ÅSIKT

Det fria ordets seger

Peter Curman följde den kurdisk-svenske författaren som utmanade Turkiets reaktionärer - och vann

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Rättegången där Mehmed Uzun (till höger) stod inför risken att dömas till sju års fängelse var över på en och en halv timme. I morgon ställs hans förläggare, Hazan Öztoprak (till vänster), inför rätta. Man räknar dock med att också det åtalet ska läggas ner direkt.
Foto: AP
Rättegången där Mehmed Uzun (till höger) stod inför risken att dömas till sju års fängelse var över på en och en halv timme. I morgon ställs hans förläggare, Hazan Öztoprak (till vänster), inför rätta. Man räknar dock med att också det åtalet ska läggas ner direkt.

Det var med

onda aningar som vi, ett uppbåd av journalister, människorättsaktivister, författare och jurister från Sverige och andra länder i går samlades utanför den gråa och kompakta säkerhetsdomstolen nere vid Bosporen.

Rader av fångtransportsfordon stod utanför, vaktade av hjälmförsedda soldater med dinglande kulsprutor. Att en kurdisk författare av egen fri vilja kunde få för sig att ta sig hit från tryggheten i Sverige för att försvara sitt författarskap är en gåta inte bara för många skrivande kolleger utan också för domstolens ledamöter. Domstolens ordförande lär ha blivit utomordentligt överraskad när han fick veta att Mehmed Uzun, författaren som berett ett "gömställe" för terrorister i sina böcker, fanns på plats. Vad skulle hans beslut att komma föra med sig? Skulle målet avgöras på en gång eller - vilket flera bedömare höll för sannolikt - uppskjutas till ett senare tillfälle? Den internationella uppmärksamheten kunde ju också upplevas som besvärande.

Nu vet vi alla hur det gick. Men det verkligt överraskande var att det inte var domstolen utan åklagaren själv som krävde att åtalet skulle ogillas - en annan åklagare än den som formulerat åtalet.

Det gick ett sus av lättnad genom rättssalen. Ändå" kunde verkligen hela denna tragikomiska fars - vars mörka baksida de kulsprutebeväpnade vakterna vittnade om - få sin upplösning på bara en och en halv timme? Domstolen tog fem minuter på sig för att säga ja till åklagarens yrkande.

En seger

för yttrandefriheten och den kurdiska kulturkampen? Kanske. Åtminstone en delseger. Mehmed Uzuns stora försvarstal för författarens rätt att uttrycka sina känslor och sin estetiska tillhörighet kommer att bli ett klassiskt dokument. Den som tagit del av detta humanistiska aktstycke - liksom av essäsamlingen Granatäppelblomning - måste onekligen ställa sig frågan om åklagaren ens läst de böcker han utsett som "gömställen" åt terrorism och separatism.

Men kanske är det som Wolf Biermann på sin tid sade när han utvisades från gamla DDR: "Es ist das Weisse das ist gefährlich" (Det är det mjuka som är farligt.) Kanske kommer det att visa sig att humanismen och medkänslan är ett långt farligare vapen än de knutna nävarna och politiska slagorden.

Vad händer

nu? Vill man vara cynisk kan man säga att turkarna gjorde en "anastrof" av en tänkbar katastrof. Med anastrof menade Henrik Tikkanen, som hittade på begreppet, att man i vissa lägen kan förvandla ett nederlag till seger. Genom sin plötsliga och friande dom har Turkiet gjort en enorm PR-kupp.

I stället för att fjättras vid den internationella skampålen - vilket en fällande dom hade inneburit - har nu säkerhetsdomstolen i Istanbul anslutit sig till internationella Pen-klubben. Domstolen har ställt sig bakom kravet på yttrandefrihet och alla människors rätt till ett eget språk!

Förstå mig rätt: den friande domen är naturligtvis en lättnad både för Mehmed Uzun själv och för de ideal han står för. Orhan Pamuk, författaren till den omtalade Istanbulskildringen Svarta boken, fanns givetvis i rättegångssalen liksom Yassar Kemal och den modiga och frejdiga chefredaktören för Turkish Daily News, Gül Demir. Pamuk uttalade före rättegången i Dagens Nyheter att det fanns en möjlig positiv effekt inbyggd i åtalet mot Mehmed Uzun. Han menade att rättegången kunde blottlägga inneboende motsättningar inom det turkiska politiska systemet. Det verkar som om han fått rätt. Man brukar ibland om Turkiets turbulenta och oförutsägbara politik säga att den högra handen inte vet vad den vänstra gör. De obegripliga och om varann konkurrerande rättssystemen i landet är ett uttryck för det. Men man kan faktiskt tillägga: inte ens den högra handen vet vad den gör!

Den avgörande

frågan återstår: Vad händer nu? Kommer den kurdiska kulturen att erkännas som en del av Turkiets identitet? Det är viktigt att den kritiska uppmärksamhet som nu ägnats Turkiet inte upphör. Sverige har i dagarna beslutat att uppföra ett nytt kulturinstitut i Istanbul samtidigt som man degraderar - men gudskelov inte utraderar - generalkonsulatet. Det är givetvis viktigt att bygga ut de kulturella kontakterna. Ett svenskt kulturinstitut skulle kunna fungera som vårt bidrag i kampen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet - och som en brygga mellan våra olika kulturer.

Till det stora arbetet har Mehmed Uzun, kurden från Sverige, givit ett stort bidrag med sitt mod och sin rakryggade hållning inför de nationalistiska och reaktionära krafterna i Turkiet.

Peter Curman