ÅSIKT

En Hamlet från Manpower?

Ingmar Bergman och Staffan Valdemar Holm om hur räknenissarna tar över teaterscenen

Ingmar Bergman och Staffan Valdemar Holm.
Foto: ULF HÖJER
Ingmar Bergman och Staffan Valdemar Holm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: IKARD LAVING

- Det är orimligt att en räknenisse ska vara konstnärlig ledare på en teater, säger Ingmar Bergman när jag ringer honom en tidig lördagsmorgon.

Jag är på jakt efter den inre revolution som just nu pågår på teatrarna. Det handlar om ett maktövertagande och liknar det som händer i hela samhället när de anställda får sparken och man kallar in frilansare för att sköta verksamheten. Fast på teatern är det mer extremt.

Hälften av skådespelarna har fått sparken från institutionsteatrarna under de senaste tio åren. De anställda regissörerna är avvecklade. Enligt Jan Lewins stoppade teaterrapport ( läs rapporten här ) håller styrelserna örnkontroll över publiksiffrorna och det finns anledning att varna för en glättad repertoar.

Som vinnare står administration och marknadsavdelningar. På Riksteatern har man uppåt 150 anställda men bara ett tiotal skådespelare. Siffrorna är ungefär desamma överallt. Teatern i Västerås har nio skådespelare på 45 anställda, Dramaten och Stockholms Stadsteater har sparkat en stor del av ensemblen.

Vad återstår? Teaterhus förvandlas till bokningskontor för flygande holländare, kända regissörer eller skådespelare, som fyller huset med blod för att sen fara iväg och lämna ett tomt skal efter sig.

- Man får väl ringa Nisse på Manpower om man vill ha en Hamlet, säger Staffan Valdemar Holm som till hösten regisserar Bernard Marie Koltès pjäs Tillbaka till öknen på Dramaten. Det finns en uppenbar risk att konsten står som förlorare.

I centrum sitter marknadens politruker och vårdar varumärken. Med Haabermas kan man säg att systemvärlden tar kontroll över människan.

När jag ringer Ingmar Bergman verkar han dock inte särskilt orolig. Han talar om teatrar som blöder - men att vi befinner oss i en övergångstid. Räknenissarnas makt över konsten kommer att brytas.

- Det finns inga stora teatrar i Europa som har fasta ensembler längre, säger han. Ser man strikt konstnärligt på det här så är det en fördel.

Han menar också att skådespelarna har blivit friare. 1963 bestämde han som chef för Dramaten att skådespelarna skulle få hela pjäsen på stencil om de ville läsa den. Tidigare fick de bara sin roll utskriven.

- På fredagen fick dom en lista på vilken pjäs dom skulle vara med i och börja repetera på måndag. I dag är dom uppbokade år i förväg och kan säga nej när dom vill.

Men hur går det med teatrarnas tilltal och den konstnärliga kontinuiteten när administratörerna tar makten?

- Nu har vi en företagsledare som chef, säger en skådespelare på Dramaten. Den fasta ensemblen kommer med säkerhet att försvinna och risken är förstås att man urholkar en tradition, de unga lärde av de äldre och man var stolt över att ha spelat med dom bästa.

- Det finns en stark längtan hos skådespelarna att våga mer. Tänk om vi fick en chef som man kunde vädja till med konstnärliga argument!

Den kamerala teatern ses förstås med välvilja av ägarna/politikerna. Men Staffan Valdemar Holm menar att kulturpolitiken har hamnat i en fälla när sparbetingen blivit allt mer drakoniska.

Ända sen 1970-talet har man talat om kulturpolitiken som distribution. Hur ska vi få ut kulturen till folket och till den eller den gruppen i till exempel Värmland? Man har fastnat i distributionsformer och i dag har fällan slagit igenom med exercis med publiksiffror som följd.

