ÅSIKT

Riksteatern

KULTUR

VD sedan 1997 är Thomas Lyrevik.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tidigare teaterchefer: Gösta M Bergman 1933-58 (även VD),

Hans Ullberg 1958-83 (kvarstod som VD till 1986),

Mats Johansson 1983-88 (kvarstod som VD till 1992),

Ingrid Edström 1988-89

Jerk Liljefors 1989-94

Magnus Bergquist 1994-97

Tidigare VD: Pierre Fränckel 1992-97

Riksteatern hade den 1 januari 2000 följande personal fast anställd eller på förordnande: 1 VD (förordnande), 4 konstnärliga ledare (förordnande), 1 chef Södra Teatern (förordnande), 1 informationschef, 1 personalchef, 1 chef Arrangör och Marknad (förordnande), 1 chef ekonomi-samordning-utveckling (förordnande), 1 teknisk chef, 1 dramaturg, 6 producenter, 14 skådespelare, 15 dansare, 1 balettmästare, 72 teknik/verkstäder, 43 administration. Summa konstnärlig personal: 35. Totalt antal fast anställda: 155. Ingen anställd med den nya anställningsformen.

Riksteatern, som bedriver landsomfattande turnéverksamhet, är en ideell förening och en folkrörelseorganisation, byggd på lokala och regionala arrangörsföreningar. Riksteatern inrättades på statligt initiativ och verksamheten inleddes 1933. Teaterns högsta beslutande organ är den vart tredje år församlade kongressen. Teaterns samhällsbidrag för den centrala verksamheten kommer uteslutande från staten.

Total intäkt centralt 1999: 278 816 000 kr. Egen finansiering: 20 procent (varav gager 14 procent).

Bidrag från landsting/regioner till regionala teaterföreningar 1999: 15 849 000 kr. Bidrag från kommuner till lokala teaterföreningar 1999: 28 331 000 kr.

Riksteatern är Sveriges enda teater som tillkommit efter ett statligt initiativ. Att turnéorganisationen är ett resultat av 1933 års teaterutredning, tillsatt av en socialdemokratisk regering, har ofta gjort den mer omstridd politiskt än landets övriga institutionsteatrar. Redan vid tillkomsten talade delar av teaterlivet, särskilt turnésällskapen, om teatermonopol, medan Riksteatern från en del andra håll sågs som förtäckt socialisering. Snarare kan man kanske säga att initiativet var ett utslag av statlig kulturpolitik innan en sådan egentligen var född.

Dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg skrev i direktiven till teaterutredningen: "Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa ett liknande anspråk". Bakgrunden till att staten engagerade sig för en vitalisering av teaterlivet i landsorten var den uppenbara obalansen i förhållande till Stockholm. Många av de privata turnésällskapen hade vid den här tiden kollapsat på grund av växande omkostnader och konkurrens från filmen. Institutionsteatrar fanns dessutom utanför huvudstaden endast i Göteborg och Helsingborg.

Under Riksteaterns första decennium ifrågasattes dess existens mer än en gång. Tanken var att Dramatens och Operans föreställningar skulle utgöra ryggraden i verksamheten. De första turnéerna skickades ut hösten 1933, den första lokalavdelningen tillkom i Bollnäs

Riksteatern hade den 1 januari 2000 följande personal fast anställd eller på förordnande: 1 VD (förordnande), 4 konstnärliga ledare (förordnande), 1 chef Södra Teatern (förordnande), 1 informationschef, 1 personalchef, 1 chef Arrangör och Marknad (förordnande), 1 chef ekonomi-samordning-utveckling (förordnande), 1 teknisk chef, 1 dramaturg, 6 producenter, 14 skådespelare, 15 dansare, 1 balettmästare, 72 teknik/verkstäder, 43 administration. Summa konstnärlig personal: 35. Totaltatt distribuera andra teatrars föreställningar utan i allt större utsträckning producera egna.

Genom organisationsförändringar har Riksteatern bytt skepnad åtskilliga gånger under årens lopp. Ofta har dessa förändringar haft betydelse även för teaterns ekonomi och publiksiffror.

1950-talet kännetecknades av en stor satsning på att förse också mindre orter med teater. Detta skedde genom ett samarbete mellan Riksteatern, dåvarande Bygdeteatern (1951-60) och Programbolaget, den senare organisationen bildades 1945 för att garantera ett utbud av teater och annan programverksamhet i landets Folkets hus. Sedan Bygdeteatern lagts ner växte Riksteaterns ansvar för teaterförsörjningen på mindre orter. Samtidigt började dock televisionen och bilismen få allt större inverkan på fritidsvanorna även här. Därmed blev det svårare att locka publik till de ofta bristfälliga ordenshusen, bygdegårdarna och Folkets hus-lokalerna.

1965 blev den på privat initiativ startade Pionjärteatern en enhet inom Riksteatern. Denna verksamhet, med föreställningar framför allt på fängelser, alkoholistanstalter, sanatorier och mentalsjukhus, var en viktig del av Riksteatern till 1987.

Samgående av betydelse

En sammanslagning skedde 1966 mellan Riksteatern och landets andra stora turnéföretag, Svenska Teatern, som i sin tur uppstått genom att Programbolaget och Folkparksteatern gått samman fyra år tidigare. Den nya organisationen, Svenska Riksteatern, tillkom helt på de två teatrarnas eget initiativ. Efter samgåendet har teatern i växlande omfattning svarat också för föreställningar i folkparkerna sommartid.

Betydelse på lång sikt fick Riksteaterns initiativ att - i stort sett inom ramen för det ordinarie statliga anslaget - utlokalisera fem regionala ensembler för att dessa genom att förankra sig i ett avgränsat område skulle få bättre kontakt med publiken. Uppgiften var i första hand att spela i närområdet men också att turnera med vuxenproduktioner i en avsevärt större del av landet. Först ut var ensemblen i Västerås (1967); sedan följde i rask takt Örebro och Skellefteå (båda 1969), Växjö (1970) och Ronneby (1972).

