ÅSIKT

Luggslitet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Björn Gustafson i "Macbeth" på Teater Brunnsgatan Fyra.
Foto: Mattias Edwall
Björn Gustafson i "Macbeth" på Teater Brunnsgatan Fyra.

Allan Edwall hör till de stora svenska scenkonstnärerna, inte genom att vara grandios utan för att han ägde en sällsynt bred och varmhjärtad begåvning. Sin folkliga förankring vägrade Edwall att använda till att leda publiken mot mittfåran. Istället följde han sin högst egna väg. En väg som slutligen ledde till källarscenen Brunnsgatan Fyra i Stockholm, där skådespelare, efter Edwalls exempel, har kunnat pröva sin konst i det intima formatet visavi klassiker och nyskrivet.

Luggslitenheten är något som Björn Gustafson har gemensamt med Edwall och det är som trött men kämpande gycklare han gör entré på scenen för att ännu en gång dra den fasliga klassikern Macbeth för publik. Med några dockor, lite trummor och trumpeter och i en bearbetning som går direkt på godbitarna i Shakespeares text gör Gustafson stillsam och hederlig berättarteater av Shakespeares drama. Han hukar sig vid häxorna som med sin spådom sätter fart på det onda, ställer sig vid de dockor som utgör dramats huvudroller och ger dem skilda röstlägen och tonfall. Han suckar djupt över det blinda begäret och historiens blodiga intrig, som önskade han att det fanns något trevligare att berätta. Som mest upplivad blir han av att förmedla en portvakts komiskt helhjärtade förvirring.

Det är numera en inarbetad genre att göra enmansteater på klassiker och att smälla av Shakespeare på en timme. Skådespelare visar vad de går för och ger samtidigt publiken en snabbskiss över kulturens pelare. Det jag minns från Allan Edwalls enmansversioner av Alkestis och Oidipus är dock hans djupgående allvar gentemot stoffet. I jämförelse med det blir det en smula paradoxalt med den trevnad som sprider sig kring Gustafsons enmansteater.

Kanske ligger det i sakens, eller rummets, natur, att vi i publiken är dömda att känna oss solidariska med den enskilda prestationen. Att en annan reaktion än uppskattning och sympati kan verka omöjlig när vi konfronteras med skådespelarens ensamma kropp.

Men Gustafson vädjar uttryckligen till publikens medkänsla med berättaren. Å ena sidan gör han bruk av hela sitt register, för att fånga vår uppmärksamhet och få oss att lyssna. Å andra sidan verkar han trött på sin historia och tycks vilja skapa ett samförstånd kring sin egen situation. Det är förbryllande och inte särskilt bra.

Barbro Westling