ÅSIKT

Synpunkter på Riksteatern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den förändring av Riksteaterns policy som inleddes 1997 med en större andel samarbetsproduktioner och inköpta föreställningar på bekostnad av den egna produktionen har huvudsakligen varit av godo. Förändringen har inneburit att teaterföreningarna köper fler föreställningar från Riksteatern och att trenden med i stort sett fallande publiksiffror sedan början av 1980-talet har vänts under 1998 och 1999. Man kan också notera en strävan efter större flexibilitet i teaterns verksamhet i största allmänhet.

I Riksteaterns uppdrag ingår emellertid flera verksamheter, där höga publiksiffror inte är det mest angelägna. Så har teatern exempelvis ett ansvar för en repertoar till små scener i glesbygdsområden liksom för Tyst Teaters riktade verksamhet. I det kulturpolitiska uppdraget ingår också att utjämna de geografiska skillnader som fortfarande existerar i landets teaterförsörjning. Riksteatern har även ett ansvar för att i sitt utbud balansera seriös teater och dans i förhållande till mer publiktillvända produktioner.

De av Riksteaterns styrelse uppställda publikmålen både totalt och för teaterns olika verksamhetsgrenar med en eftersträvad ökning från 400 000 personer 1999 till 500 000 personer 2000 kan dessvärre locka till att välja lättframkomliga vägar för att nå dessa mål till men för teaterns verksamheter med mindre publik attraktionskraft.

Riksteatern har unika möjligheter att ta ett landsomfattande ansvar för vissa delar av teater- och danslivet. Detta sker för närvarande främst med hjälp av Unga Riks, Cullbergbaletten och Tyst Teater. Unga Riks bedriver en angelägen verksamhet som kompletterar utbudet för barn och ungdom från länsteatrar och fria grupper. Sedan länge har konstnärliga och pedagogiska hänsyn stått i centrum för Unga Riks arbete. Det är av stor vikt att denna verksamhet inte belastas med en prissättning som får arrangörer att välja ur kvalitativ synpunkt mer tveksamma alternativ eller av så höga publikmål att konstnärliga bedömningar inte kan prioriteras. Enligt Unga Riks konstnärliga ledare låter det sig inte göra att inom nuvarande anslagsram uppfylla publikmålet för 2000 om minst 60 000 personer.

Musikteater som opera och musikal är en dyr konstform, inte minst i turnésammanhang. Så länge tankarna på en uppdelning av landet i musikteaterregioner med ett turnéansvar för de fasta musikteaterinstitutionerna i Malmö, Göteborg, Karlstad, Stockholm och Umeå inte förverkligats är Riksteatern den enda teater som kan ta ansvar för en kontinuerlig, turnerande musikteaterproduktion. Tidigare har Riksteatern vanligen kunnat erbjuda en större musikal per halvår i egen produktion. På grund av de allt högre kostnaderna för musikaler måste dock denna produktion numera ske i form av samarbeten med andra institutioner och fria grupper. Det är emellertid angeläget att den sammantagna volymen av musikteater inkl. opera för landsortens del inte minskas i förhållande till tidigare år.

Behovet av mångkultur

Under åren 1993-98 bedrev Riksteatern en projektverksamhet med den mångkulturella ensemblen Shikasta. Ensemblen arbetade aktivt för att nå även en publik med invandrarbakgrund. Det är beklagligt att teatern inte funnit någon form för att vidareutveckla erfarenheterna från Shikastas verksamhet såväl vad gäller en mångkulturell repertoar som arbetstillfällen för invandrade skådespelare.

I sammanhanget kan också konstateras att Riksteaterns tämligen regelbundna förmedling av utländska gästspel, avsedda för en vuxen publik, i stort sett upphört under 1990-talet. Tidigare har gästspel förekommit främst från de nordiska länderna men också från t.ex. England, Tyskland, Frankrike, Jugoslavien och Sydafrika. Även om de orter som är möjliga för föreställningar av det här slaget är förhållandevis få är det viktigt att denna form av kulturutbyte kommer till stånd i största möjliga utsträckning.

Några turnéer med de utländska teater- och dansensembler som under senare år framträtt på Södra Teatern i Stockholm har inte heller ägt rum. Flera av dessa föreställningar hade nog varit av intresse även för andra svenska städer med betydande inslag av invånare med utländsk bakgrund.