Under ett antal år hade Riksteatern också en verkstad i Örebro för tillverkning av scenografi till både central och regional produktion. Om man så vill kan de här utlokaliseringarna ses som svar på den kritik som då och då gjort sig hörd på grund av det faktum att en teater som är till för det övriga Sverige har sin administration och produktion förlagda till huvudstaden.

Spelåret 1941/42 gavs de första föreställningarna för skolungdom. Antalet föreställningar per säsong varierade dock stort under 1940- och 1950-talen, från 0 till 148. En särskild ensemble för barn- och ungdomsteater tillkom spelåret 1966/67 efter ett kongressbeslut. Namnet Unga Riks är dock av betydligt senare datum.

Redan under 1940-talet turnerade Svenska Dansteatern för Riksteatern under ledning av Ivo Cramér och Birgit Cullberg. Dessa båda koreografer fick senare leda egna kompanier inom Riksteatern; Cramérbaletten existerade 1967-86, medan Cullbergbaletten införlivades med organisationen 1967 och fortfarande finns kvar inom denna. Såväl uppbyggnaden av de regionala ensemblerna som satsningen på egna danskompanier och en barn- och ungdomsteaterensemble möjliggjordes tack vare de större resurser som erhållits genom samgåendet med Svenska Teatern.

En annan - och helt avgörande - förutsättning för Riksteaterns expansion var den initiativkraft som Hans Ullberg visade under sitt mångåriga chefskap för teatern under åren 1958-86.

Under 1970-talet tillkom ytterligare specialuppdrag för Riksteatern. Sedan 1972 är teatern huvudman för gästspelsscenen Södra teatern i Stockholm och 1977 utökades turnéorganisationen med ensemblen Tyst teater som spelar på teckenspråk för i första hand döva och hörselskadade. Denna verksamhet hade tidigare bedrivits inom ABF.

De fem regionala ensemblerna ombildades efter hand till självständiga länsteatrar. Den sista som avknoppades var ensemblen i Växjö, 1984. Då ensemblerna fick andra huvudmän reducerades Riksteaterns statliga bidrag med motsvarande andel; dessa pengar tillföll i stället de nya länsteatrarna.

Ytterligare uppdrag

Riksteatern erhöll 1989 ytterligare ett uppdrag: att genom Finska Riks ge föreställningar för barn och vuxna bland invandrare från grannlandet. Både egen produktion och gästspel från Finland förekom. Snart kom dock verksamheten att helt ägnas åt barn och ungdom. När Finska Riks på grund av ett sviktande publikintresse upphörde 1997 överfördes ansvaret för finskspåkiga barn- och ungdomsföreställningar till Unga Riks. I samarbete med Finska teatern i Sverige planerar Riksteatern att åter ge teater på finska för vuxna under 2001.

Under åren 1993-98 bedrev Riksteatern en projektverksamhet med den mångkulturella ensemblen Shikasta, bestående av skådespelare från ett tiotal länder. Föreställningarna gavs på svenska. Shikasta arbetade aktivt för att nå också en publik med invandrarbakgrund. Inledningsvis skedde finansieringen till en del genom särskilda bidrag från Kulturdepartementet, Kulturrådet och Arbetsmarknadsverket.

1994 introducerade Riksteatern Teatermobilen - "världens största rullande teater" - som en möjlighet att nå ut med föreställningar till platser utan en egen scen. Fordonet avyttrades dock efter fyra år på grund av de höga driftskostnaderna.

I januari 2000 startade Riksteatern pilotprojektet JAM, riktat speciellt till unga i åldern 13-25 år. Målet är att ge unga människor större möjlighet att både uppleva och skapa egen scenkonst. JAM samarbetar med hip-hop-kulturen, rollspelsrörelsen, Spoken World och klubbkulturen. För projektet har avsatts 2,5 mkr och detta beräknas under sitt första år nå en publik om ca 25 000 personer.

Riksteaterns ena huvuduppgift är sålunda att producera och distribuera teater- och dansföreställningar. Den andra huvuduppgiften är en allmänt främjande verksamhet för att stimulera och öka förståelsen för teater och dans. Denna uppgift utvecklades på teaterns eget initiativ framför allt under 1960- och 1970-talen genom tillskapandet av expert- och konsultorgan, tidskrifts- och bokutgivning, stöd till den icke yrkesmässiga teatern m.m. I 1974 års beslut om den statliga kulturpolitiken betonades särskilt denna del av Riksteaterns verksamhet.

Bland de teaterfrämjande uppgifterna har under 1990-talet några upphört, andra förändrats. Så överfördes exempelvis barnteaterkonsulenten till Svensk Teaterunion 1993 (fr.o.m 2000 vid Kulturrådet), medan amatörteaterkonsulenten 1995 placerades vid Amatörteaterns Riksförbund (ATR) och befattningen som scenteknisk konsult ersattes med extern konsulthjälp. Tjänsten som amatörteaterkonsulent upphörde sommaren 1998 när Riksteatern drog tillbaka pengarna för tjänstens avlönande.

1977 var Riksteatern en av stiftarna till Amatörteaterns Riksförbund och teatern är fortfarande representerad i dess styrelse. Fram till sommaren 1995 bidrog Riksteatern ekonomiskt till ATR:s förlagsverksamhet, sista året med 500 000 kr. En mindre kompensation har ATR emellertid erhållit via Kulturrådet. Att bidraget till förlaget minskat och konsulenttjänsten upphört drabbar enligt ATR den spelande amatörteatern.

Utgivningen av Teatern - landets äldsta teatertidskrift, med start 1934 - och av den allmänna teatertidskriften entré, som existerat sedan 1974, upphörde 1998. Som ersättning publiceras numera tidskriften Nummer men bara på Internet. Detta för att spara kostnader för tryckning och distribution. Förlaget entré, som bl.a. sedan 1982 svarat för utgivningen av Teaterårsboken, fortsätter sin verksamhet i begränsad omfattning.

Under 2000 har Riksteatern publicerat sitt scenregister på Internet, där information ges om nästan 3 000 kulturlokalers scener, salonger, loger etc. Publiceringen har skett med stöd av Kulturrådet.

