra något betydelsefullt med sin lite pojkaktiga spjuveraktighet.

In God we trust

associerar också till trossystem i vidare mening. Och jag tänker i synnerhet på konstens avantgarde. I början på 1900-talet ansågs abstrakta konstverk som något väldigt utmanande och skapade rubriker i den tidens media. I dag är det konstnärer som till exempel Bjarne Melgaard eller, som nu nyligen, Pål Hollender som vill diskutera barnpornografi eller prostitution som kritiseras som rubrikhungriga eller omoraliska. Jag vill inte föra den debatten utan endast konstatera vilken sprängkraft realiteten tycks ha fått i relation till fantasin. Det chockerande i dag är verkligheten, inte de abstrakta visionerna.

Det gäller även Maurizio Cattelan. Han lyckas fylla det tomma utställningsrummet med en verklighet. Fast det är inte en svart-vit verklighet som handlar om ett enkelt förnekande eller ett bejakande. Han försöker i stället peka på mekanismerna som styr vår uppfattning mot den ena eller den andra sidan. Han pekar på min egen moral, på min egen närvaro. Med historien som facit blir jag naturligtvis skrämd av vad jag ser. Men skrämd av den lille Hitler? Av Cattelans förmåga att manipulera rummet? Nej, skrämd av mig själv, av min fascination, av hur lätt det är att förblindas av teaterns magi, av spektaklets fascination.

Det är svårt att

samtidigt fokusera på Rune Lindblads utställning, i synnerhet då konstnären och kompositören, och även Färgfabrikens tillfällige curator, Carl Michael von Hausswolff, har iscensatt den som en slags ”idolutställning”. Men det har sina poänger. Jag tänker på alla undergroundkonstnärer som varit före sin tid och fått sin berömmelse postumt – tack vare kultskapets positiva kraft.

Rune Lindblad (1923-1991) komponerade över 200 ljudverk under sin livstid. Men han är fortfarande relativt okänd i Sverige, trots att han under de senaste åren har uppmärksammats internationellt som en del av den konkreta musiken tillsammans med bl a Pierre Schaeffer och Karlheinz Stockhausen. von Hausswolff har hittat Lindblads målningar och grafik som presenteras med en vinylplatta med nytolkningar av, och hyllningar till, Lindblads konkreta kompositioner.

Kult – och en ärlig hyllning till en man vars ljudverk är fantastiska, om man ger sig tid att lyssna. Det är ett existentiellt ljudäventyr som Lindblad ger oss: hur 1900-talet övergår från en gemensam kollektiv historia till individuella fragment, till lösryckta bisatser som vi själva måste ge mening åt.

På ett besynnerligt vis hänger plötsligt Cattelan och Lindblad ihop. Det är som om de båda vill uppmana oss att se oss själva utan några masker.

John Peter Nilsson