- Det är ett tänkande där de ekonomiska termerna blivit helt bestämmande, säger Staffan Valdemar Holm. Men det är ju idiotiskt. En svensk normalteater är till 80-90 procent finansierad med bidrag. Nu har också sossarna i blairismens anda blivit nyliberala. Dom leker aktiebolagsstyrelse med de 15-20 procent som spelas in med hjälp av biljettintäkter och struntar i de kulturpolitiska mål som man kan begära att institutionerna fyller för de 80-90 procenten som redan har betalats in. Vad ska vi ha för de pengarna och vad skiljer oss från privatteatrarna?

Staffan Valdemar Holm pekar på den senaste chefsutnämningen på Malmö Dramatiska Teater. När den nye chefen, Anders Lerner, tillträdde häromveckan beskrevs han av kulturkoncernens vd, Börje Svensson, som en komplett chef.

- Det betyder att man har fått en teaterchef som inte har arbetat praktiskt med konstnärligt arbete. Då anses han vara komplett.

Ägarna/politikerna har samtidigt med sin fixering vid publiksiffror varit dilletanter i förhållande till konstens innehåll. Man föreställer sig teatern med hjälp av kollektiva, mentalhygieniska idéer och tänker sig att den förmedlar någon sorts positiv humanistisk mjukvara.

- Men mycket av teatern är ju mörkrets gärningar, säger Staffan Valdemar Holm. Vi får se en kille som gifter sig med sin morsa, en jävla massa mord och obehagligheter och en moder som slår ihjäl sina barn.

- Konst är också att vända på huvudet och se nattsidor och utmana samhället. Konst ska kunna vara farlig och katastrofal. Klart det är bra med konst, men inte som mjäkig, brukshumanistisk mjukvara utan därför att vi får möjlighet att ta ställning till en utsaga från scenen och därmed också till oss själva.

Han berättar om hur teatern i Malmö blev tillfrågad att i samarbete med AMS göra en pjäs för de arbetslösa om sexuella trakasserier. Förslaget lockade för att det gav finaniseringsmöjligheter för teatern.

- Jag hade inte lust att göra en politiskt korrekt pjäs om nån som blir tafsad på och ser lidande ut. Det blir knappast intelligent teater av det. Så jag erbjöd mig att göra en pjäs om ett jobb där alla tafsar på varann och där alla ligger och knullar i hörnen och mår jättebra av det.

Det blev inget samarbete.

Frågan är om de konstnärliga sammanhangen är på väg att utplånas när varje pjäs ska bära sig själv och varken skådespelare eller regissörer har någon fast bas i teatern.

Lars G Lindström är konstnärlig ledare på Stadsteaterns Backstage i Stockholm. Han tror inte på stora, fasta ensembler.

- Medelåldern bland Stadsteaterns skådespelare är över 55 år, säger han. Möjligen skulle vi kunna köra pjäsen King Kongs dotter, där det bara är kvinnliga pensionärer i rollerna.

Backstage är en uttalad producentteater. Den har dragit en stor, ung publik men också anklagats för opportunism och dramaturgi från tv-såporna.

- Vi känner oss lite sedda över axeln, säger Lars G Lindström. Men faktum är att vi håller på att uppfinna teatern på nytt. Alla som ropar efter en ung, ny publik borde komma till oss. Den finns här.

Backstage varvar stort allvar och "smala" pjäser med public poetry, hip hop och rap. Det handlar om att erövra teaterrummet och man försöker bygga kontinuitet med nya regissörer som Maria Blom.

Problemet för Backstage är att ungdomar har blivit avskräckta från teatern, menar Lars G Lindström. När en föreställning på stora scenen floppar och man bara har abonnemangspubliken i salongen så ringer teaterledningen till skolorna och erbjuder eleverna att komma gratis.

- Sen sitter dom där och lider i tre och en halv timme på en föreställning som har floppat, säger han.

Unga människor måste känna igen sig på teatern, hävdar Backstage. Lars G Lindström återkommer flera gånger till att man inte jobbar med påhittade unga utan med verkliga ungdomar.

- Vi prickar av nuet. Just nu. Man måste hitta exakt tonträff, för är man bara några minuter efter så säger publiken att det är jättegammalt.