Bästa året var 1970/71

Riksteaterns verksamhet nådde en kulmen vad gäller antalet besökare och föreställningar mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Under säsongerna 1969/70, 1970/71 och 1973/74 hade teatern över en miljon besökare per spelår. Den bästa publiksiffran och det högsta antalet föreställningar noterades enligt teaterns verksamhetsberättelse spelåret 1970/71 med 1 147 519 besökare och 4 466 föreställningar. Detta spelår bedrev teatern verksamhet också med fyra regionala ensembler (Västerås, Örebro, Skellefteå, Växjö). Däremot sorterade Södra Teatern ännu inte under Riksteatern, eftersom huvudmannaskapet för denna tillkom först 1972.

Trots att Riksteatern befann sig i ett expansivt skede fanns tankar inom den utredning som 1974 i "Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag" presenterade en ny statlig kulturpolitik angående en genomgripande nedrustning av turnéorganisationens resurser. Så blev dock inte fallet. Genomförandet av 1974 års kulturpolitik innebar emellertid en avgörande vändpunkt för Riksteatern. Mot bakgrund av de vid det här laget i vissa län existerande och i andra län planerade länsteatrarna skulle Riksteatern som föreställningsproducent fortsättningsvis ha enbart en kompletterande uppgift. Teaterns chefer har efter denna förändring tolkat Riksteaterns uppdrag på ganska olika sätt.

Även om det i dag existerar regionteatrar i så gott som samtliga län är hela Sverige fortfarande Riksteaterns verksamhetsområde. Under ett år bör repertoaren dessutom tillgodose såväl stora och mellanstora som små scener och lokaler utan scenmöjlighet samt representera olika genrer som drama, komedi, musikteater etc. Helst ska repertoaren också locka både yngre och äldre publik. Under 1980- och 90-talen har Riksteaterns produktionsresurser varierat ganska mycket, med påtagliga ökningar av det statliga bidraget spelåren 1988/89 och 1994/95 men också med smärre minskningar vissa år. För spelåret 1988/89 sammanhänger ökningen dock med flyttningen till det nya teaterhuset i Hallunda, för vilken erhölls ett förskottsbidrag på 15 mkr som senare avräknades från bidraget under tio år.

Att med säkerhet uttala sig om Riksteaterns resultatutveckling vad gäller föreställningar och besökare kan vara vanskligt. Så skiljer sig exempelvis siffermaterialet i Riksrevisionsverkets studie 1983, Teaterkostnadsutredningen 1991 och Kulturrådets årliga teaterstatistik sinsemellan på flera punkter. Sedan början av 1980-talet har i varje fall en gradvis minskning skett av publik och antal föreställningar fram till år 1997, delvis beroende på att kostnadsökningarna varit större än bidragsökningarna. Nedgången har skett även om man bortser från den publikminskning som avknoppningen av de regionala ensemblerna av naturliga skäl innebar för Riksteatern. Teatern har fram till 1997 också hållit fast vid ambitionen att den egna produktionen av föreställningar ska utgöra bas för verksamheten.

Spelåret 1977/78 spelade teatern (exkl. de regionala ensemblerna) enligt Teaterkostnadsutredningen 3 092 föreställningar för 798 397 besökare. Tio år senare var motsvarande siffror 2 088 respektive 397 015. Spelåret 1994/95 hade enligt Riksteaterns verksamhetsberättelse resultatet försämrats ytterligare: 1 653 föreställningar med 226 728 besökare. Det lägsta antalet föreställningar under den här aktuella perioden producerade teatern spelåret 1991/92 med 1 310.

Mer köp och samarbeten

När Riksteatern hösten 1997 fick en ny ledning, med Thomas Lyrevik som VD, påbörjades en kursändring för att åter öka produktivitet och publikintresse samtidigt som andelen produktionssamarbeten och inköpta föreställningar ökades på bekostnad av den egna produktionen. 1998 gavs 2 046 föreställningar för 402 797 besökare, en publikökning gentemot föregående år med 56 procent, förutsatt att Södra Teaterns publik inkluderas. Om så inte sker är publikökningen betydligt lägre. För jämförelsens skull är det angeläget att framhålla att Södra Teaterns publiksiffror inte räknades in i Riksteaterns statistik före 1997. 1999 framförde Riksteatern 2 080 föreställningar för 402 126 besökare. Expansionen möjliggjordes genom den nya policyn med minskad egenproduktion och skedde utan någon egentlig ökning av det statliga bidraget.

I den sammanlagda publiksiffran för 1999 ingår 41 117 besökare vid gästspel utomlands (främst Cullbergbaletten) och 76 547 besökare i Stockholms kommun, varav 62 943 på Södra Teatern. Av besöken på Södra Teatern gällde dock endast 26 587 teater och dans, medan övriga 36 356 besök fördelades på konserter, poesiaftnar, seminarier, uthyrningar m.m. Bland uthyrningarna förekom såväl studentspex som föredrag. Dessutom ingår i den totala publiksiffran 7 813 besökare vid särskilda arrangemang i Riksteaterhuset i Hallunda, där både andra teatrars gästspel och discodans medräknats.

Återstoden, 276 649 besökare, fördelar sig över rikets samtliga län med en övervikt för Kalmar, Halland, Värmland och de sex norrlandslänen med undantag av Jämtland. Även i Stockholms län - bortsett från de ovan nämnda aktiviteterna i Stockholms kommun och i Riksteaterhuset - spelade teatern förhållandevis många föreställningar.

Den nya ledningen inledde också en genomgripande omorganisation av verksamheten. Tidigare fanns en teateravdelning - ledd av en särskild teaterchef, en administrativ avdelning och en föreningsavdelning (som tillkommit 1983), vars chefer ingick i teaterns ledningsgrupp. Ett av skälen till omorganisationen var statsmakternas upprepade yrkanden på minskad egenproduktion och en större andel samarbeten med andra producenter. Avdelningen för vuxenteater delades 1998 upp i Riks Drama och Riks Gästspel. Övriga avdelningar i den nya organisationen är Unga Riks, Cullbergbaletten, Tyst Teater, Södra Teatern, Arrangör och Marknad samt Riks Teknik och Ateljéer.

