ÅSIKT

Vinnaren tar allt

1 av 2 | Foto: Mikael Gustavsen
Marita Ulvskog vill få med Stenbecks kanaler i marknätet.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNNAR OHRLANDER om Ulvskog, Stenbeck och slaget om digitalboxarna

Ett digitalt

ödesdrama börjar bli synligt. Det handlar om makten över nationens andliga liv så som det gestaltas i tv. I centrum för dramat står Jan Stenbeck. Hans kritiker och konkurrenter hävdar att han söker en dominans som får andra monopol att förblekna. Hans hejarklack däremot hyllar honom som rebell och affärsgeni.

Han sägs just vara på väg mot målsnöret. Ifall han vinner det digitala kriget så kan konsekvenserna bli oerhörda, enligt kritikernas värsta scenario. Hans vertikala organisation behärskar då inte bara MTG-gruppens sändningar utan också distributionen av de statliga kanalerna, TV4 och övriga aktörer.

Det skulle innebära en slutgiltig seger för affärsmännen över publicisterna, som ryser av fasa då Stenbecks direktör Pelle Törnberg talar om snabbtuggad McDonalds-journalistik och att ”ge packet vad packet vill ha”. Genom digital tv ökar möjligheterna att skaffa sig kontroll över människornas tankar och vanor. Marknaden går mot ytterligare en seger på bekostnad av det allmänna intresset.

Teknik är inte neutral. Särskilt inte då det gäller digital tv. Därför är det nödvändigt att i korthet dra några fakta:

Alla industriländer

är i full färd med att bygga marksänd digital tv. Ingen kommer att kunna avstå. Det vore som om man hade låtit bli att bygga ut vägar och telefonnät för hundra år sen.

I dag får tv-tittarna in programmen via kabelföretag eller egna paraboler. Resten, ungefär 30 procent, har en vanlig bords- eller takantenn och kan bara titta på SVT 1 och 2 samt TV 4.

Med den digitala tekniken uppstår en ny situation. Signalerna är krypterade och därför behövs det ett programkort som översätter signalerna till tv-bilder. Kortet stoppas in i en box eller kan i framtiden byggas in i tv:n.

Medan regeringen bygger ut det digitala sändarnätet tillhandahålls boxar av företaget Boxer, där staten är huvudägare. Den som vill titta på digital tv måste hyra en box och kan då välja mellan olika programkort.

Men varför hyra en box för dyra pengar om innehållet är ungefär detsamma som med den gamla tekniken, alltså statskanalerna och TV4? För att satsningen ska bli framgångsrik måste därför Marita Ulvskogs företag vända sig till de två satellitoperatörerna, Canal Digital och Stenbecks Viasat för att få tillgång till deras filmer och program.

Av dessa två är det Stenbeck som skriver manus just nu, hävdar hans kritiker. Överdrift? Möjligen. Men hans roll är strategisk.

Lars Marén, digitalt sakkunnig på kulturdepartementet, jämför honom med doktor Strangelove, men ändrar sig vid närmare eftertanke eftersom ju ”doktor Strangelove var vetenskapsman”.

Också bakom

häcklandet kan man ana en plågad fascination. Motståndarna tycks bli hypnotiserade på samma sätt som den lilla musen inför skallerormen. För Marita Ulvskog måste det vara förödmjukande att behöva ge favörer åt en man som har beskrivit hennes digitala marknät som ett ”stålverk 80” och som gör allt för att förhindra dess tillkomst.

Regeringens agerande visavi Jan Stenbeck kan förefalla gåtfullt. Enligt en analys har man trott sig kunna utnyttja honom för att marginalisera TV4 och Bonniers dominans.

Jan Stenbeck vet för sin del att han måste ha en socialdemokrat med sig. Helst fler. Det visade sig för tio år sen i spelet om TV4. Han hade nära kontakt med ledande socialdemokrater, varav flera så småningom skulle stå på hans lönelista, medan wallenbergarna satsade pengar och i slutänden gjorde förtvivlade försök att åtminstone få Konsum på sin sida för att vinna TV4. Det var hjärtskärande, ingen av dem hade väl nånsin besökt en Konsumaffär.

