ÅSIKT

”Jag skiter i historien. Jag ska vinna valet.”

15 år efter mordet: OLLE SVENNING om Palme, politiken och hemligheterna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tage Erlander rotade fram en bok från sitt överlastade nattduksbord: ”Det här är den viktigaste bok jag läst på decennier. Tänk om den lilla Olof hade fått tid att tänka. Han kunde ha byggt upp en ny politik med hjälp av den här boken.” The Accidental Century hette boken, som Erlander la på mitt skrivbord. Författare: Michael Harrington, den amerikanske socialisten och humanisten. Året var 1967, jag skulle skriva Erlanders tal till HSB:s Bostadsriksdag.

Harrington varnar för teknisk och ekonomisk determinism, för hur politiken underordnas de krafter som teknologin släpper loss och de lagar som marknadsekonomin skriver ut åt både kapitalets ägare och löntagarna. Erlander sa: ”Så är det kanske i USA, men så får det inte bli hos oss. Demokratin måste vara överordnad, makten ska utgå från folket och formuleras i de demokratiska processerna.” Jag kom att tänka på det här Erlandermötet, när jag under ett par dagar läste böcker, tal, intervjuer och anteckningar av och om Olof Palme; han som kallades ”den lilla Olof”. Strax efter Palmes utnämning till statsminister intervjuades han av Nordal Åkerman (Apparaten Sverige Wahlström & Widstrand 1969).

– Vilka paroller skulle du helst bära i ett första maj-tåg? frågar Åkerman. – Fyra. Styr den tekniska utvecklingen så att den inte får socialt orimliga konsekvenser. Bekämpa klassamhället. Skapa ökad jämlikhet. Internationalisera det svenska samhället, svarar Palme som om han formulerade en replik till Harrington och Tage Erlander. Eller skrev ut riktlinjer för en av vår tids radikala sociala rörelser. Palme resonerar i intervjun kring de två faror som alltid hotar den demokratiska socialismen: ödestron och de överdrivna föreställningarna om vad som går att uträtta på kort sikt. Här kan man ställa sig frågor kring Palmes politiska målsättningar: Var hans avsikt att överskrida gränserna för välfärdsstaten? Och hur svarade han på den fråga Ernst Wigforss en gång ställde: Vad ska hända efter välfärdsstaten?

Palme uttryckte ibland en passionerad antikapitalism, stundtals med ordval som för tankarna till Marx. Kapitalismens inneboende motsättningar sliter sönder systemet, kunde han säga, precis som den gamle vresige filosofen själv. Redan 1948 (årtalet är värt att nämna, eftersom det pågår historieförfalskning kring Palme och hans ”avfall” till socialdemokratin) skrev han om hotet från storfinansen och risken för ökade kontrollåtgärder mot arbetarklassen. Samtidigt kunde han säga sådant som att ”vi” lever i symbios med kapitalismen, alltså att kapitalet och arbetarrörelsen historiskt betingar varandra, är varandras spegelbilder. Under det tidiga 80-talet pågick en viss konflikt mellan Palme och den då relativt nytillträdde franske presidenten François Mitterrand. Socialdemokratins stora brist, sa Mitterrand, är att den inte vill angripa kapitalismens själva nervcentrum, det vill säga äganderätten. Palme replikerade, minns jag från ett samtal på en flygplats, med att den franska vänsterns omfattande nationaliseringsprogram inte gynnade annat än kapitalflykten och den tyska exportindustrin. Ägandet i sig behöver inte monteras ned, bara dess maktutövning, menade Palme.

Han motsatte sig starkt LO:s radikala krav om löntagarfonder och bar det avgörande ansvaret för att fondsystemet desarmerades. Kapitalismen skulle bekämpas med ganska beskedliga arbetsrättsliga reformer, insyn i företags- och bankstyrelserna och utbyggda rättigheter för löntagarna. Wigforss, å andra sidan, stödde LO:s löntagarfonder och såg dem som konsekvenser av sin egen idé om industriell demokrati och samhällsföretag utan ägare. Relationen mellan Palme och Wigforss var sval, åtminstone betraktad från den gamle finansministerns sida.

Inom socialdemokratin har alltid funnits en spänning mellan det som kan kallas den spontana fackföreningsradikalismen och den under decennier förvaltande kanslihusdelen av partiet. Socialdemokratins styrka maximeras när det råder balans mellan de två riktningarna. Palmes statsministertid inleddes med en oerhörd kraftmätning inom Rörelsen och kampen utspelades i Malmfälten under den stora strejken. En rimlig tolkning av gruvkonflikten är ändå att den fackliga proteströrelsen vann huvudstriden.