Sju konstnärliga ledare

Riksteatern leds i dag av en VD som vid sin sida för närvarande har sju konstnärliga ledare jämte en chef för Södra Teatern. I ledningsgruppen ingår förutom VD informationschef och chefen för Ekonomi-samordning-utveckling jämte chefsproducenterna för Riks Drama, Riks Gästspel och Cullbergbaletten, de konstnärliga ledarna för Unga Riks och Tyst Teater samt cheferna för Södra Teatern, Arrangör och Marknad och Riks Teknik och Ateljéer.

Egna produktioner görs av Riks Drama, Unga Riks, Cullbergbaletten och Tyst Teater, medan samarbeten framför allt ryms inom Riks Gästspel och Södra Teatern. Gränserna mellan Riks Drama och Riks Gästspel är dock enligt teaterledningen med avsikt flytande. I mindre omfattning förekommer samarbeten även inom Riks Drama och Unga Riks. Å andra sidan gör Riks Gästspel en del egna produktioner för mindre lokaler som bygdegårdar och liknande eftersom sådana har visat sig svåra att köpa in.

De tre chefsproducenterna har eget ekonomiskt ansvar, medan chefen för Södra Teatern och de konstnärliga ledarna för Unga Riks och Tyst Teater har totalansvar för sin verksamhet. Även cheferna för Arrangör och Marknad respektive Riks Teknik och Ateljéer har eget budgetansvar. Teatern interndebiterar kostnader för konstnärlig personal, tekniker, materialinköp osv. på respektive produktion. Ambitionen är att på detta sätt fördela kostnaderna även för personal inom administration och verkstäder.

En stor del av ansvaret för teaterutbudets omfång i landsorten åligger alltså fortfarande Riksteatern. Länsteatrarna har på grund av otillräcklig resursökning och i vissa fall genom att prioritera den egna basorten endast förmått tillfredsställa en mindre del av landsortens behov av i första hand vuxenföreställningar. Riksteaterns ansvar innefattar därför inte bara kompletterande repertoar som musikteater, dans, större dramatiska produktioner och föreställningar av teaterns särskilda ensembler utan ett betydligt bredare utbud.

Enligt teaterledningen försöker Riksteatern anpassa sig till länsteatrarnas turnéplanering vid årliga regionala sättningskonferenser. En svårighet härvidlag är att länsteatrarna i allmänhet är senare i sin planering vad gäller vuxenteater - för barn- och ungdomsproduktioner är förhållandet omvänt - än Riksteatern. Teaterföreningarna har sedan länge krav på lång framförhållning, vanligen ett och ett halvt år, från Riksteaterns sida.

Teaterledningen uppger att det föreligger ett stort intresse från länsteatrarna att kunna öka antalet föreställningar av vissa produktioner genom att turnera för Riksteatern. Under de senaste fem spelåren har emellertid sådana samarbeten skett med bara en à två länsteatrar per år.

Turnésamarbetet med Dramaten och Operan har under årens lopp varierat avsevärt i omfång. Under 1980- och 1990-talen har Dramaten av planeringsskäl ofta föredragit att arrangera sina turnéer i direkt samarbete med de lokala teaterföreningarna. Ett skriftligt samarbetsavtal finns endast med Operan, gällande minst en turnéproduktion per år. Detta avtal har uppfyllts högst oregelbundet.

Eget hus i Hallunda

I över 40 år tvingades Riksteatern bedriva sin alltmer omfattande verksamhet med lokalerna för administration, repetitioner och verkstäder spridda på olika håll i Stockholm. Först 1976 kunde teatern samla alla resurser på ett ställe, i Gamla filmstaden i Solna. Tolv år senare skedde inflyttningen i det då nybyggda Riksteaterhuset i Hallunda, ägt av Botkyrka kommun. För detta jämte ett dekorförråd i Alby belöpte sig 1999 lokalkostnaderna (hyra, utrustning, underhåll, städning m.m.) till 29,7 mkr. Hallundahuset, med sex repetitionssalar och sex studios samt lokaler för verkstäder och administration, fungerar väl och några ombyggnader har inte skett efter inflyttningen.

Teaterledningen anser dock att huset är för stort - delvis på grund av att Riksteaterns egen produktion minskat - och hyreskostnaden för hög. Det långa avståndet till Stockholms centrum (ca tre kvart med T-bana) är också ett bekymmer i det dagliga arbetet. 1998 diskuterades möjligheterna att flytta verksamheten till det mer centralt belägna Gäddviken i Nacka och då samordna scenografitillverkningen med Operans där befintliga verkstäder. För närvarande finns dock inga flyttplaner. I stället hyrs nu en del av Hallundahuset ut till Botkyrka estetiska gymnasium och dessutom har teatern inrättat ett citykontor på Södra Teatern. Det tioåriga kontraktet med Botkyrka kommun har efter 1998 förlängts med bara ett år i taget.

Riksteaterns ambition är sedan länge att varje kommun i landet (2000: 289 kommuner) ska ha en aktiv teaterförening. Vid slutet av 1999 var de lokala teaterföreningarnas antal 216. Två år tidigare var antalet 233. Nedgången beror dels på att ett antal föreningar i framför allt mindre kommuner tvingats upphöra med sin verksamhet, dels på att några s.k. dispensföreningar blivit tämligen kortlivade. Vid 1994 års kongress beslöts om en försöksverksamhet där andra arrangörer än de traditionella teaterföreningarna kunde vinna medlemskap på dispens för att genom ett mer flexibelt arrangörsled lättare nå både en bredare och en yngre publik. Dispensmedlemskapen upphörde efter 1998 års kongress och dessa föreningar uppmanades i stället att söka fullvärdigt medlemskap.

I samband med sammanslagningen mellan Riksteatern och Svenska Teatern 1966 bildade - efter ett kongressbeslut - de lokala teaterföreningarna på många håll i landet länsteaterföreningar. I dag existerar länsteaterföreningar i samtliga 21 län. Vid 1998 års kongress beslöts att även dessa ska vara medlemmar i Riksteatern.

