ÅSIKT

Fina flickor och fula pojkar

Flickorna uppfostrades till goda fruar. Kamp om kontroll, disciplin och respekt var dominerande inslag i pojkböckerna.
Flickorna uppfostrades till goda fruar. Kamp om kontroll, disciplin och respekt var dominerande inslag i pojkböckerna.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAJA LUNDGREN om gammal barnboksmoral som styr våra könsroller än i dag

Det var härligt

när man var liten att komma över en riktigt gammal barnbok, som Arthur Maxwells sedelärande Skymningsberättelser från 1942, och fascinerat sluka meningar av typen: ”Små pojkar gråta när de bli agade, och små flickor gråta när de bli besvikna. Även mödrar och fäder gråta nu och då, tror jag, när de äro mycket, mycket ledsna”.

Det var mer moral i barn- och ungdomsböcker förr. Eller åtminstone en mer skräddarsydd moral. De obändiga små skulle fostras att dämpa sin busighet – i pojkarnas fall – och sina önskningar i flickornas. Till sist skulle de bli goda mödrar och fäder som hanterade sina känslor och bara grät i mjugg.

Den bilden tycks stämma även när det gäller B Wahlströms tidiga ungdomsböcker. Marika Andrae, litteraturvetare i Uppsala, har skrivit en doktorsavhandling om Wahlströms flick- och pojkböcker mellan 1914 och 1945. Flickböckerna hade röd rygg, pojkböckerna grön. ”Rött som i stopp för flickor och grönt som i gå för pojkar?” undrar Andreae. Att hon drar gränsen vid 1945 beror främst på att barn- och ungdomslitteraturen förändrades då, bland annat som en konsekvens av Pippi Långstrump och den litterära och moraliska debatten kring den boken.

Tidigare var tongångarna

helt annorlunda. ”Hedda, Hedda, om du inte lär dig att vara ödmjuk och plikttrogen, så kommer du att få genomgå en hård skola, lita på det” – så lät det till exempel i flickboken Rosenkedjan från 1929. Och pojkarna fick lära sig ansvar på sitt sätt. ”Jag ger nu mina sista order, sa Kofod. Ni vet, att jag håller ord, och jag ger er mitt ord på att den här saken är glömd. Nu kommer ni med upp på däck”, lät det i pojkboken Peter fribrytare från 1932.

Jahapp. Sedan var det meningen att läsaren och läsarinnan av böckerna skulle gifta sig, och komplettera varandra i den gammaldags borgerliga familjen.

En iögonenfallande skillnad i denna intressanta avhandling är att Andreae, när det gäller flickböckerna, inte ställer flickorna som läste böckerna till svars för innehållet. Hon gör inga antaganden om läsarinnornas psykologi. När det gäller pojkböckerna träder hon tvärtom över den gränsen ibland.

Pojkar tar avstånd från flickor för att frigöra sig från sina mödrar, hävdas det. ”Viktiga beståndsdelar i tonårspojkens psykologi är, enligt Thomas Johansson, avståndstagande från flickor, manlig gemenskap, fysiska aktiviteter, sökande efter äventyr och spänning, manliga idoler, bekräftelse, disciplin, kroppsbehärskning, moral och resor ut i världen”. Hon drar alltså in pojken som sådan i sin analys (för övrigt genom att hänvisa till en manlig auktoritet, ha ha) och hävdar att böckerna 1914 – 1945 speglar en pojkpsykologi som i det närmaste framstår som evig.

I avhandlingen används

skamlöst rubriken ”manliga ideal”. Andreae skulle nog aldrig komma på tanken att använda rubriken ”kvinnliga ideal” utan att hävda att idealen pådyvlades utifrån. Nu framstår läsarinnorna av flickböcker som offer, medan läsarna av pojkböcker framstår som medbrottslingar med det skrivna. Det här är feminismens vanligaste misstag. Det är styvmoderligt.

Hur som helst så är det trevligare i offrens värld. Trollsländan som backfisch, Lilla guvernanten, Yrhättan och alla deras relationer är mycket roligare att läsa om än den kamp om kontroll, disciplin och respekt (med vissa inslag av gentlemannamässighet) som tydligen var dominerande i pojkböckerna.

Maja Lundgren

avhandling