Ett radikaliserat LO hade initiativet ända fram till fondnederlaget och valförlusten 1976. Kanske hade Palme velat ge större kraft åt andra konflikter än den mellan arbete och kapital. Han närmade sig ”nya” folkrörelser som kvinnorörelse och fredsrörelse. Hans engagemang för jämställdheten förstärkte argumenten för den utbyggda offentliga sektorn och välfärdspolitiken: barnomsorgen, skolreformer, kvinnors rätt på arbetsmarknaden och i de sociala välfärdssystemen.

En gammal folkrörelse, facket, och en ny, miljörörelsen (fonderna och kärnkraften) gjorde dock slut på makten och reformpolitiken. När socialdemokratin återkom till regeringsmakten efter sex år i opposition började styrkeförhållandena inom Rörelsen att förändras, bort från facket och mer och mer över till kanslihusdelen. En gigantisk devalvering tvingade facket till viss defensiv och till lönekompensationer som kastade samhällsekonomin över ända. Delar av välfärdssystemet ifrågasattes, valfrihet, som på varumarknaden, förordades inom den offentliga sektorn.

Olof Palme fick en förändrad uppgift, nämligen att skydda välfärdsstaten mot angreppen från delar av partiets kanslihuselit. Han erkände, i motsats till socialdemokratins liberala riktning, aldrig att det kunde finnas en konflikt mellan frihet och jämlikhet. Jämlikheten var, resonerade han, frihetens förutsättning. Att privatisera barnomsorg, sjukvård och skolor skulle inte bara skapa klassorättvisor, det skulle också reducera demokratins och politikens räckvidd. Och, som Palme sa, politiken är det finaste av allt. Palmes period kan ha varit en parentes, skriver Dagens Nyheters ledande kommentator, Barbro Hedvall. Med starka skäl kan man hävda motsatsen: under Palmes tid kulminerade den socialreformism som varit vägledande sedan 1932.

De traditionella välfärdsargumenten har ersatts av marknadsanpassning och vilsen underordning under globalisering, individualisering, superteknologi och påstått sönderfall av nationalstaten. Harrington har hunnit fatt socialdemokratin och den politiska handlingslinjen från Erlander/Palme har grovt korrigerats. Det är inte fråga om stillsamma metodförändringar – sådana är självklart nödvändiga – utan om programmatisk omorientering, marknadsanpassning i flera avseenden. Möjligen och med en optimistisk tolkning är det de senaste tolv åren av socialdemokratisk politisk reträtt som är ”parentesen”. Ännu går den officiella tolkningen i den riktningen. I den pågående historierevisionismen är snart sagt vilka påståenden som helst möjliga, inte minst om Olof Palme. Palme var fiende till Israel. Palme var antieuropé, Palme hyllade diktaturer och så var han besatt av spioneri men samtidigt ett självutnämnt moraliskt samvete och han var, som ett slags kulmen på stolligheterna, en kall krigare (Expressen 18 februari).

1967, året för sexdagarskriget, höll Palme högtidstal på Israels ambassad. Han talade på nationaldagen och hyllade starkt både staten Israel och den judiska minoriteten i Sverige. Den hållningen och sympatin är fullt förenlig med en kritisk inställning till den israeliska ockupationspolitiken. Solidaritet med ett folk eller land kräver inte reservationslöst stöd till ett lands aktuella regeringspolitik.

Under Palmes år vann demokratin tre avgörande segrar i Europa: i Spanien, Portugal och Grekland. Palme var starkt engagerad och deltagande i samtliga fall. Någon gång, som i Portugal, ingrep han kanske över gränsen för vad respekten för ett lands inre angelägenheter bör tillåta. Carl Bildt föredrog under den tiden att odla vänskap med några av fascismens kreatur. Palme var, i början av 70-talet, ytterst nära att besluta sig för svenska medlemskapsförhandlingar med EEC. Fast han argumenterade för ett Europa öppet mot tredje världen. Det var som förmedlare mellan ett välmående nord och ett fattigt söder som Palme såg sin internationella huvuduppgift. Hans allierade var sådana som Willy Brandt och Bruno Kreisky i Västeuropa.