Efter hand har länsteaterföreningarna anställt teaterkonsulenter för att svara för samordning, information, kursverksamhet m.m. Föreningarnas verksamhet finansieras genom bidrag från Riksteatern och respektive landsting/region. För Riksteaterns del handlar det om ca 4 mkr per år. Vid slutet av 1999 fanns teaterkonsulenter i samtliga län utom Stockholms, Södermanlands och Gotlands län. Antalet konsulenter uppgår till 31 eftersom flera län har mer än en konsulenttjänst. Åtta av konsulenterna ägnar sig helt åt barn- och ungdomsteater. Önskemål från länsteaterföreningarna om ytterligare konsulenttjänster har inte kunnat tillgodoses av ekonomiska skäl.

Teaterkonsulenternas uppdrag har i allt större utsträckning vidgats till att gälla arbete med föreställningar också från andra producenter som fria grupper och länsteatrar. Riksteaterns andel av teaterföreningarnas arrangemang har under de senaste två decennierna pendlat mellan 22 och 35 procent. Under 1998 och 1999 har teaterföreningarna köpt ca 25 procent av sina föreställningar från Riksteatern. Varje teaterförening sätter samman sitt årliga utbud utifrån ekonomi, scenförhållanden och tillgång på föreställningar i den egna räjongen. Föreningarna har ansvar för förberedelserna inför ett turnébesök vad gäller marknadsföring, biljettförsäljning, lokalförhyrning etc. Varje förening har i dag en egen hemsida för att underlätta sitt arbete.

Riksteatern säljer sina föreställningar till de lokala teaterföreningarna som betalar ett gage. Biljettintäkterna tillfaller den arrangerande föreningen men intäkterna täcker i allmänhet inte gage och övriga omkostnader. Föreningarna är därför beroende av kommunala bidrag.

Behov av fler eldsjälar

Teaterföreningarna har under 1990-talet på många håll fått känna av kommunernas allt mer ansträngda ekonomi. Ett antal föreningar har fått sänkta bidrag, medan andra under flera år erhållit en oförändrad nivå och några föreningar fått sina bidrag höjda. Riksteatern bedömer emellertid att det sammantaget skett en minskning av kommunernas bidrag till dags dato.

Dessutom har många föreningar haft svårigheter att föryngra sina styrelser och uppbåda tillräckligt med på frivillig basis arbetande eldsjälar. Riksteatern har svarat med att intensifiera arrangörsutbildningen; inte minst har det gällt att engagera yngre människor. Det senare har bl.a. skett i det 1995-99 existerande projektet PITA, ett nätverk för unga kulturarrangörer. I styrelsen satt jämte Riksteatern representanter för Amatörteaterns Riksförbund, Kontaktnätet, Folkparkerna, Bygdegårdarna och Folket Hus. Andra vägar att engagera yngre arrangörer har varit de ovan nämnda dispensföreningarna och de sedan 1996 i Hallundahuset varje år anordnade Ung Kultur Dagarna. Drygt 100 av de lokala teaterföreningarna har enligt uppgift från Riksteatern gjort någon form av ungdomssatsning.

Att 1998 års kongress beslöt att efter tjugo år återinföra individuellt medlemskap i teaterföreningarna har inneburit både en vitalisering av det lokala arbetet och en föryngring av såväl föreningar som publik. Under mellanperioden fick endast lokala organisationer av olika slag vara medlemmar. Medlemskap kan nu erhållas också av ortens skolor, institutioner, företag etc. Vid årsskiftet 1999-2000 hade de lokala teaterföreningarna sammanlagt 22 734 enskilda medlemmar, 2 546 organisations- och föreningsmedlemmar och 161 företagsmedlemmar. Registret över enskilda medlemmar sköts centralt av Riksteatern.

I det individuella medlemskapet ingår det av Riksteatern 1999 introducerade Scenpass Sverige. Kortet ger rabatt på alla arrangemang av landets lokala teaterföreningar och dessutom på ett tjugotal teater- och dansproducenters föreställningar runt om i Sverige. Förhandlingar pågår om ytterligare förmåner. Under 1999 och 2000 har ca 20 000 scenpass sålts årligen.

Förutom från de regionala konsulenterna får teaterföreningarna bistånd av Riksteatern centralt. Inom Arrangör och Marknad finns fyra föreningskonsulenter med ansvar för var sin region i Sverige. Dessutom finns här två resande marknadsförare, en för södra delen av landet och en för norra, för att fungera som stöd för föreningarna sedan de beställt sina föreställningar.

Vid kongressen 1998 beslöts efter livlig debatt att rekommendera både lokala och regionala teaterföreningar att lägga till Riksteaterns namn till föreningsnamnet samt att använda teaterns logotyp. Detta för att stärka banden inom organisationen. Uppmaningen har enligt medlemsförteckningen i Riksteaterns verksamhetsberättelse för 1999 hittills hörsammats av endast 27 lokala föreningar, medan två tredjedelar av de regionala föreningarna följt rekommendationen. Vidare kan konstateras att föreningarna löst namnändringen på så olika sätt att en ganska förvirrande bild uppstått av arrangörssituationen i landsorten.

Gaget (inkl. resor, transporter, hotell och traktamenten) för Riksteaterns olika föreställningar bestäms i första hand av teaterlokalens storlek, dvs. hur stora biljettintäkter den lokala föreningen kan förväntas få. Men hänsyn tas också till produktionernas omfattning och de medverkande artisternas attraktivitet. För andra arrangörer än teaterföreningar är gaget för en föreställning 20 procent högre. Enligt teaterledningen är Riksteaterns priser högre än länsteatrarnas och rabatter sällsynta. Turnékostnaderna och därmed gagerna har ökat kraftigt under de senaste decennierna, bl.a. genom att momsen höjts på transporter och hotell och arbetsgivaravgifter tillkommit på traktamenten.

