ÅSIKT

Kvinnan – en vit fläck på mannens karta

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MARIA BERGOM LARSSON läser ”Lord Nevermore” och diskuterar osynliggörandet

Agneta Pleijels roman "Lord Nevermore" handlar om två mäns öden sett genom en kvinnas ögon.
Foto: Ulla Montan
Agneta Pleijels roman "Lord Nevermore" handlar om två mäns öden sett genom en kvinnas ögon.

Det egendomliga

med den svenska kulturdebatten är att när en roman fått lysande recensioner blir det tyst som i graven och ingen tar tag i den utmaning som romanens idévärld innebär. I stället kan man som Ola Larsmo påstå att svensk litteratur saknar romaner som utforskar det moderna 1900-talet, precis det som Agneta Pleijels Lord Nevermore faktiskt gör. En väldig, djupborrande idéroman om 1900-talets Europa i klass med Thomas Manns tungt episka berättelser. En berättelse om Europa ur kvinnoperspektiv. Är det förklaringen till osynliggörandet?

Omslaget till Lord Nevermore föreställer en kvinna. Hennes blick är öppen och iakttagande. Boken handlar om två mäns sammantvinnade öden under första hälften av 1900-talet. Men blicken som ser dem är en kvinnas.

Lord Nevermore handlar om de två barndomsvännerna från Zakopane i Polen, Bronislaw och Stanislaw, två intellektuella vid första världskrigets början. De är som karaktärer diametralt olika. Stan, konstnärlig, kaotisk, associativ, neurotisk, excentrisk känslomänniska med dragning till mystik, djupt levande men svår att leva nära. Absurd dramatiker och konstnär före absurdismen, en man i ständigt uppror mot sin samtid.

Bron är hans motsats, kontrollerad, intellektuell, med en stark tro på vetenskapens förmåga att förklara världen och människan och med en klar akademisk karriär i sikte men innerst prestigefylld och rädd att förlora ansiktet inför vännen. Två motsatser eller möjligen två sidor av den europeiska mannen.

Under en resa till Australien vid första världskrigets början genomgår de en kris och skiljs åt, för att inte mer mötas, deras liv följer därefter helt olika spår.

Bron gör karriär som antropolog och skriver en rad böcker om invånarna på en liten ögrupp i Melanesien i Stilla havet där den europeiska synen på familjen, kvinnan och sexualiteten utmanas av helt annorlunda sociala mönster.

Efter året i

Melanesien gifter sig Bron med en australisk flicka, Ellie Rose, för att efter kriget tillsammans flytta tillbaka till Europa och en karriär som professor i Cambridge.

Stan blir liksom fadern konstnär, skriver oformliga romaner, försörjer sig på att måla porträtt, hamnar under kriget i S:t Petersburg som officer, tvingas med de röda under revolutionen och slutar så småningom sitt liv för egen hand i en liten by i Ukraina på desperat flykt österut undan tyska trupper efter Polens förintelse vid andra världskrigets början. Så ungefär ser den yttre handlingen ut. Den inre utgör en diskussion kring manligt – kvinnligt, konst – vetenskap, helhet – splittring, den kulturella kärnan i det europeiska i ett feministiskt perspektiv.

Den kultur Bron möter hos folket i Melanesien utmanar gamla patriarkala tankemöns-ter. Deras sätt att tänka kring familjen är provocerande annorlunda. Vi skulle säga ”primitiva”. Kvinnan gifter sig och flyttar in i mannens hus. Men barnet som föds är inte släkt med fadern som bor med dem i huset och tar hand om och älskar det. Barnet har en andlig härstamning och förs till kvinnans kropp av den andliga kraften Baloma. Den närmaste manliga släktingen är morbrodern. Barnet har samma totemdjur som han och det är han som bidrar till hushållets försörjning. Och här finns, berättar Bron, inget Oidipuskomplex! Sexualiteten är okomplicerad och skuldfri. Sonen vill inte lägra sin mor och döda sin far, inte heller dottern sin mor. De får den närhet de behöver av modern tills de mätta på smek vänder sig åt annat håll. Detta är i stort vad Malinowski kom fram till.

