ÅSIKT

Ska vi skylla allt på husen?

Rinkeby
Foto: Per Skoglund
Rinkeby
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

LENNART ARNSTAD läser vittnesmålen om en havererad bostadspolitik – och kräver ett miljonprogram istället för dagens miljonärsprogram

Regeringen

har utnämnt 2001 till Arkitekturåret.

Passar bra nu när bostadspolitiken verkar ha havererat. Och det är precis trettio år sedan miljonprogrammet låg på toppen med 110 000 färdigställda bostäder på ett enda år.

Under byggandets tio rekordår 1965–74 blev det totalt 1 000 578 lägenheter. Varav 337 300 faktiskt var småhus, en ofta bortglömd sanning. 668 200 lägenheter kom i flerbostadshus. Mest allmännyttiga. Men även i privata hyreshus, som bostadsrätter och i olika specialhus.

Socialdemokratiska regeringar satt vid makten både då och nu. Även om dagens Persson inte anser sig behöva en riktig bostadsminister. Ett litet friskhetstecken är ändå att även den nya tidens skatteministrar, med bostäder enbart som extraknäck, i alla fall tycker att det kan vara tjusigt med lite arkitektur-propaganda så här i det nya millenniets början.

Och så har det, precis lagom, kommit massor med litteratur om miljonprogrammet. Dess sociala bakgrund, politiska strategier, ekonomi och även den kontroversiella arkitekturen. Dessutom avhandlas programmets solklara mål: att bygga bort 60-talets skriande bostadsbrist och erbjuda vanligt folk bra bostäder till rimligt pris. Vackra ord som jag antar fortfarande, åtminstone på papper, finns i det socialdemokratiska partiprogrammet.

Läsningen av miljonprogrammets mastodont-material måste jag (av självbevarelsedrift, för att inte få mögelskador i skallen) inskränka till en rejäl skumning. Ett försök att hitta lite teoretisk betong till bottenbjälklag för det bostadspolitiska nybygge som väl ändå måste komma de närmaste åren.

Jag plöjer tunga fakta, ofta snårigt akademiska resonemang. Men finner mycket matnyttigt för den som verkligen vill bry sig med hur vi bor – och som orkar filtrera mängden med avskalade bilder på höghus, skivhus, centrumanläggningar, bussgator, parkeringsplatser och viadukter.

Gemensamt för denna

imponerande bokbunt med sina diagram, utredningar och forskningsresultat är nämligen en förunderlig brist på mänsklighet.

Det känns, ibland plågsamt tydligt, som om ingen varelse verkligen bor i de jättelika bostadsområdena. Eller som om författare och fotografer omedvetet (?) glömmer invånarna när en så komplicerad verklighet ska analyseras.

Finns människor med, som i exempelvis byggstenstjocka Stockholms satelliter, är de blott tryfferingar i ett konstnärligt bildbygge. Ett par skyggt beslöjade invandrarkvinnor, några allvarliga barn framför grå betong, en skrämd a-lagare med plastkasse i handen på väg nånstans förbi och bort. Eller en pensionär som tjurigt knegar i en evighetstrappa, betittad av hundratals tomma fönsterrutor i de ödsliga huskomplexen.

Som bostadsreporter känner jag skamset igen mig. Det är så här vi journalister/fotografer så ofta ryckt ut till miljonprogrammets områden och illustrerat deras (enligt oss utomstående) så självklara ”elände”. Ofta i samband med något hemskt brott, till artiklar om rasism, ritualmord och ungdomsgäng som Fittja Boys. Eller som den femtielfte käcka pendangen till någon lyxig villa i Djursholm. De fattiga stackarna och de rika knösarna. Vi och dom.

I boken Rekordåren finns ett intressant kapitel om miljonprogrammet som forskningsfält. Där citeras ur Per-Markku Ristilammis Rosengård och den svarta poesin:

”Varför är den publika bilden av ”mitt” hem Rosengård så skild från den jag själv bär med mig?”

Precis. Varför drabbas människor som lever, bor och faktiskt trivs i de här områdena ständigt av denna svartmålning? Varför blir deras hemmiljö till bildskulpturer, som visserligen inte direkt ljuger men som utstuderat och obarmhärtigt cementerar våra miljonprograms-schabloner?

Miljonprogrammet. Ordet ligger hemvant på tungan. Ett folkhemskt begrepp, som numera känns svenskare än till och med friggeboden. För att nu dra till med det byggda sjuttiotalets två ytterligheter: gettot och gulligheten.

Eller är de två i själva verket goda grannar? Minns ett besök i Hammarkullen, som efter Peter Birros skruvade tv-serie med samma namn, plötsligt blivit mer berömt än beryktat; där hade den somaliska föreningen bett om att få klubbstuga intill centrum. Med önskan om att den skulle vara faluröd med vita knutar. En somalisk torpidyll, mitt i det blågula miljonprogrammet.

Givetvis kan man inte gulla bort problem. Men det är alltför enkelt att skylla segregation, utanförskap och taskiga miljöer på själva husen, vilket så ofta varit fallet i debatterna. Den allra nyaste boken – Den delade staden – benar upp just dessa samhällsproblem. Här kopplas boendesegregationen till stadens livsrum. Ett tänkvärt kapitel visar den historiska segregationen.

Till och med i Hälsinglands skogar var den tydlig när nya svedjefinnar på 1600-talet fick bo på höjderna fem kilometer eller mer från dalgångens bebyggare.

