ÅSIKT

Mannen och Mästaren

1 av 2
I Munchs verk "Den sjuka flickan" är sorgen och trösten närvarande.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ULRIKA STAHRE ser en frustrerad Edvard Munch

Det verkar vara

singelutställningarnas vår på Moderna museet. Först Rosemarie Trockel, sedan Edvard Munch. En trappa ner visas den store norrmannens grafik och måleri, med betoning på det förstnämnda. Lejonparten kommer ur museets egna samlingar, uppbyggda under så gott som hela 1900-talet. Det senaste tillskottet är bildsviten Alfa och Omega, en serie litografier som sägs illustrera Munchs relativt katastrofala kärleksförhållan- de med Tulla Larsen.

Sviten är otäck. I en modifierad skapelseberättelse, kryddad med morbida scener med doft av hednisk mytologi, berättas det om mannen Alfa och kvinnan Omega (första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltings början och slut) som älskar varandra men glider isär i snabbare och snabbare takt. Till slut dödar han henne och blir själv dödad av deras gemensamma avkomma, bisarra varelser mellan djur- och människovärld.

Svartsjuka

ersätter symbios, kultur smälter ner till natur och kvar finns bara våldet. Munchs kärleks- och livsuppfattning pendlar i verk efter verk mellan just symbiosen och avståndet, mellan tilliten och skräcken. Ett flöde av motsägelser och frustration. Jo, visst kan han vara, som texttavlorna på utställningen så högtidligt utropar, allmängiltig. Visst kan han fortfarande tala till oss. Men det kräver också en närmast transvestitisk blick om man händelsevis råkar vara kvinna. I ett otal verk får kvinnan både symbolisera det onda, det hotfulla, döden – och det åtråvärda, längtans mål. Munch var naturligtvis långt ifrån ensam om detta.

Kvinnan är i konsthistorien den tomma form som kan fyllas med vilken betydelse som helst. Plötsliga och snabba samhälleliga förändringar, kvinnofrigörelse, ett gentlemannaideal i upplösning, urbanism, utbredd prostitution och vattentäta skott mellan kvinnors och mäns liv var några av orsakerna till att just det sena 1800-talets konst ofta var så öppet och ambivalent kvinnofientlig.

Mannen Edvard Munch

skildrar inte så ofta just män, mer än som offer. Eller som en till vansinne driven våldsman, som i Alfa och Omega. Eller i porträttets form (med på utställningen finns även själsfränden August Strindbergs porträtt). Vill man ha en helt och hållet allmänmänsklig Munch får man kanske gå till målningen Den sjuka flickan. Här finns ingen demonisering, i stället är sorgen och trösten avskalade intill flickans nästan genomskinliga hud. Att hålla andan inför den och inför verk som Dödsscen – kraftiga kontraster, desperat anklagande blickar – blir närmast en nödvändighet. Och träsnittens musikaliska råhet vinner också, nästan vad de än föreställer. Det absoluta uttryckets mästare kanske inte alltid förmådde nå utanför konventioner och traditioner när han sökte skildra inre bilder – men han nådde onekligen mycket långt på den vägen.

Ulrika Stahre

konst/Edvard Munch