Socialdemokraterna använde Stenbeck som käpp för att slå på wallenbergarna och deras politiska gren, moderaterna. Trodde de. Men när slaget om TV4 var över och Stenbeck stod som segrare så gjorde han upp med Investor och de delade på bytet. Det var här myten om Stenbeck som streetfighter föddes trots att han kommer från exakt samma middagsbord som sina motståndare.

I dag går kriget i repris. Jan Stenbecks kontakter bland statsråden sträcker sig inte till Marita Ulvskog men det finns ju andra, Björn Rosengren till exempel.

Nu uppvaktar TV 4:s vd Thorbjörn Larsson , huvudkonkurrent inom reklam-tv, i sista sekund LO på samma sätt som wallenbergarna sökte hjälp från Konsum tio år tidigare. Man måste ha en sosse med sig, annars är man rökt.

En repris alltså, men med en skillnad. Den här gången gäller det makten över hela tv-marknaden.

Det var för drygt tre år sedan som regeringen tog det första steget till digital utbyggnad av tv. En rad företag (SVT, TV3, Viasat, TV4, och andra) fick tillstånd. De fördelades på tre frekvenser, multiplexrar, ”muxar”. Sändningarna skulle starta i början av 1999.

Man började sända.

Jan Stenbecks företag, MTG, vägrade dock. Han väntade i nästan ett helt år. Det var en obstruktion. Jan Stenbeck vill ju krossa det digitala marknätet. Ändå beslöt regeringen att en fjärde ”mux” skulle upplåtas och tillfalla Jan Stenbeck.

Han hade gjort ett guldklipp. En egen ”mux” tillåter interaktivitet och ett fullt utnyttjande som till exempel TV4 inte kan komma i närheten av eftersom kanalen bara har fått en halv ”mux”. Men det innebar också att han måste börja sända.

Men han vill egentligen inte sända. Hans ambition är att stoppa utbyggnaden av det digitala marknätet eller åtminstone bromsa utbyggnaden så länge som möjligt. Han beslöt då att lägga en avgift på varje boxkund som vill ha hans program. 115 kronor i månaden per kund och box för att man ska få titta på TV3, ZTV och Kanal 8. Tidningen Vision hävdar att ifall Boxer skulle nå sitt mål att sälja 1,5 miljoner boxar så betyder det att skattebetalarna har subventionerat Stenbeck med hundra miljoner.

En helt orimlig avgift, menar Lennart Ivarsson , chef för Senda som tillhandahåller programkorten i boxarna. Mediepolitiskt är det absurt. Ivarsson kallar avgiften ”prohibitiv”, alltså förhindrande.

Och vad var det som skulle förhindras?

Jo, det blev nästan tvärstopp för de statliga boxar som företaget Boxer erbjuder för det digitala marknätet. I dag har man bara sålt 48 000 boxar.

Enligt Jan-Olof Gurinder på SVT och andra i branschen funderade Jan Stenbeck på att dra sig ur marknätet. Han har ju redan sin satellit. Men hans medarbetare ansåg att MTG borde vara kvar i marknätet för ”vi gör större skada genom att vara kvar”. Dels kan man hindra utvecklingen av marknätet och dels lägger man beslag på en hel ”mux” som någon annan operatör annars skulle ta hand om.

Här börjar dramat få sin kontur. Marita Ulvskog vill få med Stenbecks kanaler i marknätet. Utan dem har man för lite att erbjuda. De statliga företagen gör så mycket de kan för att beveka honom. Nordiska Satellit AB som till hälften ägs av det statliga rymdbolaget subventionerar Stenbecks MTG. De hjälper till att installera hans boxar hos kunder i Finland och Norge och sänder via sin satellit, Sirius, hans digitala program mer eller mindre gratis.

Hur stor subventionen är vill NSAB:s chef, Lennart Hällqvist , inte avslöja. Men siffran 600 miljoner är helt i luften, hävdar han.

Medan det digitala marknätet byggs ut har Jan Stenbeck nära nog lyckats stoppa intresset för de statliga boxarna medan hans företag, Viasat, vräker ut gratis digitalboxar till ”guldkunder”. De är inställda för mottagning av hans satellitsignaler och han har lånat 900 miljoner i Deutsche Bank för detta ändamål.