Kongressen bestämmer

Högsta beslutande organ i Riksteatern är den vart tredje år församlade kongressen. Denna består av ett ombud för varje medlemsförening samt styrelsens ledamöter. Det finns enligt teaterledningen en viss trögrörlighet i teaterns organisationsstruktur men när kongressbesluten väl är tagna skapar de stor stabilitet i verksamheten. Kongressens suveränitet kan medföra viss begränsning av manöverutrymmet för teaterns styrelse och ledning.

Riksteaterns styrelse minskades vid 1998 års kongress med åtta ledamöter och består sedan dess av ordförande och tolv andra ledamöter, varav regeringen utser ordförande och ytterligare en ledamot. Kongressen utser tio ledamöter och teaterns personal en ledamot. För varje ledamot utom ordföranden finns en personlig suppleant. Adjungerade är teaterns VD samt en representant för Folkets Hus och Parker. Tidigare ingick även ledamöter utsedda av Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Folkbildningsförbundet liksom en ledamot från vardera Folkets Hus Riksorganisation och Folkparkerna. Från vissa håll sågs ändringen av styrelsens sammansättning som ett avsteg från Riksteaterns folkrörelseförankring.

Styrelsen utser VD för Riksteatern samt de konstnärliga ledarna, fastställer teaterns budget och godkänner inval av nya medlemsföreningar. Den ser också mellan kongresserna till att kongressbeslut verkställs och utreder väckta frågor. Styrelsens ordförande ser sig som en förbindelselänk mellan Kulturdepartementet å ena sidan och styrelse/teaterledning å den andra.

Som ideell förening har Riksteatern av naturliga skäl inget aktiekapital. I stället budgeterar teatern en produktionsreserv. För 1999 uppgick reserven till 23,7 mkr, varav 12,2 mkr används för planerad verksamhet under 2000. Återstoden, 11,5 mkr, motsvarar den produktionsreserv som tidigare anvisats av statsmakterna. De av riksdagen beslutade anslagen utbetalas - liksom för Dramaten och Operan - av Kammarkollegium. Fr.o.m. den 1 juli 1995 sker detta i efterskott, den 25 i varje månad. Tidigare erhölls bidraget i början av budgetåret, vilket innebar att de tre teatrarna kunde tillgodoräkna sig ganska betydande ränteintäkter. En kompensation för detta har bakats in i det ordinarie bidraget.

Sponsring av Riksteatern har inte tidigare förekommit men 1999 skrevs ett treårigt avtal med Kooperativa förbundet som ger teatern sammanlagt 15 mkr. Intressegemenskapen bygger på att båda parter har folkrörelsebakgrund och verksamhet i hela landet. Pengarna används bl.a. för information om Riksteaterns föreställningar i konsumentföreningarna, billigare teaterbiljetter till deras medlemmar, gratis barnteater sommartid vid KF:s stormarknader och det treåriga arrangemanget av Replik, en tävling för att hitta nya humoristiska texter för scenen.

Teaterns självfinansieringsgrad ökade från 12,1 procent 1997 till 20,2 procent 1999. Teaterledningen anger tre vägar att för framtiden ytterligare öka självfinansieringen: genom fördelaktiga samarbeten och längre turnéer, genom ökad sponsring och genom att utveckla nya verksamhetsområden för Riksteatern, t. ex. försäljning av turnékompetens och tekniska tjänster.

Färre fast anställda

Riksteatern hade spelåret 1986/87 39 fast anställda skådespelare. Därefter har en successiv minskning skett fram till 1999 då teatern hade 14 fasta skådespelare (därav Unga Riks 4 och Tyst Teater 3). Spelåret 1994/95 skedde ett antal uppsägningar av konstnärlig personal på grund av arbetsbrist till följd av sänkta statliga bidrag. Uppsägningarna blev föremål för prövning i Arbetsdomstolen eftersom Teaterförbundet inte ansåg att någon arbetsbrist förelåg. I den dom som meddelades våren 1996 gavs Riksteatern rätt. Några anställningar enligt den nya formen med 2-5-åriga kontrakt har hittills inte skett.

Teaterledningen är tveksam till behovet av en fast ensemble för vuxenteater med tanke på inriktningen mot fler samarbeten och inköpta föreställningar. Från många teaterföreningar redovisas också en önskan om nya ansikten på scenen och då helst skådespelare kända från TV och film. För Unga Riks anses det vara en fördel med en kärna av fyra fem skådespelare som kan fungera som mentorer för de tillfälligt engagerade. Men dessa kan i framtiden mycket väl vara anställda enligt den nya anställningsformen.

Över huvud taget eftersträvar Riksteatern numera större flexibilitet på personalsidan. I teaterledningen är för närvarande fem befattningshavare inkl. VD anställda på förordnanden liksom fyra av de konstnärliga ledarna samt chefen för Södra Teatern. En tidsbegränsad anställningsform också för turnétekniker är under diskussion. Alla tekniker är redan nu anställda som tekniska tjänstemän och inte uppdelade på olika specialfunktioner. Bemanningen vid en turné bestäms utifrån kraven på professionell kompetens för respektive produktion. Även vid turnéverksamhet har emellertid kraven på ljud- och ljusteknik ökat. För teaterns verkstäder och ateljéer har arbetsmängden enligt teaterledningen numera snarare ökat på grund av de många samarbetsproduktioner som realiseras inom huset. Detta ställer även krav på större flexibilitet i verkstäders och ateljéers planering.

Riks Gästspel är den ur kvantitativ synpunkt viktigaste avdelningen inom Riksteaterns nya organisation. Riks Drama med dramatikern och regissören Lars Norén som konstnärlig ledare har av olika skäl fått stor uppmärksamhet i media. Flera av Riks Dramas produktioner har sänts av Sveriges Television. Under 1999 sågs avdelningens tre produktioner av endast 8 129 personer vid 69 föreställningar, medan Riks Gästspel gav 1 057 föreställningar av 29 produktioner för 213 739 besökare. De av styrelsen uppsatta publikmålen för avdelningarna var 25 000 respektive 165 000 personer. Budgeten för 1999 var för Riks Drama 14,3 mkr och för Riks Gästspel 78,3 mkr.

