ÅSIKT

Varför ska just kvinnor jobba gratis?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

AGNETA STARK om anhörigvården: lönen försvinner men arbetet består

"Det primära ansvaret för att äldre, sjuka och handikappade får en god service och vård får anses ligga på samhället. I den mån samhället engagerar anhöriga i vårdarbetet bör de anhöriga få en adekvat ersättning för sitt arbete. Vi anser det vara angeläget att de anhöriga får en rimlig ekonomisk situation under vårdtiden och därmed ett bättre pensionsutfall."

Så skrev Pensionsarbetsgruppen våren 1994 på sidan 186 i SOU 1994:20, grunden för det nya pensionssystem som nu genomförs. Med de orden motiverades att det nya pensionssystemet inte gjorde något särskilt för dem som tog hand om gamla, sjuka eller handikappade familjemedlemmar. Sådana engagemang medför numera att den anhöriga som går ner på deltid eller avstår helt från eget betalt arbete också får betydligt lägre pension.

"I den mån samhället engagerar anhöriga i vårdarbetet bör de anhöriga få en adekvat ersättning för sitt arbete." När jag nu läser Ann-Britt Mossberg Sands doktorsavhandling Ansvar, kärlek och försörjning. Om anställda anhörigvårdare i Sverige (Göteborgs universitet 2000) så föreslår jag att de orden broderas med taggtråd på skurduk, och hängs upp som väggbonad i riksdagshusets plenisal. Samt i alla landets kommunfullmäktiges sessionssalar.

ersättning" för en

anhörigs

dygnetruntarbete? Noll

kronor är vad flertalet

vårdande anhöriga får.

Vad är "adekvat ersättning" för en anhörigs dygnetruntarbete? Noll kronor är vad flertalet vårdande anhöriga får. Både i ersättning för sitt arbete, och i pension för samma arbete.

Mossberg Sands avhandling handlar om den lilla och krympande minoritet vårdande anhöriga som verkligen får betalt. Kommunerna kan sedan 1970-talet anställa vårdande anhöriga, som då i vissa avseenden blir likställda med vårdbiträden. Visserligen oftast vårdbiträden i lägsta löneklass, utan löneuppflyttningar, ofta anställda för färre timmar än de verkligen arbetar, och undantagna från varje arbetstidsreglering. Dessa anställda "får" nämligen arbeta hur många veckotimmar som helst. Oftast utan OB-tillägg, oavsett om arbetet utförs på helger, kvällar och nätter.

Omkring hälften av dem får aldrig sova en ostörd natt. När anhörigvårdaren går i pension försvinner ofta lönen, medan arbetet blir kvar. Uppemot hälften av anhörigvårdarna är anställda på så få veckotimmar, under 17, att anställningen inte ger rätt till exempelvis a-kassa. Ledighet och semester är inte kommunens/arbetsgivarens sak, utan deras egen. Ofta blir det ingen, eftersom ersättare saknas.

Anställda anhörigvårdare har anställningsförhållanden som i dag, lyckligtvis, är närmast unika på svensk arbetsmarknad. År 1973 fanns 18 000 sådana anställda anhörigvårdare i Sverige, år 1993 fanns knappt 6 300 och år 1999 var de betalda anhörigvårdarna nere i 3 175 stycken. De vårdade är människor i alla åldrar, som har svårt att klara sig själva. Ungefär hälften är människor över 65 år. Samtidigt som mer än 80 procent av de anställda anhörigvårdarna försvunnit så har de äldre som vårdas i hemmet ökat kraftigt i antal, och de äldre som får kommunal hemtjänst är en allt mindre andel av de hemmaboende äldre. Räknestycket går inte ihop. Allt färre anhöriga får betalt, samtidigt som allt fler vårdas av anhöriga.