Hemligheten bakom spelet ligger i själva boxen och dess programkort. Genom boxen och dess kryptering har man tillgång till uppgifter om kunden. Målet för den kommersiella tv-stationens ägare är nämligen att fånga in tv-tittarna eller kundmassan, som man säger i branschen, och stoppa in den i digitalboxen som har ett eget hjärta, programkortet.

Varje kundmassa levereras med socioetniska beskrivningar till annonsörer eller e-handelsföretag eller opinionsinstitut. Själva tv-programmen har bara ett marginellt värde för entreprenören, det är i leveransen av kundmassor som de stora klippen kan göras. Genom de statliga boxarna får Jan Stenbeck inte tillgång till kunderna, det är bara genom egna boxar han kan göra dessa vinster.

Vi går mot slutet av dramats första akt. Jan Stenbeck har fått granskningsnämnden att tillåta honom att ha de brittiska reklamreglerna i sina markbundna sändningar. Men han har ännu inte utnyttjat detta faktum, för i så fall skulle TV4 kräva att få slippa sin koncessionsavgift på 549 miljoner kronor.

Han har också

vänt sig till Konkurrensverket (23 januari) och krävt att få sända SVT:s program. Canal Digital gör det redan sedan två år. Till skillnad från Canal Digital vill Stenbeck sända SVT:s program gratis.

Jan-Olof Gurinder, SVT, tycker att kravet är egendomligt. Det råder inte kulturell allemansrätt på det här området, säger han. Inte någonstans i världen. Varför ska våra tv-tittare vara med och berika en affärsman som har valt att gå sin egen väg? Här krävs det nog ett politiskt beslut.

Många grips av oförställd beundran inför en affärsman som så suveränt behärskar det maktpolitiska spelet. Även om politikern måste följa andra regler än affärslivets (det är som att boxas mot en motståndare som tvingas ha ena armen bakbunden) så är det otvetydigt så att Jan Stenbeck är skicklig.

Samtidigt förefaller politikerna handfallna. Har Marita Ulvskog blivit blåst av Jan Stenbeck?

Lars Marén, kulturdepartementet, försvarar förstås sin minister. Regeringens linje har varit naiv och idealistisk i god mening, säger han. Den vill att alla ska ha tillgång till allt som sänds. Man ska konkurrera med innehållet och inte med distributionslösningar.

Och nu är det alltså Jan Stenbeck som skriver manus?

Vi får se, säger Lars Marén . Hans tillstånd att sända i marknätet går ut om knappt två år. Som alla affärsmän gillar han konkurrens utom då han själv utsätts för den.

Men varför göder

regeringen Jan Stenbeck så till den milda grad? Är misstron mot Bonniers dominans skäl nog att styra hela nationen in i Jan Stenbecks famn? Man skulle kunna foga några krav till koncessionen för att få en ”mux”? Förre tv-chefen Mikael Olsson föreslår att alla måste anpassa sig till nordisk standard (det vill inte Stenbeck), att boxarna ska kunna ta emot alla program och att programkorten ska vara avgiftsfria.

Lars Marén hävdar att spanjorerna försökte göra boxarna tillgängliga för alla program, men att EU sagt nej. När det gäller avgifter på programkort har regeringen inte några synpunkter.

Hur många nya eftergifter är att vänta? I nästa akt av dramat kan handlingen bli direkt våldsam. Jan Stenbeck hoppas på haveri för det digitala marknätet. Den grupp på 30 procent som tittar på tv via det gamla, analoga nätet, smälter långsamt ned. Vid en punkt, menar Lars Marén, kommer distributörerna inte att anse sig ha råd med den. Man kan då tänka sig att Viasat ensam eller tillsammans med den andra satellitägaren, Canal Digital, tar över all resterande distribution av tv. Då blir alla underkastade Jan Stenbecks villkor.

Thorbjörn Larsson instämmer. Vinner Stenbeck slaget om boxarna och dessutom får sända SVT gratis, så måste de börja sända på hans villkor. I så fall äger han kunden. Han får register över ett helt folks vanor och över hushållen. Landet är hans.

Gunnar Ohrlander