ÅSIKT

Motståndets estetik

Olof Lagercrantz
Foto: Joachim Lundgren
Olof Lagercrantz
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag fyller Olof Lagercrantz 90. Förebilden – och förloraren. NIKLAS NÅSANDER skriver om överklasspojken som blev revolutionär efter sin pensionering: ett kreativt flöde och ett nederlag så stort att det är svårt att förstå.

Mitt första möte

med Olof Lagercrantz skedde på S:t Görans psykiatriska akutmottagning. Avdelningen var på den tiden inrymd i källaren – en mörk och ruffig lokal helt olik den som sedan byggdes. Jag satt hopkurad i en fåtölj – klockan närmade sig två på natten – och för att inte frysa hade jag svept en gul
Först efter pensioneringen blir hans röst sammanhållen och fri. landstingsfilt kring axlarna. Över oss reste sig den väldiga byggnaden. Varje diagnos hade där sitt eget våningsplan och jag minns att det var som om sorgen komprimerades där nere i källaren till ett mycket fint stoff.

För dem som tillhör min generation var nog mötet med Lagercrantz typiskt. Jag är för ung att ha några minnen av honom som tidningsman. I stället var det en av författarintroduktionerna som kom i min väg. Utan att egentligen veta vart läsandet skulle föra dröjde jag vid titeln: Färd med Mörkrets hjärta. Lösryckt ur sitt sammanhang tycktes den säga något också om avdelningen som då var min arbetsplats.

Som så många läsare drabbades jag av språkets enkelhet. Jag minns att jag tyckte det var trösterikt att den högsta konsten handlade om något vi alla kunde dela lika och att kulturens trendkänsliga arsenal av förställningar bara ledde uppmärksamheten bort från det väsentliga. Jag tänkte då att mod var att återvända till det som en gång gått förlorat. Men det var inte endast en fråga om stil. Man måste också våga ställa de enkla frågorna. Färd med Mörkrets hjärta bar detta anslag, tycktes det mig, och orden tog därför så hårt.

Det dröjde sedan

flera år innan jag fick tillfälle att på allvar fördjupa mig i Olof Lagercrantz texter. När jag av Ordfront Magasin blev ombedd att skriva en essä om hans politiska tänkande läste jag om böckerna men koncentrerade mig på journalistiken under de femton åren (1960–75) han arbetat som chefredaktör på Dagens Nyheter.

Det var fascinerande att sitta där i KB:s källare och i mörkret se en annan tid träda fram. Under en kort period hade då de förtryckta samlat sig till motstånd. Plötsligt trängde deras kamp in i våra vardagsrum och ställde invanda perspektiv på ända. Olof Lagercrantz gjorde sig till tolk för dessa stämningar. Härigenom kunde Dagens Nyheters kultursida under några år utvecklas till en central debattarena. Det var inte så att en kantring skedde, men de gängse rösterna balanserades upp och förbisedda opinioner fick tala. Ur ett demokratiskt perspektiv var detta inte mindre viktigt sedan StockholmsTidningen lagts ned. I dag är det ofattbart att plats erbjöds skribenter som Peter Weiss, Göran Palm och Sara Lidman.

Att läsa

Olof Lagercrantz egna texter från DN-tiden är inspirerande. Ädlingen, finlandsaktivisten och T

ingstenspojken gav sig nu i närkamp med de nya idéerna. Skyddslöst prövar han argument, väger för och mot och tycks hela tiden söka den förbisedda ståndpunkten. Hans stora reportage om Sovjetunionen, Kina och vår egen gruvstrejk är lysande exempel på en sådan experimentell journalistik. Bakom schablonbilderna trängde han här ner till en konkret verklighet och lät osynliggjorda människor tala till punkt.

Under hela DN-tiden rister det i texterna. Mitt i ett djärvt språng gör han plötsligt en gardering och tar ett steg tillbaka. Först efter pensioneringen blir hans röst sammanhållen och fri. Tvärs emot det gängse mönstret går han nu in i en allt djupare radikalitet. Plötsligt bekänner han sig i en intervju till socialismen. Med socialism menade han då ett samhälle som avskaffat arvsrätten och låtit den ekonomiska makten kontrolleras av folket. Fullkomligt illusionslöst talar han om Albert Bonniers härsklystnad och krav på lojalitet. Lagercrantz sysslar dock inte med någon personlig vendetta. I stället fördjupas den moraliska kritiken från tiden på DN. Då stred han för oberoende, pluralism och journalistisk integritet. Den gången vädjade han till ägarfamiljens tradition av frisinne och god vilja.

I de sena texterna

är bedömningen en annan. Han säger nu att mediekoncernerna drivs på samma sätt som andra vinstdrivande bolag. De viktiga besluten fattas i rum där ingen insyn är möjlig och därför heller ingen kritik. Den opinion tidningarna har att driva måste harmonisera med

affärsintresset och den västerländska civilisationens allmänna strävan efter makt och expansion. Ett trick har gjort att tidningarna framställts som läsarberoende när det i själva verket är en handfull chefer på de större företagen som där åt folket – genom reklam – köper passande åsikter.

Empirisk forskning stöder dessa allmänna teser. Ändå kan de inte diskuteras offentligt. Kejsaren skulle då stå naken och en central brist i demokratin framstå alltför tydligt. Om tankarna togs på allvar skulle även det skrivande skråets självbild kränkas. På skolorna har de unga journalisterna blivit lärda att de är en del av en tredje statsmakt, att vi lever i ett fritt land och att pressen är fri. De tror sig arbeta ärligt och några till och med kritiskt. Att de bara var röster i en välregisserad såpa vore en för dem outhärdlig insikt.

Det är på samma

sätt med flera av de teser Olof Lagercrantz för fram i sin sena civilisationskritik. Ett barn förstår dem utan svårighet. Sen tar det en examen, ett välbetalt arbete eller en påbörjad karriär att glömma. Mot slutet av denna inövelse har ett nytt förnuft skapats. Som under medeltiden eller 1800-talet eller någon annan godtyckligt vald epok harmoniserar det – lustigt nog – med just de intressen som då råkar vara de härskande. Godheten finns alltid i värden vi själva är bärare av, ondskan hos de främmande. Så formas väldiga ideologiska konstruktioner – tidsbundna dualistiska system likt forntida manikeiska religioner – för att ge krig och orättvisor politisk legitimitet.

Lagercrantz har vid ett flertal tillfällen påpekat att antikommunismen fungerar på detta sätt. I vår kultur är den enligt honom den enda levande religionen och en bock på vilken vi upphänger våra egna synder. Dess funktion är att blockera kritik.
Skyddslöst prövar han argument, väger för och mot och tycks hela tiden söka den förbisedda ståndpunkten.Och göra oss blinda för den del av världen där daglig utplåning sker. Detta har blivit särskilt tydligt sedan kommunismen som politisk kraft försvunnit. I stället för att mattas har kampen mot den intensifierats och gått in i en ny hektisk fas. Samtidigt som en halv miljon civila människor – mestadels svarthåriga barn – dödats till följd av västvärldens sanktioner mot Irak, vill man nu starta upplysningskampanjer – bland svenska skolbarn – om kommunismens brott.

När man läser

den sene Lagercrantz texter känns det som om den sensibilitet med vilken han närmar sig de litterära texterna tvingar honom vidare. Det är något paradoxalt i detta, att ju djupare han tränger ner i litteraturen desto klarare blir också blicken för världen utanför. Av Dagerman lärde han sig förstå förtryckets mekanismer, av Dante lidandets omfattning och av Strindberg lärde han sig se den i alla skikt regerande samhälleliga lögnen. Långt från den inomestetiska teorin förmår han göra konsten till källa för den som söker visdom. Så kan han mitt i en litterär analys plötsligt breda ut sina vingar. Som i dessa rader ur boken om Mörkrets hjärta:

”Kurtz tillhör en kultur övertygad om att privata laster leder till allmänna dygder, att privata laster driver nationen som helhet framåt – sådan är ju alltjämt vår religion – och han finner, när denna människosyn prövas, att ondskan bryter fram [?] När ingenting längre hämmade och känslan av solidaritet med mänskligheten hävdes blev han ett offer för maktlystnaden och girigheten och för den aggressivitet som utmärker den civilisation han tillhörde.”

Jag minns fortfarande

hur orden grep tag i mig den där natten på S:t Görans sjukhus. Kurtz var – i denna läsart – inte en skapelse av djungelns mörker. Han hade inte, som uttrycket lyder, gone native, det vill säga sjunkit ner i vildhet och barbari. Sinnebilden för det djupast onda var i stället något som hörde samman med den västerländska civilisationens rot, sak samma om den draperats i ett försvar för kristendom, den vita rasen eller mänskliga rättigheter. I den döende Kurtz elfenbensansikte förnimmer Marlow – civilisationens utsände budbärare – bilden av sig själv. När han återvänder till Europa vet han att han ingenting kan berätta om det han sett. Så diktar han en bild för männi-skorna i det Conrad kallar Gravstaden, till skydd för ett mörker som skulle varit dem alltför stort att bära.

För Lagercrantz är Conrad vår tids största vittne. Den underliggande strukturen i Mörkrets hjärta talar inte bara om 1800-talet och en svunnen imperialisms illdåd. Den speglar också vårt eget nu där samma mekanismer är verksamma – bara i så mycket större omfattning. Utsugningen fortgår liksom förbrytelserna mot alla dem som saknar styrka att bjuda motstånd. Också nu tror vi oss fria från skuld. Skyldiga är bara de andra: afrikaner, serber, kommunister, muslimer och kineser.

Jag vet inte hur Olof Lagercrantz upplever sin ålderdom. Utifrån ter den sig motsägelsefull. Å ena sidan ett flöde av kreativitet där bok lagts till bok i en rad av moderna klassiker. Å andra sidan ett nederlag så stort att det är svårt att förstå. Alla de fronter han var med att öppna har åter stängts. Att gentemot näringsintressen hävda moraliska värderingar och principer om pluralism och journalistisk integritet var i längden inte möjligt. Efter avgången har spåren efter honom också sopats igen. Stundtals har revanschen tagit sig egenartade uttryck men i det stora hela har den genomförts i det tysta, som en långsam och smygande återgång till grå och gängse normalitet.

Bakom detta döljer

sig ett generellt möns-ter. I tider av folkligt motstånd öppnas också möjligheter för de intellektuella. De kan då plötsligt skriva sig loss och genom orden göra sig till del av någonting annat. När makten åter kopplar sitt grepp över tiden stängs denna möjlighet. Den strid Olof Lagercrantz förde på tidningen var dömd till nederlag. Men i motsats till alla dem som lät sig för-as med av vinden bjöd han som åld-rad man ett allt djupare motstånd. För alla de unga som med fasa ser in i vår världs hjärtlösa konventioner förblir hans verk en källa till inspiration. De vet att han en gång talade om den stora traditionen, den revolutionära, ständigt föränderliga. Han tillhör nu den och inte dem som en gång gav honom bröd.

Niklas Nåsander

Fotnot: Texten, som är något kortad, är hämtad ur boken Vårt behov av Olof – En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag som utkommer i dag på Wahlström och Widstrand.