I samarbetet dem emellan fanns också globala perspektiv som krav om massiva resursöverföringar till den tredje världen, långtgående försök att överbrygga det kalla krigets logik, ibland med överdriven tro på reformutrymmet inom Sovjetsfären. De förberedde också en historisk försoning mellan arbetarrörelsens båda riktningar. Deras relationer till den italienske kommunistreformatorn Enrico Berlinguer var nära. Den moraliska stormakten, fnyser kritiker om Palme. ”Hedersafrikanen”, hånade den politiska högern, mer upptagen av att trygga svenska företags investeringar i apartheid-systemet än av att bekämpa rasistregeringen. Det moraliska dilemmat måste formuleras annorlunda: Hur stort är glappet mellan den svenska realpolitiken och geopolitiken å ena sidan och de ideologiska aspirationerna å den andra? Vapenhandeln i förhållande till fredsinitiativen. Imperialistkritiken i relation till den egna företagsamheten och bundenheten till den västliga säkerhetssfären. Försvaret för demokratin kombinerat med stöd till rörelser som för en rättfärdig kamp mot förtryckare men utan att ha uttalat demokratiska mål.

De här motsättningarna finns, naturligt nog, i Palmes praktiska politik: vapenaffären med Indien. Visst säkerhetssamarbete med Nato. Ibland ett väl återhållsamt språk mot Sovjetdiktaturen. Ett något överdrivet förtroende för tredje världen-rörelser.

Den politiska handlingsmarginalen tillåter inte att idealismen upphöjs till ohotad norm och praktik. Det moraliska dilemmat gäller hur stor prutmånen kan vara innan realpolitiken riskerar att övergå i hyckleri. Med den utgångspunkten bör Palmes utrikespolitik rimligen bedömas. Man kan ändå tillåta sig tycka att det stödet för Palmes person och politik som uttalades av ANC-ledare som Oliver Tambo och Nelson Mandela väger något tyngre än de ständiga hemmatillverkade beskyllningarna om att Palme ”krökte rygg” för Sovjetimperiet. Carl Bildt, så främmande för tredje världen, tillhörde den sortens kritiker. Senaste gången jag talade med honom uttryckte han sig så här om Olof Palme: ”Han var en jävla skitstövel.” Förr i tiden brukade gamla vänner från den mer intellektuella vänstern säga samma sak. Myten är annars den att Palme hyllades av det som kallas kulturvänstern, men betraktades med misstänksamhet av folk inom arbetarklassen. Förhållandena var de motsatta och det är också väldokumenterat av politiska sociologer. I slutet av 60-talet samlades den tidens ledande författare på Harpsund. Tage Erlander och Olof Palme var värdar. Jag förde protokoll, fast i hemlighet. Den mest upphetsade debatten gällde Makten:

Är det så farligt att förlora den politiska makten? Kanske kan ett valnederlag rädda ideologin eller själen, resonerade flera författare medan vedbrasan sprakade i samförstånd. Att förlora makten betyder att vi sviker det uppdrag vi har från våra sympatisörer och att vi måste ge upp reformarbetet, kanske för lång tid. Makten är politikens verktyg, svarade Palme. Enighet hann inte uppnås, fast nattens vin hann bytas ut mot morgonkaffe. Här rymdes mycket av de intellektuellas motstånd mot Palme: kompromisserna, de strategiska övervägandena, fixeringen vid makten, också när priset var högt. Han var, tycktes de inbjudna mena, en av oss men ändå eller kanske därför vår främste motståndare. IB-affären drev motsättningen till andra sidan den gräns där samförstånd är möjligt. Den politiskt naiva frågan har ställts i dagarna: Kunde IB-affären ha lett till att Palme avsattes som partiordförande?

Jag påminner mig att en ledande regeringsledamot sa så här till IB-kritikerna: ”Slutar ni inte upp med ert jävla gnäll, så drar vi igång en Spiro Agnew-kampanj mot er.” Palme och för den delen också det citerade statsrådet valde dialog istället för att blåsa under en populistattack mot kulturvänstern. Det var tur, särskilt för dem som intresserar sig för socialdemokratins överlevnad. Förtroendet återupprättades ändå bara i mycket begränsad utsträckning, under Palmes livstid. Vad hade Palme gjort eller sagt i dag? En variant på andra anakronistiska lekar: Vad skulle August Palm ha sagt? Hur skulle Jesus ha reagerat, om han hälsade på? Vem har rätt till det ideologiska arvet och vem är de sanna uttolkarna? I skuggan av den sortens frågor har sekterismen frodats. Kanske skulle Palme bara säga som han gjorde 1973: ”Jag skiter i historien. Jag ska vinna valet.”

Olle Svenning