Särskild försäljare

Unga Riks publik omfattar barn och ungdom från 4 till 18 år. Repertoaren består av ett tiotal produktioner per år, inkl. repriser och inköpta föreställningar, vilket gör att såväl förskola som grundskolans tre stadier och gymnasiet nås under samma spelår. Halva antalet föreställningar säljs vid Riksteaterns utbudskonferenser, den andra hälften av Unga Riks själv. Eftersom skolornas organisation är nästan lika uppsplittrad i dag som i början på 1990-talet har Unga Riks för två år sedan tvingats anställa en särskild försäljare. Dessutom vänder man sig även till andra köpare, som kommuner och företag. De produktioner som erbjuds finskspråkiga barn har visat sig mycket svårsålda.

För 2000 har Unga Riks fått sig förelagt ett publikmål om minst 60 000 personer. 1999 spelade ensemblen för en rekordpublik på 52 971 barn och ungdomar - målet var då 55 000 - vilket delvis uppnåddes genom att fler åskådare än tidigare togs in per föreställning.

Medvetet har Unga Riks satsat på en stor omsättning bland gästande regissörer för att få konstnärlig stimulans. Ensemblen har fyra fast anställda skådespelare och det existerar inga svårigheter att komplettera med kompetenta aktörer. Pedagogiska samarbeten har skett med Södertörns högskola och med lärarutbildningen vid Umeå universitet. Budgeten för Unga Riks för 1999 var på 30,2 mkr.

Cullbergbaletten behandlas utförligt i den särskilda översyn av landets dansinstitutioner som Kulturrådet genomfört under 2000. I det här sammanhanget ska bara påminnas om kompaniets många framgångsrika gästspel utomlands och det återkommande samarbetet med Sveriges Television. Ambitionen under de tre senaste åren har varit att öka antalet föreställningar inom Sverige och att erbjuda de något mindre av landets stora scener minst en produktion per år. Av kompaniets 68 föreställningar 1999 framfördes 32 inom Sverige. Cullbergbaletten disponerar 20 tjänster för dansare (10 kvinnliga och 10 manliga), varav tio 1999 innehades av fast anställda dansare och tio av spelårsanställda. Kompaniets budget var för 1999 på 20,7 mkr.

En överenskommelse träffades 1998 mellan Riksteatern, Kulturrådet och Dansens Hus om ett treårigt samarbete vad gäller insatser för danskonsten under samlingsnamnet Dans i hela landet. Senare har också Operan anslutit sig till samarbetet. Inom ramen för detta har Riksteatern under 1998 och 1999 svarat för turnéer med två inköpta dansproduktioner per år och gör så även under 2000.

Tyst Teater spelar för såväl barn och ungdom som vuxna. Ensemblen har tre fast anställda skådespelare - alla är döva och har teckenspråket som sitt första språk - och den konstnärliga ledaren, som också arbetar som regissör och skådespelare vid Riksteatern, ägnar sig åt chefskapet på halvtid. Det beräknas att omkring 10 000 människor i Sverige är teckenspråkiga. På senare tid har Tyst Teater utvecklat sitt formspråk för att kunna kommunicera även med en hörande publik. Ensemblen har exempelvis blandat tal, teckenspråk och textmaskin i samma föreställning. Riksteatern innehar apparatur för textning av föreställningar. Tolkar används inte under föreställningarna av konstnärliga skäl.

Ensemblen framhåller att det förutom teaterupplevelsen är viktigt för döva barn att få uppleva hur det svenska teckenspråket - officiellt erkänt först 1981 - kan användas i ett kvalificerat sammanhang. Resurserna räcker bara till för en normalstor scenproduktion vartannat år; övrig tid används för att producera mindre föreställningar. Inte heller förmår ensemblen täcka in skolans alla stadier under ett och samma spelår. Budgeten för 1999 var på 4,3 mkr. De större produktionerna säljs via teaterföreningarna för att utnyttja deras arrangörskunnande, de mindre direkt till dövföreningar, skolor och liknande. Tyst Teater håller en hög konstnärlig standard och gästspel utomlands har blivit allt vanligare. Dessa har genomförts med stöd från Svenska institutet och flera andra fonder. 1998 sponsrades Tyst Teater av Europolitan mobil texttelefon med 50 000 kr.

Världskultur på Södran

Inriktningen för Södra Teatern har fr.o.m. hösten 1997 förändrats, från att tidigare ha varit en gästspelsscen i största allmänhet mot en aktiv kulturinstitution för internationell teater, dans och musik. En verksamhet med samtidsorienterade seminarier inleddes 1998. Den sammanlagda publiken vid teaterns offentliga arrangemang utgjorde 1999 62 943 besökare, vilket innebar en ökning på två år med närmare 110 procent. Teaterns egna produktioner och samarbeten svarade då för merparten av verksamheten, medan ungefär en fjärdedel bestod av uthyrningar av kommersiell karaktär.

I regeringens regleringsbrev för 2000 anges att teaterns programverksamhet till väsentlig del ska inriktas "på scenkonst från hela världen, särskilt från länder och miljöer vilkas kultur vanligen inte blir tillgänglig för en svensk publik genom etablerade kommersiella och institutionella kanaler". De internationella gästspelen har mycket riktigt ökat under 1999 men har till allra största delen bestått av konserter.

Södra Teaterns andel av Riksteaterns anslag har sedan spelåret 1992/93 legat på ca 8 mkr. Omkring hälften används till hyra och ca 1 mkr till underhåll av byggnaden, något som på grund av teaterhusets ålder drar stora kostnader. För särskilda projekt under 1999 och 2000 har Södra Teatern erhållit 3 mkr från Framtidens kultur och 1 mkr från Milleniekommittén. Konserterna liksom uthyrningar för privata ändamål, t.ex. företagskonferenser, fungerar som viktiga inkomstkällor. I annat fall vore enligt teaterns chef underfinansieringen av verksamheten ännu större. Samma källa uppger att något reellt samarbete med Forum för världskultur, som har sina administrationslokaler på Södra Teatern, hittills inte förekommit i någon större utsträckning på grund av olika uppfattningar i policyfrågor. Än så länge har också den "etnointresserade" publiken varit favoriserad i programutbudet i förhållande till olika invandrargrupper.