Vad är nu detta?

Varför skulle det vara viktigt att fadern inte vet sig vara släkt med barnet? En familjestruktur befriad från patriarkatets äganderätt till kvinnans sexualitet skulle befria familjen från våld och våldtäkt. Det spelar inte någon roll vem som är fadern, barnet kommer från en andlig ort. Eftersom mannen inte behöver oroa sig (som till exempel Strindberg) över barnets äkta börd behövs ingen kontroll av kvinnan, inget våld, ingen ofrihet, bara mötet mellan två jämbördiga individer.

Äktenskapet bygger inte på kvinnans underordning och mindre värde, inte heller på ägande eller arvsrätt till de så kallade äkta barnen, sådant som följt i spåren av den patriarkala familjen. Balans skapas genom att hon flyttar hem till mannens hus, men det är morbrodern som är barnets närmaste manliga släkting. En matrilinjär familj.

Men vi kan ju i dag inte förneka att vi vet mannens roll vid befruktningen? Om inte kvinnans sexualitet är strikt kontrollerad kan ju också någon annan vara fadern? Den utmanande frågan är om det spelar någon roll. Mannen tar hand om barnet och älskar det som sitt eget. Uppenbart är att det skapar en kultur utan kvinnoförtryck och utan vårt laddade och skuldfyllda förhållande till kropp och sexualitet.

Bron är övertygad om att infödingarna egentligen vet hur barn kommer till. Men de bortser från det för att bevara sin kultur.

”Bygger kanske inte

varje kultur på obevisbara värden? Utan förbundet mellan Gud och hans utvalda folk (det går sannerligen inte att bevisa) skulle judendomen störta samman. På dogmen om den obefläckade avlelsen (sannerligen lika orimlig som tron på Baloma) vilar kristendomen. Till och med matematikens sanningar bygger på grundsatser som är erkänt obevisbara, axiom. Demokratin behöver grundsatsen (lätt att ifrågasätta) om alla människors lika värde och värdighet. Så vad är det för fel i att förutsätta att kvinnan ensam står för barnaalstrandet när alla är nöjda med det?”

Mannens kontroll av fruktsamhet och födande – det går inte att komma ifrån att detta är kvinnoförtryckets grundbult. Och att vi i större delen av världen fortfarande lever som om detta är en självklar patriarkal rättighet. Att ifrågasätta denna rätt leder till slutsatser som vi inte gärna vill erkänna.

Bron ifrågasätter den men lyckas inte i sitt eget äktenskap frigöra sig från gammalt tankegods, ja, vem blir mannen om kvinnan börjar ligga med vem som helst? ”Kvinnan, den kvinna som han ska gifta sig med, måste vara ren. Enkom för honom. Annars tappar han fotfästet i tillvaron. Vem har spikat fast denna föreställning i honom, och djupt ner i skrevet? Vad har den för social funktion?” Han vet svaret och Ellie Rose vet, men detta är bortom förnuftet.

Så är det Ellie Rose

vars blick vi möter på omslaget. Hon är berättelsens fokus: Vad är kvinnans plats i den manliga geografin? Både den inre och den yttre.

Den yttre kartan har mannen själv ritat. Här finns ingen plats för kvinnan. På Melbournes gator finner hon bara mansnamn. Av sin älskade får hon höra att kvinnan är en vit fläck på kartan, det gåtfulla tomrummet som måste fyllas för att mannen ska finna sig själv. Men hon känner sig inte som ett tomrum, utan som ett jag, ett subjekt. Och blir arg och konfunderad.

Ellie Rose arbetar som sjuksköterska i Melbourne. Men hon vill egentligen läsa till journalist. Hon är socialist och kämpar för att sjuksköterskorna ska få organisera sig fackligt. Hon är stark, fördomsfri och självständig. Hon törs-tar efter en värld i fred och rättvisa.

