ÅSIKT

Slutet för reformismen

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHAN EHRENBERG om vad som händer när socialdemokraterna stryker socialismen

Johan Ehrenberg
Foto: Niclas Hammarström
Johan Ehrenberg

Det kanske inte

är socialismen s övergivit.

Utan reformismen.

Det slår mig när jag läser det nya partiprogrammet och jämför med de olika förslag regering och ledande socialdemokrater nu genomför.

De klassiska orden av Wigforss om den demokratiska socialismens idé är strukna och ersatta av ett ingenting.

Så, ord är borta.

Är det viktigt?

Är det enda problemet att framtida socialdemokrater kommer att bli förvirrade när de läser till exempel Olof Palme som i Politik är att vilja använder orden demokratisk socialism för att förklara själva orsaken till varför man ska arbeta politiskt?

Jag tror inte det handlar om rädsla för ordet socialism.

I många årtionden har s i praktiken haft det ordet som något man – för att citera boken Samtal med Feldt – använt mer för att skapa sammanhållning och kampanda. I praktiken har s ”accepterat alla väsentliga element i kapitalismen”? ”den antikapitalistiska agitationen (spelar bara) en stor roll för arbetarrörelsens sociala funktion”.

Socialismen som ett ord att samlas under, alltså. En kampanjslogan.

Så varför ska det då bort?

Kanske för att utan socialism som mål behövs inte längre någon reformism.

Sett ur arbetarrörelsens perspektiv har Sverige gått baklänges i snart trettio år. Det gäller trygghetssystemen som blivit sämre, inkomstskillnaderna som ökat, kvinnolönerna har stagnerat, utslagning och öppen fattigdom blivit vardag i storstäderna.

Vi ser åter trasiga tänder i den fattiges mun.

Allt det här handlar om pengar.

Reformismens kamp har varit ekonomisk.

Fram till mitten av sjuttiotalet ökade löntagarnas del av vår samlade produktion, fram till 80-talets början ökade också den del vi satsade på offentlig gemensam konsumtion. Löntagare fick mer av produktionens resultat. Antingen i form av pengar i plånboken eller i form av vård, skola, omsorg.

Sen vände det.

I dag rapporterar börsföretagen i Sverige om nya miljardvinster. Flera hundra miljarder, bara ökningen är så stor att om pengarna i stället gick till oss alla, skulle alla hålen i trygghetssystemen, skolan och vården kunna täppas till omgående.

Eller vi kan

se det på individnivå. Mellan år 1985 och 2000 ökade vinsten med 200 procent! I dag skänker industriarbetaren bort 178 000 kronor i vinst varje år, en ökning med över 110 000 kronor sen -85.

(I fasta priser.)

Pengarna går till en liten del av befolkningen. Sverige är i dag ett land där över 2 000 miljarder i finansiell förmögenhet är samlade på en femtedel av befolkningen.

Övriga 80 procent har i princip inget alls utom sin lön.

Det omtalade aktieägandet är en myt, nittio procent av alla aktier ägs av tio procent av folket. När storbolagen gör vinster, går utdelningarna till denna elit.

Allt det här är egentligen underbara siffror för en riktig reformist.

Här finns nämligen legitim orsak att reformera.

Socialism handlar om att skapa ett samhälle där ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. (Nuvarande partiprogram.)

Reformismen har haft två metoder för att närma sig detta mål.

Dels har man slagits för högre löner på vinstens bekostnad. Det gick rätt bra fram till mitten av sjuttiotalet.

Dels har man slagits för en större offentlig sektor, vilket var en självklar metod att sprida produktionens resultat på betydligt fler. Genom ökade skatter kunde rikedomen jämnas ut och vanligt folk få både utbildning och barnomsorg.

Enkelt uttryckt var det framförallt fördelningen man satsade på, bestämmanderätten är något reformismen haft betydligt svårare att hantera, vilket både den ihåliga MBL-lagen och löntagarfonderna visade.

Ändå.

Motivet för reformerna har alltid – i slutändan – varit att komma närmare målet om en demokratisk socialism.

Så vad händer nu?

Reformer är inte vad som helst. En reform handlar om att flytta fram löntagarnas positioner så att man står starkare mot den lilla elit som äger och styr. En lag om åtta timmars arbetsdag är en reform just för att den ändrar styrkeförhållandet. Med lagen på sin sida kunde arbetarna börja ta itu med andra problem, rätten till vila och fritid var vunnen. ATP-striden handlade om att sparandet, investeringarna och vinsterna kunde samlas i gemensamma händer, inte bara hos de privata bankerna.

Att införa en

maxtaxa på dagis är däremot ingen reform. Det är en ren budgetfråga där man tar från vissa grupper och ger till andra. Möjligen skulle bra och gratis daghem till alla barn kunna fungera som reform då det ger löntagare full frihet att våga föda barn trots skral ekonomi. Medan maxtaxan bara hjälper vissa grupper.

