ÅSIKT

Fadern, sonen & dikten

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAGNUS RINGGREN läser en lysande Jesper Svenbro

Åtskilliga böcker

ägnade Jesper Svenbro åt avancerad metapoesi. De var mycket intressanta och bra, men jag kände den där obehagliga otåligheten: vart är han på väg, varför kommer han aldrig fram? Metapoesin stod i vägen för poesin.

Men i samlingen Blått för tio år sen tog han ett kliv in i det självbiografiska. Han behöll och utvecklade sin ihärdigt uppövade poetiska teknik – allt finare, allt mer omärklig med åren – och lät den spela över de egna minnena. Sen dess har det blivit ytterligare några lysande böcker med berättande dikter, och i dag kröner han detta verk med Pastorn min far, en underbar minnesbok i lyrisk form. Efter träget arbete – det var ju hit han skulle! – framstår nu Jesper Svenbro som en av de främsta svenska poeterna i generationen efter Tranströmer.

Pastor Svenbro har varit med förr, en älskad och tidigt bortgången far. Här får han ett porträtt i helfigur, nästan ett äreminne.

I de första dikterna är han ganska ung och ny som präst. Han leder bibelstudier kring Uppenbarelseboken när andra världskriget bryter ut. Johannes skriver till församlingen i Pergamon – och Pergamonaltaret står ju i Berlin. Halmeldarna utanför Landskrona erinrar om apokalypsens världsbrand.

I den sista dikten är det 1945 och Babylon ligger beseg-rat:

”Berlin i ruiner, kriget är över,

min far tittar upp från skrivmaskinen.

Vårsolen tvekar

i diset på Sturegatan.

Segerjublet har brutit löst

däruppe i himmelen.”

Exegetik och samtidshistoria

vävs samman på ett förunderligt sätt. Dikterna är till allt annat en grundkurs i tolkninglära. Pastorn cyklar omkring i sin text och i sin stad, och de är på sätt och vis ett och detsamma.

Egentligen möter vi aldrig pastorn själv, bara de dokument och kvarlevor han lämnat efter sig: manuskriptet om Uppenbarelseboken, brev och bidrag i församlingsbladet, fick-uret han bar när han drunknade. Men en klar bild av den fromme antinazisten växer fram ur sonens sentida fors-kande i papperen. Det vetenskapliga sättet att närma sig det egna livet och dess historiska förutsättningar förvandlas till poesi framför läsarens ögon. Vem har sagt att textkritik är torrt och tråkigt?

Hemma vid mammas köksbord på 60-talet var Jesper Svenbro rabiat ateist. Fyrtio år senare läser han sin fars papper och kan leva sig in i den tro som var hans. Hos Svenbro har alltid funnits en ljusmystik, och den bryter igenom också här. Om han själv blivit from på kuppen vet jag inte, och det har inte heller någon betydelse. Poeternas övertygelser är betydelselösa, det är deras dikt som räknas.

Och Pastorn min far måste räknas till de viktiga böckerna i början av det nya årtusendet. Tag och läs!

Magnus Ringgren

lyrik