Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Vackert, angeläget och återhållsamt

Maria Küchen.   Maria Küchen. Foto: BENGT AF GEIJERSTAM

    Ända sedan debuten 1989 med diktsamlingen Hos ljusmålaren har Maria Küchen närt en fascination inför det naturvetenskapliga. Både språkligt och intellektuellt har hennes lyrik funnit en plattform där. Maria Küchen är en gränsöverskridare, hennes poesi korsar gränser både i de former hon låter den ta och i det den berättar om.

Jag tror att här finns en tanke om att vi, våra liv, kanske till och med en sanning om dem, står att söka just i intensivt trafikerade gränszoner, som mellan humanism och naturvetenskap eller som funktion av elementarpartiklars svängningar mellan olika tillstånd eller strömningarna av information genom cellväggar. Där finns ett språk, en grammatik och ett ordförråd, en begreppsvärld och ett tänkande som är fruktbart och som också överförs till diktens formspråk, tvingar den att också för ögat berätta om färder mellan checkpoints.

Hon har, som i Hos ljusmålaren eller Om grundämnen (1998), skrivit om materien och människan, i ett stort skov som Drömlös (1993) utforskade hon fysiken och det sinnligt kroppsliga drömmandet. Hennes författarskap omfattar dessutom också romaner, facklitteratur och kulturjournalistik. Nu kommer en femte diktsamling, De försvunnas namn.

 

    I sviten Myonsång i Om grundämnen undersökte Maria Küchen de minsta partiklarnas rörelser, deras död och förvandlingar, den ständiga växelsång som ljuder från deras värld. Det är som att meningslöshet och mening just i gränstillståndet upphäver varann där hon rör sig i människans mikroskopiska inre, i de rum och tillstånd där både kropp och själ bildas.

I De försvunnas namn råder en svart balans mellan mening och meningslöshet, kroppens och själens hemligheter verkar vara av samma slag, det är en skildring av ett liv på gränsen mellan liv och död: en skapelseberättelse. Det som skapas, likt ett barn blir till - genom överföringar av signalsubstanser, sinnlighet, rörelser i vätskor, celler, kemi, genom en ständig trafik, överlämnanden och återlämnanden, genom sinnesretningar, minnen, minnen av minnen, hemligheter kända och dolda - är livet självt. "/.../ allt omskapas Varje dag ny Varje varelse övergiven Vi är ett snår av/ levande/ ensamma fåglar" skriver hon så vackert mot slutet av samlingen. Det stora och det lilla livet, människans och allas liv skapas om och om igen - i en annan dikt står det: "Hur ska de stora rummen befrukta varann? De små rummen/ mottar varandras klanger/ allt jag uppstår/ genom vävnadernas stämkorsningar/ i cellernas resonantiska tomrum/ nynnar mig/ min död/ mina döda /.../"

 

    De försvunnas namn är en vacker och återhållsam bok. Till stor del avstår Maria Küchen från det alltför tydliga till förmån för det mera fruktbart mångtydiga, vilket befriar poesin i boken och paradoxalt nog gör den till en angelägenhet för fler. När jag läser ser jag världen nu, gator och rörelser, men också enskilda människor, ser en som är "jag" och det enskilda i denna, alla de element som bygger en varelse, de som på en gång gör henne synlig och hemlighetsfull.

En lovsång till detta? Ja, kanske det.

Arne Johnsson



dikter

Maria Küchen

De försvunnas namn

Bonniers

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet