ÅSIKT

Vad var det som hände oss?

PIA BERGSTRÖM-EDWARDS läser en roman kring ett mord

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sveavägen. En mordplats men också en symbol. Här dog inte bara en statsminister utan också, i mångas mening, folkhemmet, oskulden, tron på politiken. Femton år efter hans död har spekulationerna kring hans död på något vis glidit ihop med ”systemskiftet”, den offentliga välfärdens urholkning och ökningen av kapitalets makt.

I sin roman Sveavägen samlar Lars Åke Augustsson suggestiva bilder just kring det symboliska. Alltså vad Palme på detta lite dunkla sätt ”betytt”. Romanen är hopklippt som ett collage av röster och ögonblicksnedslag i några olika människors liv från 60-tal till nu.

Åse-Marie är en av dem, ung trubadur på SSU- och FNL-möten, sedermera uppgiven folkskollärare dock lyckligt gift med dataingenjören Mwangi. Curt en annan; arbetargrabb från Hisingen; trogen socialdemokrat och IB-agent. Hans utslitna mamma, alkofarsa och trasiga syster på gatan är andra. Kent, den anonyme säkerhetsmannen i blå manchester som värvar Curt redan 1967. Och den oberäknelige Mark som hatar politikers skitsnack? samtidigt en tätnande thriller; alla dessa människor är på olika sätt inblandade i Olof Palmes liv och död.

Också författaren är med som en röst och ett jag bland de fiktiva. En gång intervjuar han Palme för en kritisk kulturartikel i Expressen, en gång under de borgerliga regeringsåren ser han Palme stå där trött och vanlig med sin portfölj i en tunnelbanevagn på väg till Vällingby.

Man förstår att Lars Åke Augustsson, som gammal besviken vänster, är kluven inför både sossar, kompromisser och Palmes ord och gärningar. Han noterar att Palme protesterade öppet mot USA:s bombningar i Vietnam och att han var en av dem som mest enträget varnade för supermakternas kapprustningar, men att han också försvarade IB, socialdemokraternas hemliga registrering av ”demokratins motståndare”.

Samtidigt låter Augustsson sina romanfigurer Åse-Marie och Curt citera Palmes tal om solidariteten som avgörande för ett samhälles styrka, tro och lita på Palme som person och ledargestalt. Och han låter boken igenom Sveavägen betyda det där symboliska såret, slutpunkten för ”de möjligheter som en gång tycktes finnas inom räckhåll”.

Det är kul med en politisk roman som vågar gapa efter jättemycket. Bland slumpartade möten, världshändelser, personliga beroenden, orsaker och verkan anar man att författaren vill skriva fram ett samband mellan socialdemokraternas odemokratiska metoder att värna demokratin och mordet på Palme. Skotten i ryggen som en konsekvens av IB, ungefär.

Men det förblir ett dunkelt samband. Romanens styrka är inte någon ny mordteori utan alla dessa liv som fladdrar förbi, en riven bit här, en där. Lidelsen och skärpan i det styckevis ofullkomliga. De lösa trådarna. Människorna är unga, man ser dem ligga nakna i sängar med orange påslakan, så vänder man på bladet och de är medelålders. Ingen tycks fatta hur det gått till. Inte ens Kent. Men Sverige är förändrat.

Pia Bergström-Edwards ( )