Omkostnaderna vid internationella teatergästspel är jämförelsevis mycket stora. För 2001 har Riksteatern därför begärt en anslagsökning med 2,5 mkr för att Södra Teatern fortsättningvis bättre ska kunna uppfylla det världskulturella uppdrag som regeringen satt som mål för teatern.

Hösten 2000 förvärvade Riksteatern fastigheten Södra Teatern av det statliga bolaget Vasakronan. För 1999 var Södra Teaterns budget på 13,4 mkr, varav det statliga bidraget utgjorde 8,4 mkr.

Musikaler efterfrågas

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att sammanfatta en del av de erfarenheter som inhämtats från representanter för teaterkonsulenterna och de lokala teaterföreningarna. Föreningarna är angelägna om att få del av det bästa inom svensk teater och dans. Numera är det inte ovanligt att publiken på en ort uppvisar stora variationer i sammansättningen vid olika produktioner. I föreningarna finns det framför allt en efterfrågan på välkända pjäser, musikaler - "åtminstone vartannat år om de inte är för dyra", småplatsturnéer, kaféprogram och föreningsteater. "Riktig teater" efterlyses för de mindre scenerna liksom repertoar för de unga avsedd för mindre och mellanstora scener.

Riksteaterns produktioner efterfrågas i många län men alla kommuner har inte de scener eller tekniska resurser som teatern kräver. Många av de fria grupperna har visat sig mer flexibla. Som samarbetspartner bedöms Riksteatern som synnerligen pålitlig. Köparen vet exakt vad en föreställning kostar, scentekniskt innebär teaterns turnékompetens en stor trygghet vad gäller byggtiders längd etc. och Riksteaterns stöd i marknadsföringsarbetet fungerar väl. Tack vare tillkomsten av Riks Gästspel upplevs utbudet numera som bredare. Att Unga Riks börjat producera även scenföreställningar välkomnas. Men på sina håll föredrar man att köpa föreställningar från andra producenter av barn- och ungdomsteater eftersom Unga Riks anses dyra och scentekniskt krävande.

Regeringen redovisar i det s.k. regleringsbrevet för 2000 såväl övergripande mål som verksamhetsmål för Riksteatern.

De övergripande målen för Riksteatern innebär att teatern ska:

"- bedriva teater- och dansfrämjande verksamhet,

- berika teater- och dansverksamheten i hela landet med egen produktion och samarbeten med andra producenter,

- presentera ett allsidigt utbud som håller hög kvalitet och är en förebild för regionala och lokala teatrar,

- nationellt och internationellt värna om och främja svenska språket och svensk teater."

Målen för produktion av teater, dans och annan scenkonst är:

"- att ha en övervägande andel produktioner i samarbete med andra producenter samt ge ytterligare utrymme åt danskonsten, genom Cullbergbaletten och samverkan med utomstående dansproducenter. Föreställningarna ska ha en bred spridning över landet,

- att ytterligare öka publiktalen utanför Stockholmsområdet samt andelen besökare under 30 år."

Målet för främjande av teater, dans och annan scenkonst är:

"- att ytterligare utveckla och förstärka Riksteaterns arrangörs- och publikorganisation i syfte att öka efterfrågan på scenkonst i hela landet."

Målet för verksamhet vid Södra teatern är:

"- att till väsentlig del inrikta programverksamheten på Södra Teatern på scenkonst från hela världen, särskilt från länder och miljöer vilkas kultur vanligen inte blir tillgänglig för en svensk publik genom etablerade kommersiella och institutionella kanaler."

Dessutom finns följande generella mål:"- att främja en samhällsutveckling som kännetecknas av jämställdhet mellan kvinnor och män, respekt och tolerans och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tillvaratas som en positiv kraft samt att bidra till minskad diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.

- att öka insatserna för att nå den unga publiken."

I "Riksteaterns mål och inriktning", som antogs på kongressen 1998, står bl.a. följande att läsa:

"- Riksteatern är en obunden ideell förening, med kongressen som högsta beslutande organ. Kongressen sammanträder vart tredje år och skall bl a fastställa den övergripande inriktningen för Riksteaterns verksamhet och en verksamhetsplan för den närmaste treårsperioden.

- Riksteatern är uppbyggd lokalt, regionalt och centralt i funktioner som ömsesidigt skall stödja varandra.

- Medlemmar i Riksteatern är lokala Riksteaterföreningar, som därmed utgör Riksteatern. Riksteatern är dess teaterföreningar och teaterföreningarna är Riksteatern.

- Riksteatern skall verka för att varje kommun i landet skall ha minst en aktiv Riksteaterförening. - - -

- De lokala föreningarna bildar länsvis regionala Riksteaterföreningar, vars viktigaste uppgift skall vara att utveckla verksamheten länsvis samt att aktivt stödja de lokala föreningarna.

- De lokala och regionala Riksteaterföreningarna skall verka som företrädare för teater och annan scenkonst samt fungera som forum för teaterdebatt.

- Riksteatern centralt skall genom en nära kontakt med de lokala föreningarna bidra med impulser, stöd och service. - - -

- Riksteaterns utbud skall bestå av egen produktion och samarbeten med andra institutioner, teatrar och fria grupper.

- Riksteatern anser det angeläget att ta ansvar för barn och ungdomsteater. Riksteatern skall därför arbeta för att öka kunskapen om vikten av teater för barn och ungdom samt verka för ett utbud av professionell scenkonst för denna publikgrupp.

- I egenskap av hela Sveriges teater skall Riksteatern ta ett ansvar för teater i glesbygd genom produktioner som kan erbjudas teaterföreningar och andra arrangörer.

- Riksteatern skall värna om internationella kontakter och samarbeten. - - -

- Riksteatern skall vara flexibel och öppen för nya verksamheter, nya former av finansiering, nya samarbetspartners och nya konstnärliga uttrycksformer, för att därigenom ligga i frontlinjen för svensk teater."