ÅSIKT

Arb, rakt på livet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Ulla Montan

Poeten Siv Arb

som nu utkommer med sin tionde bok, Minnets knivar, hävdade en gång att ”osäkerheten är vacker”. Jag minns att jag, när yttrandet fälldes, upplevde det som paradoxalt eftersom språket i hennes poesi tvärt om tycks söka sig mot det entydiga och säkra. Siv Arb går, som det brukar heta, rakt på sak.

Hon är Almqvistskt saklig. Men hennes ”sak” är å andra sidan sällan entydig, eftersom hon med rätta gör anspråk på att skriva om livet.

I hennes nya bok finns en dikt som tycks mig särskilt talande för hennes poetik. Den heter Kom tag min hand och lyder i sin helhet:

”Här är mitt hjärta

det tillhör pappa

Här är min hjärna

den tillhör mamma

Här är min hand

den tillhör mig

och den är tyst och vänlig

Kom ta min hand

och led mig härifrån till evigheten.”

Rumsbestämningens ”Här”

och varadverbets presens är typiska för Siv Arbs skrivart, liksom referensen till en psykologisk livsbeskrivning. Ett subjekt styckat i oskiftade tegar. Pappa har hjärtat. Mamma hjärnan. Bara handen, som skrivit dikten, är jagets. Och jaget är ensamt vilket poängteras av att strofen där handen räcks fram består av en ensam rad där de övriga består av två.

Ja, Siv Arbs poesi tycks ofta tillkommen efter en sorts kamp mot isoleringen. Dikten är egentligen det enda som lovar frihet i hennes poesi. Därför kan det tyckas paradoxalt att hennes diktning präglas av en strikt åtskillnad mellan dikt och liv.

Dikten skall tala, vittna om, ibland kanske lindra eller till och med läka livet. Men den kan aldrig bli en livsväg. I det slags biografi Siv Arb konsekvent odlat genom hela sitt författarskap är skriften underordnad livet. Den avslutande uppmaningen i Kom tag min hand med dess Harriet Löwenhjälmska dödserinring, bör därför inte läsas metapoetiskt som en diktens vädjan, utan som författarens vädjan till diktens läsare.

Siv Arbs poesi

är helt enkelt kommunikativ i grunden. Dess dröm om enkelhet är en dröm om poetisk transparens, om ett språk så klart att det dikten talar om – vilket alltså vanligen är livet i hela dess mångfald, ambivalens och osäkerhet – skall framträda fullständigt och ogrumlat. Hennes poetik är ingenting mindre än det utopiska hoppet om en ort där vi äntligen skall kunna förstå och förenas med varandra. En ort som återger verkligheten dess sanna komplexitet och som därför ”återupprättar människans”, som det heter i en dikt från 1978.

I mina ögon är detta en vansklig poetik, inte minst därför dess väldiga anspråk på poesin paradoxalt nog är reduktionistiska. Den idealiserar poesin, samtidigt som den vill göra sig av med själva dikten. Åtskillnaden mellan dikt och liv, språk och verklighet som den strävar till är dessutom inte möjlig, som jag ser det. Och hoppet om att vi någonstans äntligen skall förstå varandra och därmed kunna bryta vår innersta ensamhet, blir långt oftare omtalat än prövat.

Dessa invändningar hindrar emellertid inte att jag starkt uppskattar Minnets knivar, liksom mycket av det Siv Arb skrivit tidigare. Främst är det kanske konstlösheten som griper mig, liksom hävdandet av kampen mot försteningen som livets enda hållbara grund. Starkast blir hennes dikt när den lämnar sin livsfilosofiska eller poetiska överbyggnad, när den tjänar snarare än förklarar livet, när den gör sig användbar snarare än exemplarisk. Som i dikten Liten bön till exempel. Vilken i all enkelhet uppenbarar, och i erkännandet nästan försonar, allas vår dagliga kamp mot osäkerheten och oron. Ja, blir den inte rent av en smula vacker?

Gode Gud som finns inom mig

och verkar i det tysta:

Ge mig kraft och mod

att leva mitt liv i fred

med mig själv och min historia.

Magnus William-Olsson

lyrik