Frågan är förstås om det behövs mer flimmer. Räcker det inte med flimret från MTV och nyhetssändningarna på tv?

- Men det är inte alls den sortens flimmer vi eftersträvar, säger Lars G Lindström. Vi talar om det som faktiskt händer på Skånegatan i Stockholm eller i förorten. Det nuet finns aldrig beskrivet i flimrande medier. När teatern befinner sig där kan vi öppna dörren till de väsentliga frågorna. Publiken känner att det finns en uppriktig önskan till kommunikation från vår sida.

Samtidigt håller Lars G Lindström med om att det för teatern i stort blir problem när de konstnärligt aktiva försvinner från teatrarna. Staffan Valdemar Holm är inne på samma linje.

- Närhet och kontinuitet under en bestämd tidsperiod ger dom största resultaten, säger han. Några av de föreställningar vi gjorde allra sist i Malmö hade vi inte kunnat komma i närheten av tidigare.

- Tar vi Dramaten som exempel så är det länge sen den hade en chef som var konstnärligt verksam i nån högre grad. Det behövs en bra administratör men också en konstnärlig chef.

Förr ersattes detta vakum av fasta regissörer som Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. De hade sina gäng att jobba med.

- Det fanns ett traderande, säger Staffan Valdemar Holm. Keve Hjelm såg och lyssnade på Lars Hansson eller Anders Ek. Krister Henriksson jobbade i närheten av Toivo Pavlo.

Ytterligare ett problem består i att den kamerala teatern kräver så lång planering. I dag lägger man repertoaren för 2003 därför att man inte vågar ta ekonomiska risker. Resultatet har blivit något som P O Enqvist har kallat "klassikerpesten".

- Ja, det blir förstås svårt att ta fatt i aktuella pjäser, säger Staffan Valdemar Holm. Vill jag berätta om konflikten i Makedonien så har man ju ingen aning om hur den ser ut 2003. Man tenderar att luta sig mot klassikerna. Oavsett hur världen ser ut 2003 så kan det nog vara värt att spela Hamlet en gång till, resonerar man. Med en gammal översättning är den dessutom gratis.

Ingmar Bergman menar för sin del att det finns en lösning.

- Lika orimligt som att en räknenisse är konstnärlig ledare, lika orimligt är det att sätta en lysande konstnär som överste räknenisse, vilket tyvärr har skett ibland, säger han.

Lösningen på problemet ligger i exempel från den tyska teatern, hävdar han.

- För Dramaten är det nog inga problem i dag, säger Ingmar Bergman. Men på sikt blir det nödvändigt att börja jobba med längre projekt. I Tyskland knyter man en ensemble till en regissör under en period, låt säga fem år.

Staffan Valdemar Holm framhåller också de tyska erfarenheterna:

- Det negativa med de fasta ensemblerna är att de byggs upp av trygghetsskäl och inte på konstnärlig grund, säger han. Jag vet inte hur man håller sig levande med fyrtio år i samma ensemble. Klart att skådespelare också ska ha trygghet, men tyskarna är bättre på det här. Dom lyckas skapa en kontinuitet på konstnärlig grund.

Kanske blir det möjligt för teaterkonsten att ta tillbaks makten över scenen när också regissörer som föredragit lösa förbindelser hoppas på, om inte fasta ensembler så i varje fall en stabilare bas.

I själva verket började dagens utveckling redan för tjugo år sedan och som symbol kan man ta dåvarande teaterchefen i Örebro, Pierre Fraenkel, som menade att teater var "friskvård" för att motivera dess existens inför politikerna.

- Det är alltid obehagligt när konsten går hand i hand med makten, säger Staffan Valdemar Holm. Samtidigt är ju situationen paradoxal. Politikerna betalar för institutioner som med all sannolikhet skapar ett helvete för dem. Men i demokratierna öppnar sig samhället under ett lyckligt ögonblick och man anser sig ha råd med en teater som är kritisk.

- En brytningstid, alltså, säger Ingmar Bergman. Det kommer säkert att gå bra.

Gunnar Ohrlander

Fler artiklar om svensk teater