Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

En vit apelsin

    Komedin tar hand om sin publik. Skrattet är kanske det starkaste sättet att skapa kontakt mellan scen och salong. Den engelska dramatikens långa tradition av kvickhet kan ses som en metod att spela allvarliga saker på ett underhållande sätt. Om publiken tillåts att le emellanåt, så är den också lyhörd för mer allvarliga sceniska spörsmål.

Joe Penhalls pjäs En blå apelsin är till synes ännu en välskriven historia om ett aktuellt ämne i komedins form, denna gång om det som efter Michel Foucault brukar kallas den rasistiska diskursen, alltså hur ett rastänkande är inbyggt i tänkesätt och institutionaliserade framställningar.

När Jonas Karlsson, Reine Brynolfsson och Jimmy Endeley äntrar Dramatens lilla scen är det komiska anslaget högt, säkert och snabbt. Jimmy Endeleys patient Chris (färgad) slits intill galenskapens gräns mellan Brynolfssons överläkare Robert (ofärgad), som forskar kring etnocentriska tendenser i diagnostiserandet av färgade, och Jonas Karlssons AT-läkare Bruce (ofärgad). Karlssons Bruce är ung, ambitiös och mycket seriös, tyvärr med ett anslag av borderline-nörd i gestaltningen. Brynolfssons Robert skiftar skickligt mellan att vara auktoritär och patroniserande, liksom Endeleys Chris emellanåt förmår skapa osäkerhet omkring sig huruvida han är i behov av vård eller ej.

Det finns en poäng i Penhalls pjäs att förlägga handlingen till en vårdinstitution. Denna blir själva huvudmetaforen i en rad metaforer för det tysta rastänkandet, hur till synes oskyldiga etiketter döljer djupt liggande föreställningar eller fördomar, som Roberts replik om att Chris nu kan gå hem och lyssna på reggae; för det är väl det dom gör, dom färgade.

Jag tror att det föreligger en fundamental missuppfattning i Dramatens uppsättning. Vad som präglar En blå apelsin är en grundläggande osäkerhet om vad som är friskt och sjukt, vem som är rasist, och när semantiken inte längre är grammatik och rättstavning, utan ideologi och förtryck. Penhalls pjäs borde helt enkelt lämna publiken i sticket, vända den ryggen efter att ha vänt över ända ett antal begrepp och tänkesätt. Detta är inte en pjäs om svart eller vitt, utan om avsikten att över huvud taget ha en färgskala. En sådan pjäs ska inte locka publiken i komikens trygga men falska famn, skratten ska åtminstone fastna i halsen. Mycket riktigt får också skådespelarna det svårt i slutet, när jargongen spricker, värderingar glider och tarvliga bevekelsegrunder visar sina trynen.

Dramatens blå apelsin visar sig vara väldigt vit. För vad menas egentligen med att spela reggae i högtalarna?

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet