ÅSIKT

Hatet mot de vanliga

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAJA LUNDGREN funderar över Harry Potter

De verkligt onda i Potterböckerna är de normala. Det finns inga gränser för det förakt som Rowlings beskriver dessa elaka medelmåttor, skriver Maja Lundgren. (Bilden är en detalj från omslaget.)
De verkligt onda i Potterböckerna är de normala. Det finns inga gränser för det förakt som Rowlings beskriver dessa elaka medelmåttor, skriver Maja Lundgren. (Bilden är en detalj från omslaget.)

Den första förbryllelsen

när man läser Harry Potterböckerna rör att de utspelar sig på ett internat: Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Trollkarlarna är isolerade. De är främlingar inför sitt väsen. Fången från Azkaban är den tredje boken i serien, och Harry P har fortfarande inte släppts ut i världen.

Den andra förbryllelsen är att barnen på Hogwarts håller på med något slags betygshets, att de trakasserar varandra, samt tävlar i en brutal sport som heter Quidditch. Harry Potters högsta önskan är inte att motverka det onda eller finna vägen till det underbara, utan att vinna Quidditchpokalen. Det är också hans tränares enda önskan.

”HARRY, DET HÄR ÄR INTE RÄTTA TILLFÄLLET ATT SPELA GENTLEMAN! vrålade Wood då Harry girade undan för att undvika en sammanstötning. SLÅ NER HENNE FRÅN KVASTEN OM DET ÄR NÖDVÄNDIGT!”

Det är ett slöseri med energi. (Skulle Månsken och Spindelväv säga).

En ljusglimt finns det för barnen i denna cyniska trollkarlsvärld – att smita iväg till Godisbaronen, Zonkos skämtartiklar och Spökande stugan. Men det är ju surrogat.

Det finns ingen

etik och moral i Rowlings trollkarlsvärld. Det är sant att trollkarlar och häxor inte behöver etik och moral, eftersom de har det hela inom sig. Antingen är de goda, eller så är de onda. Men barnen på Hogwarts behöver det. De är förvirrade. Deras lärare är förvirrade. Alla trollkarlar är förvirrade, och kan inte längre skilja det som är gott från det som är ont, det som är skönt från det som är osnyggt.

”Lita aldrig på någonting som kan tänka själv, om du inte kan se vilken hjärna som ligger bakom”. Sådant får Harry lära sig.

Det är alldeles bedrövligt. Säger Månsken och Spindelväv.

Då Harrys kvast går sönder får han en ny sänd till sig av en anonym givare. Den splitternya kvasten heter ”Åskviggen” och väcker stor beundran och avund på skolan. ”Jösses, vem kan tänkas lägga ut så mycket pengar på dig?” säger hans kompis Ron.

Det är den tredje, femte eller artonde förbryllelsen: vad är pengar?

Grundtemat i denna tredje bok är som följer: Harry är jagad av en elak trollkarl som försöker ta sig in på skolan för att döda honom. För att skydda Harry har så kallade dementorer slagit en ring runt Hogwarts, men det visar sig att de är ute efter att suga själen ur Harry. De suger själen ur vem som helst, nämligen.

Det är kusligt.

Rowlings bjuder inte på särskilt mycket fast mark att stå på. Gränsen mellan gott och ont är grumlad. Men hon är något på spåren, när hon för in ”dementorerna” i berättelsen. Jag tror att hon har direktkontakt med dementorer av olika slag.

Det är främst dem Harry måste bekämpa – men också sin tränare, sina fega bluffmakare till lärare och sin egen ruttna tendens att springa till Zonkos skämtartiklar och shoppa i stället för att ta fram sin kraft och? hm, handla.

Mot slutet av boken händer det emellertid någonting. För det första blir det spännande. Harry samlar sig. Han visar lite gammaldags gott gry, i stället för att visa sig på styva linan. Upplevelsebulimin och prestationsångesten avtar. Depressionen också. Han glömmer bort att vara rädd för att visa sig svag (vilket är Harry Potters största skräck. Ingen har talat om för honom att svaghet är OK). Det händer saker. Några av lärarna vaknar till liv, och gör nästan en ansats att gadda ihop sig till en god princip. I stället för bonus och belöning hägrar några sanna värden i dimman över en sjö. En person som dittills har varit ruskigt ond visar sig vara en beskyddare (Rowlings hade uppenbarligen inte bestämt sig för detta från början, för det hänger inte riktigt ihop).

Men den oansenliga råttan Scabbers (kompisen Rons keldjur) som är den enda man kunnat hysa sympati för i hela boken visar sig tyvärr vara värst av alla. Det är en grov miss av J.K Rowlings. Det är alltid det ointressanta och gråa som ska visa sig rymma storartade möjligheter. En jagad råtta som är dödssjuk och dessutom föraktad kan inte visa sig rymma ondskan. Rowlings lär barnen fel saker.

De verkligt onda i Potterböckerna är nog de vanliga människorna, ”mugglarna”. De normala. Det finns inga gränser för det förakt som Rowlings beskriver dessa elaka medelmåttor med, särskilt Harrys bortskämda kusin Dudley. Han beskrivs som fet och fläskig och lik en gris och en gorilla. Det är också konstigt, eftersom böckerna väl ändå riktar sig till (och handlar om) såna som Dudley – vanliga högkonsumerande barn.

Maja Lundgren