ÅSIKT

Lite, men ändå så mycket

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström-Edwards imponeras av Lars Anderssons improviserade text

Lars Andersson.
Foto: ANDERS HANSSON
Lars Andersson.

"Jag ville skriva loss ett kort ögonblick. Skriva ut anteckningarna bara, knappt ens renskriva: resan; Kerala; två veckor. Vi känner knappt varann."

Knappt ens renskriva. Ja då måste Lars Andersson vara oerhört skicklig. Kavita, med sina 173 glesa sidor och vackra rosaröda omslag är en virtuos råskiss; fragment av en kärlekshistoria, reseintryck och indisk nutidshistoria samsas utan regler, ändå åskådligt, klart, med sökande läsningar av klassisk indisk epik, Kalidasa och Mahabharata, Ramayana, med alla ovana namn, som besvärjelser: Vasavadatta, Yamadharma, Ritusamharam" Kavita är en indisk kvinna, poet och aktivist. Efter ett hastigt möte i Stockholm, mejl och telefonsamtal reser författaren på en restplats till Thiruvananthapuram i södra Indien för att lära känna henne. Hon väntar utanför ankomsthallen, mitt i hettan, solljuset "Det gråa håret under sjaletten gnistrar som skiffersten."

Tiden är kort, men den luftiga och improviserade formen är som det nät kärleksparet spänner upp varje natt, mot myggen: "Inne i nätet var en värld så inrättad att allt fick vara möjligt att berätta." Kavita är från Amritsar, hennes far, sikh, flydde från Pakistan 1947 med en väska tung av urdupoesi, en astmasjuk "odugling" som levde i höglitteraturens värld utan att kunna försörja familjen. Kavita blev lärare och engagerad i giftgaskata- strofen i Bhopal, nu är hon aktivist i Narmado Bachao Andolan, proteströrelsen mot den gigantiska utbyggnaden av Narmadafloden, som kommer att dränka livsmönster äldre än sanskrit och hundratusentals människors hem.

Nästan alla författarens tankar är vända mot Kavita, även då hon sover. Han ser in i hennes värld. Underbara Indiska utsnitt. En flik av hennes kläder blir synliga, hennes tåringar, en diktrad. Hon köper en bok om natural farming, en annan rörelse hon deltar i. Han tolkar henne, även hennes drömmar antecknar han. Every man kills the thing that he loves, sjöng Jeanne Moreau sorgset i en Fassbinderfilm. Men Kavita undgår döden. Hon svarar ju, invänder.

Han går bredvid henne, här finns en skygg ofullständighet, omskrivningar. Kanske berättar han om sin barndom för att hon ger honom sin: svavelantimon flammar upp, en far och en son åker skidor, skuggorna i snön är "brutna och skarvade och knycklade". Han minns en augustikväll utanför Sunne: "Allt var vilt blåsande mörker. Vi drog båten långt upp på land." Kanske rör en förälskelse om just så i jagets museum: "Jag gick halvt bakåtvänd, jag kunde inte slita blicken från månen. Nånting tecknades ut i mig i full storlek. Jag kände mig plötsligt vara utkastad i alltihop, invigd i vinden och mörkret."

Jag häpnar över hur mycket som ryms i en improviserad text som den här. Men språk byggs ju på bara några få tillitsfulla tecken. Kavita låter en ana hur stor världen ändå är, hur många liv och världar det finns därute, därborta, som man inte ens vet om. I nötta tempel mässar lingayatpräster de traditionella fraserna, mjölk och likaska smetas över stenar, gudabilder höljs i blomblad. Elektriciteten kommer och går. Satyagrahalägret där motståndare till dammbygget Sardor sarovar samlats liknar svenska miljöprotestläger. Banderoller, högtalarröster. Författaren håller ett litet tal om pilgrimer som vandrade upp längs Klarälven för länge sen.

Pia Bergström-Edwards

berättelse