Eller, enklare uttryckt:

Att införa gratis skola för alla barn är en reform. Det ger alla löntagares barn samma rätt som borgarnas till utbildning och egna val av arbetsliv.

Att införa friskola är ingen reform. Det handlar bara om hur skolan ska drivas, om den ska styras av kommuner, föräldrakooperativ eller privata entreprenörer.

Att införa gratis kollektivtrafik för alla skulle i storstäderna i dag vara en reform. Någon krona i höjd skatt skulle ge alla löntagare frihet att själva välja om pengarna ska gå till egna bilar eller till annat. Alla löntagare skulle få ökad frihet genom att man faktiskt tog bort en del av marknaden.

Det är en viktig sak för en reform.

Avsikten är att vi ska bli friare genom att marknadens knapphet inte ska få bestämma. Att en socialist är emot privata sjukhus eller att man är för fria gratis läkemedel handlar inte om att man är emot att ett sjukhus går med vinst. Poängen är att man drar bort en bit av knappheten, man går utöver marknadens fördelning och ger oss alla mer frihet.

Reformismen handlar inte om att styra samhället som det är. Den handlar om att förändra det mot ett mål om ett annat samhälle. Men varför skulle man slåss för reformer om man inte längre har ett sådant mål?

Leif Pagrotsky skäller ut de banker och fonder som lurar av människor miljarder kronor i onödiga avgifter trots sina usla placeringar och dåliga råd.

Om han vore reformist

skulle han i stället föreslå en begränsning av den ockermarknaden genom att helt enkelt införa ett avgiftstak. Eller ännu bättre, genom att erbjuda människor gratis förvaltning via staten.

Nu beter han sig som en sur liberal. Ilsken över girigheten uppmanar han individerna att sätta press på bankerna genom att ”vara otrogna”.

På samma sätt krävs det en reformist för att införa regler om jämställdhet även bland universitetsprofessorer.

Mål är nog viktigt.

Jag läste nyligen igenom alla de olika partiprogrammen inom vänstern och socialdemokratin. Det roliga var att de i grunden sa samma sak. Några få enkla satser om demokrati, gemensamt ägande, ett klasslöst samhälle och jämställdhet. Resten av programmen består i princip av avgränsningar mot andra partier, en slags interndebatt som bara syftar till att motivera den egna existensen genom att kritisera andra. Inte ”detta är vi” utan ”detta är vi definitivt inte”.

Personligen tror jag att arbetarrörelsen skulle må mycket bättre av att man gjorde ett program med enkla teser där målet för verksamheten skrevs ner och inget annat.

Kanske några A4.

Mål som ger medlemmar och väljare möjlighet att diskutera om ledningen går åt rätt håll eller inte.

Ett exempel:

Säg att målet är att ge alla medborgare rätten att välja vård, utbildning och omsorg gratis.

Har skolpengen

, privatiseringarna och friskolorna fört oss närmare det?

Eller säg att målet för Europapolitiken är ett fritt demokratiskt socialistiskt Europa.

Det pinsamma nationella prestigespelet där varje socialdemokratisk statsminister slåss för sitt lands ”intressen” visar då upp sig i all sin erbarmlighet.

Mål är viktigt. Byt ut målet för Europapolitiken till att bara kalla EU ett ”fredsprojekt” så ändras plötsligt bilden, då blir ministrarnas schackrande en axelryckning, den viktiga måttstocken bara att kontinenten slutat kriga.

Eller sätt liberalernas ”fria rörlighet för kapitalet” som mål och EU är plötsligt det det är i dag och inget annat.

Det blir inga europeiska reformer – inte ens misslyckade sådana – om inte det finns ett mål för varför de ska drivas igenom. Ingen social stadga, ingen federalism? bara kompromisser och byråkrati.

Så enkelt är det

nog. Vi får ingen radikal Europapolitik eftersom det inte finns något mål. Bara medel.

Det som skrämmer mig med det nya förslaget till partiprogram är alltså inte att ord som demokratisk socialism saknas, utan konsekvensen.

Man tar bort reformismen som idé. Politik blir enbart dagsfrågor där goda avsikter och misslyckade försök blandas i ett ständigt taktikspel.

Allt kommer ändå att kallas reformer.

Så är det ju i detta vår Orwellsamhälle där moderater går till storms mot de ”klasskillnader” nyliberalismen skapar.

Reformer handlar dock inte om att vi ska välja elmätare eller vattenleverantör.

Politik är inte förvaltning, det är en vilja och en vilja utan riktning blir att gå runt i cirklar.

Om det inte finns något framåt finns det inga reformer. Bara förändring.

Det gynnar politiker som sysslar med utspel, tv-soffor och personliga erkännanden om tvivel.

Men det har inget med reformism att göra.

Johan Ehrenberg