ÅSIKT

Nyfiken rebell

1 av 4
Ur "Jag är nyfiken - gul"
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunder Andersson om tredje delen av Vilgot Sjömans ”antimemoarer”

Med årets ”antimemoarer”,

den tredje delen, har Vilgot Sjöman kommit fram till vänsterns 60- och 70-tal. Ett decennium då klassamhället skulle definieras, utmanas och vräkas över ända.

Sjöman drog sina strån till den stacken med Nyfiken-filmerna, fångvårdsdramat Ni ljuger! och annat, innan han gick in för att än mer tänja på de erotiska tabugränserna i filmer som Troll och Tabu.

Där lyckades han. SVT har såvitt jag vet inte vågat visa någon av dem.

Samtidigt var

förhållandet till den nya vänstern hela tiden problematiskt, något som är en av kärnpunkterna i den nya boken. Själv arbetargrabb från Söder visste Sjöman mer om arbetarklassens villkor och vardag än borgerligt uppvuxna ideologer med Maos lilla röda i bagaget. Ibland skar det sig ordentligt. Som när han i pjäsen Tofsen skildrade klasskampen i kvinnovärlden. En rasande Suzanne Osten stampade med ridstövlarna och skrek: ”Över min döda kropp! Den pjäsen kommer aldrig in på Stadsteatern!”

Sjömans bok innehåller många sådana träffande scener från det vänstersekteristiskt dominerade 70-talet: det fanns hos många väldigt liten plats för sådant som störde en ideologisk schablonbild.

Själv har han från början brottats med Gud, moralfrågorna och senare politiken. Ibland kan åtminstone jag tycka att kombinationen av ideologi och självupptagenhet barkat helt åt helvete – som i filmen Jag rodnar, gjord på Filippinerna (1981).

Kaoset i samband med den inspelningen ges här öppenhjärtig redovisning.

Vilgot Sjöman bjuder mycket på sig själv, i framgång och inte minst motgång. Det senare utan självömkan. Och motgångarna har varit åtskilliga under åren. En arbetsmyra som få har han ändå hela tiden varit i farten – verklistan sedan debuten 1948 upptar 61 verk: romaner, långfilmer, pjäser, kortfilmer, essäer. Imponerande bara det.

Ändå känns det

som att detta 70-tal var hans storhetstid, som så många andras.

Inte så att han gjort sämre saker sedan dess, själv håller jag filmen Malacca (1987) som en av hans allra bästa, och varken Fallgropen (1989) eller Alfred (1995) skäms för sig.

Nej, det handlar om något annat. En tidsatmosfär. Med en travesti på Tegnér kan man säga ”det stod ett skimmer över Harrys dagar”. Schein alltså. Filmavtalet var nytt, och därmed på något vis världen. Här finns Vilgot Sjöman mitt i kretsen kring Schein och karismatiska karaktärer som Jörn Donner, Ingmar Bergman, storproducenter som Olle Nordemar, Kenne Fant och andra.

Att det fanns

hårda nypor i de sammanhangen fick han också erfara. I interiörer från SFI:s gamla H 1-fond (som gav stöd till långfilmsproduktion) demonstreras hur tungt de gamla maktelefanterna kunde dansa. Ändå känns det som att Sjöman föredrog detta framför den maktutövning ”styra utan att synas” som SVT Drama-chefen Ingrid Dahlberg senare praktiserade.

En person som Sjöman med sammanbiten vrede obönhörligen för till den intellektuella slaktbänken.

Varde därmed sagt: den här boken är inte bara rolig att läsa som tidsskildring och personligt vittnesbörd.

Hipfaktorn vad gäller den kulturella så kallade kändisvärlden är också hög.

Gunder Andersson

antimemoarer