ÅSIKT

Bo Bernhardssons middagstal

KULTUR

I kväll visas dokumentärfilmen om Arbetets död i Stockholm, i morgon kan hela Sverige se den i SVT 1.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den förste chefredaktören på tidningen, som lades ner i höstas, var Axel Danielsson. Den siste blev Bo Bernhardsson. I november arrangerade, för 64:e året, tidningen Arbetet Bokens dag i Malmö. Men allt var inte riktigt som vanligt.

Bo Bernhardsson
Foto: Krister Hansson
Bo Bernhardsson

När

Bo Bernhardsson

höll sitt traditionella middagstal

på Bokens dag i Malmö

- det var på kvällen den 18 november -

hördes det att han var osäker,

bitter och osäker, liksom hemlös:

han sökte med blicken

på så många ställen samtidigt.

Nu var det de stora förlagen

som betalade gåsen och svartsoppan.

Ingen Arbetet bars in vid elvatiden

med reportaget

från eftermiddans uppläsningar.

han talade sig ner till

förrförra seklets

revolterande fattigdom och när han

gjorde det spelades i bakgrunden

en muzakversion av My way.

Var det bara jag som märkte just det?

De flesta författarna tror jag knappast

kände något speciellt inför hans ord;

i varje fall inte Agneta Pleijel.

Och Svante Weyler kände

naturligtvis inget alls;

han hoppades på en "budgivning"

på nästa års Bokens dag-arrangemang:

någon annan Malmötidning borde absolut

ta över en så anrik Bokens dag!

Bertil Torekull, konstigt

folklig med någon sorts frikyrkoglöd

i ögonen, på ett sätt

långt närmare den lite dystre

ABF:aren som satt bakom honom,

han betraktade däremot

Bernhardsson med en

enorm, nyfiken precision.

Helt enkelt tidningsögon?

Min

dotter, som var med, kröp

omkring under bordet;

hon tittade upp, sömnig,

underbart ovetande, ur golvet,

långt inifrån framtiden.

Sedan gick hon bort till fönstret

på restaurang Översten

och tittade ut mot bron,

de blinkande planen på kvällshimlen, kom

sen springande tillbaka och sa till

sin mamma, min hustru, att hon

gått hela jorden runt.

Men

Bo Bernhardsson uppfattade sig

i det ögonblicket nog

som den siste,

den som misslyckats,

den som skulle

bli ihågkommen för det och inget annat.

Men jag tyckte han växte där

han stod framför oss,

vädjande till något osynligt

som skulle dra upp honom ur den

här fruktansvärt envisa mardrömmen

som nästan lika mycket var min.

Det var som om han till

och med nu väntade på något!

Ord seglande genom tiderna

orden som bär denna

övertygelse hela

den långa vägen bort och hem.

Stan

och gatorna tjugosju

våningar ner och den

upplysta bron över till Köpenhamn,

affärsfolket, konsulterna, uppgörelsernas

män, Kockumskranen som

en gång lyfte den döda tidningen,

de nya Malmöförfattarna på de nya krogarna,

ja var och en som var ute

den här lördagskvällen:

alltihop lyftes nu som en enda öronbedövande

våg av neon, tillväxt, trolöst

expanderande framtid

och den kom störtande över Arbetets

siste chefredaktör

(i sin ganska slitna svarta kavaj)

liksom över prenumeranterna jag

hade mött tidigare på dagen.

Men

vågen störtade ju även över mig:

jag var fruktansvärt gammal

och trött den där kvällen

och jag var yngre än någonsin,

mer vanmäktigt lugn,

farligt lugn och samlad

inför det här nederlaget.

jag bestämde mig för

att det var helt

avgörande att minnas de tio

minuter Bo Bernhardsson

höll sitt middagstal.

Göran Greider