När det gäller frivilligheten hos de betalda anhörigvårdarna är det i praktiken ofta fråga om hårda bandage. En kvinna i Mossberg Sands studie var 52 år när hennes jämngamle make blev sjuk. Hon hade då ett arbete hon älskade och som hon strävat länge efter att få. Vid intervjun har hon vårdat sin strokedrabbade man i 10 år. Hon tvingades dra ner yrkesarbetet till halvtid och förlorade de arbetsuppgifter hon längtat efter. Hon ville aldrig bli anhörigvårdare, men påtryckningarna blev för hårda. Hon utpekades som "så ovillig att vårda".

Hon berättar: "Hemtjänstassistenterna kom hem och frågade om jag skaffat mig någon älskare eftersom jag inte ville - inte orkade - ta hem min make. Och det finns många fler exempel. Jag blev tvingad. Man orkar inte stå emot hur länge som helst." Att skapa skuldkänslor hos anhöriga, främst hos kvinnor, är en lönande kommunal sparverksamhet, som tycks bedrivas mer energiskt än någon skuldsanering.

I samma kommun intervjuades en man i samma ålder som kvinnan ovan. Han är nu anställd att vårda sin hustru, men paret fick först erbjudande om att hon skulle vårdas av anställd personal, vardag som helg. Ingen räknade med att han skulle ta på sig vårdarbetet, ingen hade blivit förvånad om han fortsatt sitt yrkesarbete på heltid. Han utsattes inte för påtryckningar.

Bara 15 procent av de anställda anhörigvårdarna är män. Kan män inte vårda anhöriga? Eller pressas kvinnor hårt och män inte alls?

Anhörigvårdarna önskade framför allt högre lön och tryggare anställning - i dag är kontrakten korta och den anställda är osäker på om det blir förlängning eller ej. På tredje plats kom önskan om tillfällig avlastning.

Avhandlingen bygger i huvudsak på studier och förhållanden omkring år 1993, med korta utblickar på vad som hänt sen dess. Det beror i praktiken på att avhandlingsarbetet, som ofta, dragit ut på tiden. Det är en rik bild av anhörigvård som ges. Och allt är sannerligen inte nattsvart. Möjligheten att ta hand om ett handikappat barn, en åldrad svärmor, en vuxen familjemedlem som inte klarar sitt dagliga liv, eller en gammal make med stora vårdbehov kan vara, och är, ofta djupt tillfredsställande. Men priset är högt; villkoren för arbetet är orimliga. Ändå är det en i vissa avseenden privilegierad minoritet av vårdande anhöriga som beskrivs i studien. Många fler gör motsvarande arbete utan någon ersättning alls.

Ann-Britt Mossberg Sand drar slutsatsen av sin avhandling: "Anhöriga tar sitt ansvar för sina hjälpbehövande närstående, och vissa gör det under ibland stora försakelser. Samhället verkar däremot att alltmer dra sig undan sitt ansvar."

Ann-Britt Mossberg Sand vet vad hon talar om, är inkännande och närmar sig anhörigvårdarna med stor respekt. Hennes slutsatser är lågmälda, och nyanserade. Men läsaren kan knappast undgå att bli rasande över det hon beskriver. Att hennes bok behandlar förhållanden för åtta år sedan kan ses som en nackdel för den som vill veta hur det blivit nu när fler timmar kommunal hemtjänst ges åt allt färre av de behövande. I praktiken ger nu hemtjänsten vård och omsorg i hemmet åt sådana som förr skulle legat på sjukhem, och på sjukhemmen vårdas de som förr skulle legat på sjukhus. Och under dessa år har antalet anställda anhörigvårdare alltså halverats.

Men en fördel med tidpunkten för studien är att den redogör för just den tid då det nu genomförda pensionsförslaget skrevs och beslutades i riksdagen. Av de inblandade i pensionsarbetsgruppen var eller blev tre personer, Anna Hedborg, Bo Könberg och Ingela Thalén, statsråd med ansvar för sociala frågor. De visste hur anhörigas verklighet såg ut när de skrev som de gjorde. Ingen av dem har varken då eller senare på något synligt sätt verkat för att se till att "adekvat ersättning till anhöriga" blev annat än ett blodigt hån.

Agneta Stark