ÅSIKT

Byter man bara underkläder varje dag, så…

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På fredag samlas Putin, Chirac, Blair och Europas politiska elit för toppmöte i Stockholm. Kanske behöver de veta en del om landet de kommer till. YRSA STENIUS inleder vår artikelserie ”Sverige – en bruksanvisning”.

Yrsa Stenius
Foto: Mats Strand
Yrsa Stenius

Det är ett ovanligt

land ni kommer till när ni nu kommer till Sverige, bästa stats- och regeringschefer i den Europeiska Unionen.

Det ser litet småtråkigt och förutsägbart ut på ytan, detta det vänaste landet uppå jorden, men det är rätt särpräglat med sin oeuropeiska tradition av obruten fred, frihet och inre sammanhållning som stått sig i flera sekel nu.

Själv är jag inte svensk. Jag är finländare med finländarens något kärva livshållning. Jag saknar inte illusioner men känner mig nära nog desillusionerad för att inte säga cynisk inför alla de ljusblåa föreställningar om ”hur saker och ting får vara här i världen” som svenskarna håller sig med.

Jag tror svenskarnas överdrivna föreställningar om att förnuftet borde segra i vår tillvaro och moralen placeras i högsätet har att göra med just denna deras historia, av att de förskonats från så mycket ont. De har blivit hyggliga människor. Fast litet moraliserande och aningslösa också.

En gång för tio år sedan kallade jag i en artikel svenskarna för det utvalda folket. Det var när ett fullproppat SAS-plan gick i backen strax efter starten från Arlanda och alla passagerarna räddades.

Sedan kom Estonia och i bakgrunden fanns ju också mordet på landets statsminister. Så helt hundraprocentigt var det inte med utvaldheten, med befrielsen från det onda.

Men visst har svenskarna haft tumme med de makter som styr över oss, vilka det nu är, i himmelen och på jorden. Eller för att ge svenskarna själva den tribut de förtjänar: De har haft otroligt gott handlag med sitt eget samhälle.

Låt oss se

tillbaka på föregående sekel, enligt många det blodigaste och brutalaste i Europas historia.

När klassoroligheterna under 1900-talets första decennier knäckte konstitutioner som tändstickor runt om i Europa med ett segt och vidrigt världskrig som följd föddes i Sverige den svenska historiska paradoxen:

Hjalmar Branting, radikal socialist till sina idéer men också demokrat och laglighetsivrare, tog tyglarna i den jäsande arbetarrörelsen och åstadkom i samarbete med måttfulla krafter inom borgerligheten de reformer som en ny tid, en ny ekonomi och nya produktionsformer krävde.

Sverige gick stärkt ur den historiska fas som avsatte så mycket bitterhet i det övriga Europa att begynnelsen till ett nytt krig låg och jäste i ruinerna efter det nyss avslutade.

Och två decennier senare upprepades konststycket. 1930-talet, decenniet då den brunsvarta reaktionen drog över den europeiska kontinenten på krigsstigen mot allt vad arbetarrörelse hette etablerade Sveriges socialdemokrater samarbete med bonderörelsen och facket ingick sin historiska överenskommelse med arbetsgivarna – Saltsjöbadsavtalet.

Nog ser vi här exempel på ett mycket särpräglat politiskt handlag som skiljer ut Sverige från stora delar av det övriga Europa. Vad det kommer sig av är inte alldeles enkelt att reda ut men det finns en lång tradition av förnuft, egalitet och djupgående politiskt självstyre i Sverige, allt fenomen som bäddar för kollektiv ansvarskänsla – vi är själva vår egen lyckas smeder, vi kan inte skylla på grannen, gud eller övermakten. Vi kan bara skylla på oss själva.

Att Sverige

lyckades hålla sig utanför både första och andra världskriget har både med geopolitiskt läge, tur och skicklighet att göra. Det bidrar ytterligare till att svenskt kollektivt medvetande skiljer sig från andra europeiska folks.

Svenskarna besväras inte av svårt frätande traumatiska minnen när de ser tillbaka på den historia de kan överblicka. De har ingen erfarenhet av nationella krig, brödrakrig, av någon Hitler, Stalin, Pétain eller Quisling. Det vet mycket litet om hatet, förtvivlan, smärtan i de konflikter som mynnar ut i att vän blir ovän, mödrar vänds mot söner. De känner inte till sår som aldrig kan läka.

Det närmaste de kommer en riktig inbördes batalj är kärnkraftsomröstningen 1980 men den är mest ett skämt i dag.

Vet ni, högt ärade stats- och regeringschefer vad malisen i Finland påstår om svenska män? Jo, att de är bögar allihop!

Det beror på att svenska män uppfattas som feminina därför att de inte brummar och rosslar långt ned i magbottnen när de pratar. De pratar med ljusa stämmor, långt fram i munnen som kulturfolk plägar göra.

Nå denna aningen ovidkommande anekdot säger mer om finnarnas självsyn än om svenska män. Emellertid innehåller den en antydan till en iakttagelse.

Svenskarna lider av en brist: de saknar sinne för mörker. De är inte hemmastadda med molltoner i tillvaron. Det måste man vara för att förstå livets villkor. I dem ingår förmågan till ödmjukhet inför allt förnuftet, viljan och rationaliteten inte rår på.

Jag kan ibland

i Sverige uppleva en andlig fyrkantighet som gör mig förtvivlad. Svenskarna förefaller att tro att livet är rationellt, att organisation löser alla problem, att till och med döden går att förhandla med om man anstränger sig tillräckligt och tar regeringen till hjälp.

Det är som om svenskarna tappat en transcendental dimension i sin tillvaro, den dimension som lär oss att livet och existensen är något mer och bortom allt som rimligen kan rymmas på en föredragningslista.

Detta bidrar till det stråk av moralism i svensk livsattityd som jag tidigare har nämnt. Att livet och mänskligheten är en brokig väv som vävs i de mest skiftande mönster och att omätliga tragedier alltid kan lura under vardagens yta förefaller att vara udda kunskap i Sverige. Där tror man att livet i största allmänhet regleras av en enhetsnorm som alla gör bäst i att hålla sig till. Sköter man veckostädningen och byter underkläder varje dag så kan inget ont vederfaras en i Sverige. Gör man det inte måste man komma på en bra förklaring.

Emellertid håller allt detta på att förändras i Sverige idag. Och det vill jag till sist understryka mycket starkt:

Just nu är Sverige statt i snabb förändring. EU-inträdet innebar det definitiva uppbrottet från Folkhemmet och om ni vill förstå varför många svenskar, speciellt litet äldre, fortfarande känner sig obekväma till mods inför allt vad EU innebär så ska ni veta att de upplever en stark förlust av identitet i och med att deras socialistiskt färgade experiment nu definitivt uppslukas av den borgerliga europeiska kontinenten.

Sveriges folk

är inte längre etniskt så enhetligt som det var förut. Nu är ”de nya svenskarna” många och de lämnar sina omistliga bidrag till svensk livsstil och svensk kultur. Det kommer att öka svenskarnas vidsynthet. Sverige har visserligen rasistiska problem framför allt i de socialt marginaliserade ungdomskulturerna. Men Sverige har inget parti som fiskar röster i främlingsfientliga vatten och långsamt men säkert förefaller de ”gamla” och de ”nya” svenskarna att växa in i medvetandet om att de hör ihop i samma land.

Något genuint svenskt syns mig bestå i denna nya tid: det grundläggande förnuftet.

Yrsa Stenius

Sverige - en bruksanvisning

(övriga bidrag)