ÅSIKT

Ingamaj Beck är död

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lars Wallsten

”... dö inte, älskade vännen, dö inte, inte bara för dig själv, utan stanna här för mig! Andas, andas, sluta inte andas, ge inte upp, skicka ut några afrikanska schamaner, skaffa fram andra gener, en annan historia, en bättre berättelse, en om omsorg, om kärlek, låt det inte vara för sent. Å gode gud ...”

Några rader ur Ingamaj Becks roman Qivittoq (1999). Den blev hennes sista bok: en poetisk och blytung berättelse om en flickas uppväxt i en dansk-svensk läkarfamilj, först på Grönland, sedan i Köpenhamn.

Det är en roman som lyser som snö i skymning; den självbiografiska berättelsen om en flickas svarta, svåra uppväxt har en besynnerlig skönhet. Pojken som dör är hennes bror och Ingamaj är sjutton år när hon, ensam, vakar vid hans dödsbädd.

I går morse

avled Ingamaj på Ersta hospice i Stockholm efter en lång tids sjukdom. En av de sista gångerna vi möttes där sa hon: ”Jag begriper inte hur de orkar, personalen. Hur de orkar vara glada.”

Jag hade ibland svårt att begripa hur Ingamaj orkade de sista åren, orkade vara så glad, orkade jobba för tidningen ... orkade skriva Qivittoq.

Hon var spröd, oerhört känslig – och samtidigt hade hon en styrka som kunde bära henne igenom allt. Hon hade lättsinne och allvar, kunde sitt Sverige men var ändå liksom dansk – fast hon hade djupa rötter i Italien.

Hon var med, intensivt, men ändå litet utanför, som en betraktare.

Och hon litade på känslan.

Kanske var det känslan som, utöver hennes djupa bildning, gjorde henne till en lysande kulturskribent. Som konstkritiker var hon aldrig ute efter att förgöra eller göra sig stor på någons bekostnad. Hon pöste inte med sina kunskaper, hon hade ingen större respekt för världens stora mäns alla stora idéer.

Hon ville förmedla. Hon brydde sig om konsten och om människan och hon ville att de skulle mötas. Och känslan, känsligheten var hennes metod.

Jag hade glädjen att få vara med och trycka hennes texter och samarbeta med henne i femton år. När jag började på kulturredaktionen hade hon skrivit för oss sedan länge.

Efter ungdomsåren

i Köpenhamn och några år i Italien kom Ingamaj till Sverige 1974, doktorerade på siciliansk medeltidskonst och började skriva för Aftonbladet. Hon arbetade också som bildpedagog för döva och som konstlärare, de senaste åren som lektor vid Konsthögskolan i Stockholm.

Hennes arbetskapacitet var lika gränslös som hennes sätt att tänka. 1979 kom den första av åtta prosaböcker och romanen Som moln tio år senare blev litet av ett genombrott. Pas de deux (1991) översattes till italienska och hennes sista bok, Qivittoq, fick lysande recensioner på flera håll och ska eventuellt bli musikföreställning i Malmö.

Ingamaj hade nära till musiken: hennes diktcykel för radio – Figurer i ett landskap till musik av Carl Unander-Scharin – nominerades till Prix Italia.

Hon hann skriva fem barnböcker och flera böcker om konst, bland andra den hyllade och debatterade Vingspeglar, där hon intervjuade tio kvinnliga konstnärer.

Hon hade nära

kontakt med det italienska kulturlivet och var vän med, bland andra, Claudio Magris, Dario Fo och Tullio Pericoli. Hon tolkade gärna italiensk lyrik. Den sista samlingen – Corrado Calabròs Äls-karen och havet – kom ut förra året. För den fick hon De Nios pris.

Ingamaj har betytt mycket för det svenska kulturlivet och för Aftonbladet och, alldeles privat, för oss på redaktionen. Jag tänker på hennes son, Kristoffer, och jag saknar hennes skratt, hennes tårar ... festen, sorgen. Känslan.

Ingamaj skrev

över två tusen texter på dessa sidor. Det blir inte fler.

Men den som inte läst Qivittoq ska göra det. Kanske är den en sorts testamente.

Här är ett stycke från bokens sista sidor, när huvudpersonens bror är borta:

”Moln av mjuk vit materia som bärs av vindarna, hålls uppe, tyngdlösa, vrider sig och dansar vidare till en plats att vila på.

Hon går upp från havet mot isvidderna. Dimman följer henne, lindar sig kring henne som en skyddande hand.

En plötslig ljusning och hon står stilla. Hon sträcker ut händerna och vrider sig runt, runt, runt.

Jag har det bra här, säger han, det är inget att vara rädd för.”

Håkan Jaensson