Bortstötningshypotesen analyseras. Avgörande är när man når ”brytpunkten”, alltså när en viss befolkning blir dominerande och isoleras. Eller isolerar sig självmant för att markera att hit slipper minsann ingen som inte passar i golfklubben.

Sådana tendenser stöds även, menar författarna, av ”fömedlingshypotesen” där bostadsförmedlingarna jobbar cyniskt selektivt och bestämmer vilka som får bo var.

Det jag saknar i all denna miljon-litteratur är konkreta idéer om vad som egentligen ska göras för att vi alla ska bo bättre och i en framtid inte behöva döma och fördöma så mycket när vi ska flytta hit eller dit.

Inte ens den annars

berömvärda boken Möjligheter för miljonprogrammet ger mer än arkitektoniskt ekologiska förslag. Det handlar bland annat om hur de gamla slitna husen i Gårdsten (ute i Göteborgs gigantiska men i dag duktigt förnyade miljonbälte) nu byggs om till solhus.

Jag har besökt Gårdsten flera gånger. Och där funnit något som jag tycker värmer mer än bara solig kretsloppsteknik. Nämligen en oerhörd mänsklig kreativitet och entusiasm som skapar sammanhållning, status, bättre skolor, nya jobb och härliga bostäder. Här tas alltså det nödvändiga helhetsgreppet, av eldsjälar som gett sig fasen på att städa bort all den skit och nedsvärtning som drabbat området under så lång tid.

Det är där, i områden som lidit mest, som de enligt min uppfattning bästa bostadsidéerna finns i dag. Samtidigt som bostadsbristen åter är skriande på tillväxtorterna medan man tvingas riva tusentals lägenheter i kommuner där jobben försvunnit.

Det mest positiva i regeringens annars så hemlösa bostadspolitik är den så kallade storstadssatsningen, numera hanterad av Mona Sahlin. Två miljarder är anslagna fram till år 2003. Hundratals miljoner har redan fördelats till 24 bostadsområden i sju kommuner: Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Huddinge, Haninge och Botkyrka.

Inriktningen serveras med politisk välvilja. De boende ska själva vara med och bestämma, man ska tänka långsiktigt, gynna språkskolor och utbildning, skapa förbättringar som gagnar

tillväxten i hela landet. Mot dessa löften står dock verkligheten på just tillväxtorterna – allra tydligast i Stor-Stockholm. Där styr för närvarande marknadskrafterna och ingenting annat.

Byggarnas och bostadsföretagens

starka lobbyister jobbar framgångsrikt för att få marknadshyror. Det lilla som byggs är nästan uteslutande påkostade bostadsrätter som lätt kan säljas för miljoner till dem som har råd när de själva kan sälja villan eller innerstadslyan med god förtjänst. Eller har den nya ekonomins nödvändiga kreditvärdighet och får låna någon miljon.

Allmännyttans bästa lägenheter – och då talar vi sannerligen inte om några förortslyor i miljonprogrammet – säljs ut med bostadsrätt och blir högvinster för ett fåtal ofta besuttna hyresgäster.

Politikerna som genomför detta hycklar om att de boende bara vill vara med och bestämma. Det vore ärligare att säga sanningen: det handlar om pengar. Klart att ingen säger nej till att få köpa en kommunal hyreslägenhet för reapris i innerstan och kunna sälja den nästa dag med någon miljon i vinst. Om man inte nöjer sig med att bo kvar med pensionen och barnens arvsrätt tryggad efter att ha fått denna högvinst i bostadslotteriet.

Jag menar helt enkelt att det gamla miljonprogrammet i dag ersatts av ett miljonärsprogram.

Dessutom ett farligt miljonärsprogram. Åtskilliga av de familjer som i dag dras in i penningkarusellen har egentligen inte råd. Men de tvingas för att få någonstans att bo. De binder upp sin ekonomi på ett farligt sätt. Vilken politiker vill betala deras bostäder om marknaden skulle rasa eller räntorna rusa?

Inflyttningen är stor i tillväxtens gyllene orter. Enbart Stor-Stockholm växer med 20 000 invånare varje år. Motsvarande ungefär ett Mariestad eller ett Stenungsund.

Mitt förslag att

möta detta är ett nytt miljonprogram. Eller åtminstone kvartsmiljonprogram.

Sansat, mänskligt, välplanerat. Gärna på billig jungfrulig mark, ändå nära de stora orterna. Med genomtänkt infrastruktur, goda kommunikationer. Har sett bra exempel på detta, bland annat i Berlin där svenska byggare faktiskt planerar dessa gemytliga byar och småstäder. Som lever och fungerar i mänsklig skala från första inflyttningen.

Kommunerna kan, anser jag, styra detta byggande så att det inte blir markspekulation. Och man ska sätta klara ekonomiska ramar. Ingen centralstyrning, inget kommunalt översitteri. Gott om utrymme för nytänkande, experiment, verkligt goda bostäder.

Visst kostar det att bygga billigt och bra. Men det kostar mycket mer att bygga dyrt och dåligt. Eller så utstuderat marknadsanpassat och slarvigt som i dagens stressade nybyggande.

För att säkra skattebetalarnas pengar kan väl kommunerna få tillbaka en del av fastighetsskatten. Då blir det säkert ekonomiskt utrymme även för god arkitektur. Är inte det en tilltalande vision Arkitekturåret 2001?

böcker om miljonprogrammet

Lennart Arnstad