Sedan 1972 är Riksteatern huvudman för Södra Teatern. Inriktningen för denna har fr.o.m. hösten 1997 förändrats från att tidigare ha varit en gästspelsscen i största allmänhet mot en aktiv kulturinstitution för internationell teater, dans och musik samt samtidsorienterade seminarier. Fram till inflyttningen i teaterhuset i Hallunda 1988 gavs här Riksteaterns egna produktioner för Stockholmspubliken i ett mindre antal föreställningar.

Numera saknas dock skäl för Riksteaterns huvudmannaskap; inte heller finns det längre orsak till det tidigare diskuterade delade huvudmannaskapet med Operan och Dramaten sedan nationalscenerna fått tillgång till Vasateatern respektive Elverket som annexscener. Med Södra Teaterns nya profil att verka för världskultur i vid mening är det rimligt att teatern förändras till en självständig institution, lämpligen i bolagsform, som blir direkt mottagare av det statliga bidraget. I teaterns styrelse bör i någon form invandrarorganisationerna vara representerade. En ny huvudman för Södra Teatern begränsar på intet vis möjligheterna till framtida turnésamarbeten med Riksteatern. Dessa synpunkter påverkas inte av att Riksteatern hösten 2000 förvärvade fastigheten Södra Teatern av det statliga bolaget Vasakronan.

Två parallella system

Under framför allt 1970- och 80-talen har ett nät av länsteatrar successivt byggts upp i Sverige. Vid det här laget får målsättningen med en teaterinstitution i varje län anses realiserad. I praktiken innebär detta att två landsomfattande institutionella system för produktion och distribution av teater numera existerar vid sidan av varandra. Till detta kommer turnéer från fria grupper, främst med barn- och ungdomsteater. Vid upprepade tillfällen, bl.a. i den parlamentariska utredningen "Teaterns roller" 1994, har en anpassning av Riksteaterns verksamhet till länsteatrarnas arbetsuppgifter diskuterats liksom en samordning mellan de två systemen men några avgörande förändringar har inte skett.

Med tanke på de flesta länsteatrars otillräckliga ekonomiska resurser och de förhållandevis höga statliga subventionerna till Riksteatern borde en förändring i detta avseende ligga i statsmakternas intresse. Så mycket mer som även arrangörsledet på många håll ute i landet fått vidkännas nedskärningar i ekonomin. I ett mer integrerat samarbete mellan Riksteatern och länsteatrarna vore det också rimligt att Riksteatern tog ett större ansvar än för närvarande för distribution av länsteatrarnas produktioner utanför teatrarnas normala verksamhetsområden.

Teaterkonsulenterna är anställda av de regionala teaterföreningarna med bidrag från Riksteatern och landstingen/regionerna. Efter hand har konsulenternas uppdrag emellertid vidgats utöver samordningen på länsnivå av Riksteaterns föreställningar. I dag innebär detta att de medverkar vid förmedlingen av ca 75 procent av föreställningar från länsteatrar, fria grupper och andra producenter, medan endast ca 25 procent kommer från Riksteatern. Utifrån denna förändrade verklighet finns det anledning att ompröva teaterkonsulenternas anställningsförhållande och kanske låta tjänsterna ingå i de nya nätverk med konsulenter för dans, film och bildkonst som håller på att växa fram inom flera landsting.

Av historiska skäl är de lokala teaterföreningarna och Riksteaterns centrala verksamhet delar av samma organisation; arrangörsföreningarnas medlemskap utgör basen för Riksteatern som ideell förening. Från länsteaterhåll har Riksteatern under senare år kritiserats för en offensiv mot de lokala teaterföreningarna för egen räkning. Som ett tecken på Riksteaterns vilja att sluta leden kring egna arrangemang kan den rekommendation ses som antogs på 1998 års kongress om att både lokala och regionala teaterföreningar bör lägga till Riksteaterns namn till föreningsnamnet samt att använda teaterns logotyp. Detta i en tid då större öppenhet gentemot det övriga teaterlivet i landsorten vore mera på sin plats. Generellt sett förefaller en hårdnande konkurrenssituation inom det institutionella producentledet olycklig, även om den delvis kan förklaras av att arrangörsledet lider brist på pengar att köpa föreställningar för.

I regeringens regleringsbrev anges att Riksteatern ska vara "en förebild för regionala och lokala teatrar". En likartad skrivning förekommer i regleringsbrevet för Dramaten. Att Riksteatern bör sikta mot högsta möjliga kvalitet i varje produktion och ta ett konstnärligt ansvar även för av teatern inköpta produktioner är en självklarhet men ordet "föredöme" är mindre väl valt i sammanhanget. Kvalitetskriterier och trender skiftar snabbt inom teaterlandskapet och erfarenheten visar att några en gång för alla givna förebilder inte existerar.