Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Folkrörelsen som gisslan

    Efter det att Gunnar

Ohrlander avslöjade innehållet i den stoppade Kulturrådsrapporten om tillståndet på stora svenska teatrar har en viss debatt uppstått - bland annat har Riksteaterns ledning gått till angrepp mot Ohrlander och utredaren Jan Lewin (Skäms!, Aftonbladet 3 mars).

I dag skriver HANS SKOGLUND, tidigare medlem av Riksteaterns ledning, om teatern och demokratin i utförsbacken.

Bild:FRED   Bild:FRED

I höstas skrev jag en motion som antogs av länsteaterföreningens styrelse för att skickas vidare till Riksteaterns kongress i maj 2001. Den beskriver en oro för de mindre teaterföreningarnas framtid och föreslår att 20 procent - drygt 40 miljoner kronor - av Riksteaterns centrala anslag skall läggas ut i länen för att stärka det lokala teaterintresset i ett nära samarbete med Riksteatern och länsteatrarna. Först regionaliserades produktionsresurserna, det vill säga länsteatrarna, och nu är det dags att på allvar flytta ut arrangörsansvaret.

Föga anade jag att Riksteaterns ledning och styrelse ungefär samtidigt begärde att Kulturrådet skulle censurera en rapport om Riksteatern. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat tro att Kulturrådets styrelse skulle acceptera en sådan påtryckning.

Jag satt i Riksteaterns ledning under 80-talet och halva 90-talet. Utredningar följde på utredningar. Teaterkostnadsutredningen, Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket, Teaterutredningen och Kulturutredningen. Riksteatern var ständigt hotad av nedskärningar. Var det inte utredningar så var det grupper i finansdepartementet som föreslog nedskärningar av Riksteaterns anslag. Ironiskt nog var Riksteaterns nuvarande vd Thomas Lyrevik en av de drivande i denna falang.

Vi i ledningsgruppen tyckte att flera av utredningarna var obegåvade och inte hade med verkligheten att göra, som när riksdagens revisorer föreslog att vi skulle videofilma Unga Riks föreställningar och skicka ut ett videoband i stället för skådespelare. "Det blev ju billigare så", sa revisorn. Vi fick försöka förklara att det då inte längre rörde sig om teater.

 

Den ideologiska diskussionen är avgörande för en folkrörelses existens. Alla utredningar och förslag till nedskärningar ledde till hundratals möten. Rörelsen ökade sin medvetenhet, tog upp diskussionen med kamrater, opinionsbildare och riksdagsmän. Riksteaterns folkrörelse var en vital part i den kulturpolitiska debatten. Ett år blev det tretton motioner i riksdagen och de flesta gav Riksteatern sitt stöd. Kunskapen om Riksteatern spreds in i riksdagen och påverkade besluten. Riksteaterns ledning och människorna ute i landet förde en kontinuerlig dialog - i grunden präglad av den mångårige riksteaterchefen Hans Ullbergs starka respekt för rörelsen.

I dag lever vi i en annan tid. Diskussionerna förs i expertkollektiven och når människorna utanför i form av pressmeddelanden eller statements, som när det gäller "affärerna" inom Riksteatern. Rörelsen fick enbart riksteaterledningens syn - precis som i fallet med Jan Lewins rapport - trots att viss debatt pågick i medierna. Det övriga teateretablissemanget teg.

  Samspelet sker i stället direkt mellan departement, kulturråd och teaterledningar utan insyn. I de slutna rummen avgörs normerna eller bristen på normer för teatrarnas inriktning och användning av de stora statliga bidragen. Detta är en ny trend.

Tack vare Aftonbladet och den fortfarande rådande offentlighetsprincipen får jag så tillgång till det censurerade dokumentet och läser det med stigande förvåning. Varför stoppades rapporten? För att Lewin påpekade att Södrans publiksiffror på närmare 85 000 (år 2000) räddade Riksteaterns publika målsättning? Södra Teatern som för några år sedan inte ansågs ligga inom Riksteaterns intressesfär står numera för nästan 20 procent av Riksteaterns publik, trots att den inte tidigare räknades in i statistiken. För att den urgamla konflikten mellan länsteatrarna och Riksteatern tas upp? Den har ju pågått sedan kulturproppen i mitten av 70-talet och Riksteatern har, inte minst tack vare teaterföreningarna, lyckats hävda sin existens i 26 år. Eller var det med de låga argumenten att Lewin inte var hövlig nog eller att han misslyckats som teaterchef? Riksteatern har ju haft Lewin på sin lönelista i flera år, som just frilansskribent och debattör.

 

Kulturrådet anställer en person att kolla läget och visar ett initialt förtroende för honom. Han skriver - i alla fall när det gäller Riksteatern (de andra har jag på grund av nycensuren inte fått ta del av) - en schyst beskrivning av ett historiskt förlopp och med tankar kring den rådande utvecklingen. Det är väl bra. Då får vi ju något att diskutera. För det är i diskussionen och ifrågasättandet som teatern och folkrörelsen finner näring.

  Den blinda lydnaden, de tillrättalagda pressreleaserna och ledningens krav på tolkningsföreträde riskerar att bli det som eroderar folkrörelsen och knäcker vitaliteten i teatern.

Dialogen och samtalet brukar anses som demokratins barnmorska. Teatern har varit en konstart som vågar vara oppositionell - minns Tagankateatern under Sovjettiden. Men i Sverige i dag är varken teaterchefernas reaktioner eller Kulturrådets handläggning något föredöme.

Riksteaterledningen anser att några skall skämmas, samtidigt som de använder folkrörelsen som ett slags gisslan. Och jag har förstått att det är några som skäms i dag. Teaterchefer och kulturrådsledamöter som inte läste men okritiskt lät sig manipuleras av några teaterchefer, som tyckte att det var obekvämt att bli granskade och därför krävde att locket skulle läggas på.

Hans Skoglund

Hans Skoglund var tidigare i Riksteaterns ledning, numera förtroendevald gräsrot i samma organisation



Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet