ÅSIKT

Sökandet efter en far

1 av 2 | Foto: PRIVAT
Raymond som liten, på pappa Eduardo "Coco" Paredes axlar.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNDER ANDERSSON läser Paredes-Ahlgrens bok om kuppen i Chile

Den 11 september 1973 störtades Chiles folkvalde, socialistiske president Salvador Allende av en militärjunta, ledd av general Augusto Pinochet.

Det var en kupp som utlöste vrede runtom i världen, men också förnöjda småleenden. Svenska Dagbladet skrev i en ledare (13 september 1973), som vad det gäller vidrighetsnivå måste vinna någon sorts pris, att "Salvadore Allende har gjort sig till martyr". I princip var det rätt åt honom, det var budskapet. Över flera spalter hånades "detta experiment i demokratisk marxism" som "ett fiasko". Om de blodiga förföljelserna - delvis kända redan då - inte ett ord. Det är snart 28 år sedan, Chile har återfått ett demokratiskt styrelsesätt, men de mentala såren från den människoslakt som följde på kuppen har inte läkts.

Det senaste vittnesbördet, och det sannolikt mest inträngande på svenska, står Raymond Paredes-Ahlgren för. Han har mycket personliga skäl att fördjupa sig i vad som egentligen hände: han är son till läkaren, senare säkerhetschefen under Allende, Eduardo "Coco" Paredes och dennes svenska fru Eva Ahlgren.

Han var alltså på plats i Santiago under kuppen, som liten pojke. Han själv, hans mor och yngre bror räddades ut ur landet. Hans far hörde till dem som försvarade palatset in i det sista, innan han i likhet med så många andra "försvann". Inte för evigt, dock. 1995 återfanns kvarlevorna i en massgrav, svårt sargade. Där fanns spåren av en fasansfull tortyr: alla ben brutna, brännskador troligen efter eldkastare, skottskador. Juntans egen läkare hade i ett officiellt obduktionsprotoll noterat "ett ingångshål".

Detta fynd plus det faktum att Pinochet arresteras i London 1998 blir till ett incitament för sonen Raymond Paredes-Ahlgren att försöka rekapitulera sin barndom och att nysta upp vad som verkligen hände. Hans bok bygger, vad gäller skildringen av själva kuppen och vidrigheterna som följde, på olika källor: ögonvittnesskildringar, intervjuer, rättegångsprotokoll, läkarrapporter, bandinspelningar.

Det är en läsning som, trots det relativt primitiva i framställningssättet, får det att isa längs ryggraden. Det finns skäl att med Primo Levi fråga sig: Vad är en männi-ska? Juntans till synes helt känslokalla slaktare som finner en glädje i plågandet och dödandet?

De mer personliga avsnitten skildrar en sökande son som i efterforskningsarbetet återfår en pappa, som från att ha varit mest en amorf skuggestalt återtar om inte kött och blod, så en social och mänsklig dimension.

På senare år har det varit en massa juridiskt kattrakande om huruvida Pinochet kan dömas eller ej. Tar man ned hela frågan på ett vardagligt basplan, så är svaret givet. Skickar jag ut en polare för att slå ihjäl någon jag ogillar så döms jag för mord, alternativt anstiftan till mord. Skickar en massa generaler ut underordnade för att slå ihjäl personer de ogillar så är det juridiskt sett samma sak.

Mycket är inte i sak vunnet med att Pinochet döms. Men det är ändå en seger för demokratin, en återupprättelse av de döda och en liten, liten tröst för alla överlevande som tvingades till omänskliga lidanden under generalernas terrorvälde.

Gunder Andersson

nutidshistoria