Kvinnan saknar värde utöver det som mannen ger henne, konstaterar Ellie Rose. Själv definierar kvinnan ingenting. Detta är geografin. Hur gick det till? Och hon kommer ännu längre i sin självanalys: Kvinnan försvarar mannens karta, mot sina egna intressen. Kvinnans identitetslösa tomrum rymmer ett omåttligt försvar av mannen. Av hans identitet. Därför att hon är beroende. Hon förvandlar sig själv till ett tomrum. Hon kallar det kärlek, men varför måste kärleken på detta sätt urholka kvinnan? frågar Ellie Rose.

Handlar inte hela befrielseverket just om detta att få bli ett jag, vare sig det gäller fackföreningen, kvinnoemancipationen eller socialismen? Och hon konstaterar upprymt: Hela världen måste byggas om!

Hur förverkligar livet

våra drömmar? Medan Bron satsar allt på sin karriär och reser världen runt och föreläser om sina antropologiska ungdomsfynd i Stilla havet tar Ellie hand om de tre döttrarna i huset i Schweiz. Men snart skickas de bort till olika internatskolor i England och Ellie Rose blir ensam kvar. Sjuk i ledgångsreumatism. Och Bron har alltmer sällan tid att komma hem mellan avgångarna till New York och Paris och älskarinnan i London. Hon hamnar i en liten by i Norditalien. Döende. Lederna, fingrarna kröker sig smärtsamt inåt i kramp. Till sist kan hon inte längre röra sig. Ett skrik av smärta är hennes sista livstecken. Bron kommer inte till hennes dödsbädd. På något sätt har han förträngt att hon faktiskt är döende, Ellie Rose som han en gång älskade.

Kvinnan dör ensam i en kramp som kröker sig inåt. Och ett skrik av smärta. Detta var vad som blev kvar av befrielseverket, en svart bild av våra drömmars uppfyllelse. Av Ellie Roses dröm om en egen identitet och ett eget arbete i världen blev en kärleksfull och självuppoffrande moder och en hustru som aldrig ville hävda egna behov. Som urholkade sig av kärlek. Återstår krampen – en inåtvänd vrede. Av hennes längtan att förbinda sig med det hela, med en hel värld, en hel mänsklighet blev splittring.

Karriären och kriget för Bron till USA och en gästprofessur. Han har gift om sig med den blonda Mariella som på amerikanskt vis kallar honom Bobby. På en parkbänk i Central Park i New York får Bron hjärtinfarkt en sen vinterkväll. Bredvid honom på bänken sitter en baglady. Året är 1942. Han är sedan länge en levande död, hjärtat och känslolivet har vissnat. Han dör kvävd av den amerikanska famnen, Europa slukas av Amerika.

Och Stan, den

andra halvan av den europeiska mannen, hur går det för honom? Han blir en hyllad konstnär efter kriget och sin död. Men det viktiga är något annat, hans rastlösa sökande efter helhet. Han försöker hela splittringen mellan honom och vännen men misslyckas. Med Bruno, den judiske konstnärsvännen, samtalar han en het sommarnatt kring konstens djupaste mening, om mytens håla.

”Mytens håla är världens sköte. Det är Guds ordlösa verkstad. Allt där hänger ihop, fast sammantvinnat och hoptrasslat som i mamma Wicz trädgård. Först senare uppstår olikheten och särskiljandet. Mellan tingen. Mellan könen. Mellan kroppen och tanken. Då har man lämnat mytens håla. Men bilderna, de halvt medvetna minnena, det stumma och oordnade, når oss ibland därifrån.” ”Djupare kommer man inte”, upprepar Bruno. ”Myten är det slutgiltiga djupet.” Men Bruno blir på romanens sista sidor skjuten av nazisterna.

Här i mytens håla tror jag att Ellie Rose och Stanislaw stämt möte. Här finns den viktiga samklang som Lord Nevermore mynnar ut i, under utforskningen av splittringen i 1900-talets Europa finns drömmen om det hela. Mytens håla. Detta är egentligen det enda hoppet i en mycket pessimistisk men vacker roman.

Maria Bergom Larsson