ÅSIKT

Popäventyr som når djupet under konsten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dejan Cukic och Trine Dyrholm i ”Jeff Koons”.
Foto: THE OCULAR ONE.
Dejan Cukic och Trine Dyrholm i ”Jeff Koons”.

De kysser varandra

, de älskar, de gör det om igen - rapporterar den kostymklädde entreprenören, eller är det assistenten, upphetsat från det uppborrade titthål varifrån han andäktigt bevakar sin guldkalv. Konsten är värd mycket och det gäller att hålla sig framme när något stort blir till. Konstnären Jeff Koons och porrstjärnan Cicciolina var de mediala tu som på 90-talet blev ett och gjorde konst av sina privata kärleksakter. Koons, den seriöse popkonstnären som oblygt bejakade utspelens och pengarnas betydelse för konsten, och Cicciolina, skandalskönhet, italiensk politiker och sexproffs, roller som gjorda för ett popäventyr.

Rainald Goetz

Jeff Koons är både en vass fokusering av dagens konstscen, en scen där gamla skiljelinjer och kritiska punkter kollapsat, och ett försök att förklara vad dagens konstnär är, och inte är, med Koons som exempel. På Betty Nansen Teatret i Köpenhamn spelas föreställningen med övertygande intensitet och stark visuell fantasi. Scenerna klipps fram till det uppförstorade ljudet av fotoblixtar. Alldeles sublimt blir det när Koons eget verk får liv på den inramade och låga scenen, när jättelika, färgglada leksaksdjur med för evigt gulliga miner och uppspärrade ögon fyller rummet eller då Dejan Cukic och Trine Dyrholm själva uppträder som kostymklädda objekt, täckta av samma grå metallfärg, förstelnade.

Peter Langdals regi

börjar i toppspinn med en Leningrad Cowboysutstyrd kör av hysteriskt entusiastiska curatorer, assistenter och kritiker som ständigt omringar Koons, lägger orden i hans mun och utför det praktiska arbetet. Men föreställningen arbetar sig successivt fram till djupet under konsten, till den fria position som i dag, kanske mer än någonsin, är den enskilde konstnärens uppgift och ansvar.

Goetz försvarar väl den samtida konsten och konstnärsrollen men glömmer inte Ilona Staller, alias Cicciolina. I pjäsen rehabiliteras hon som kärlekspolitikern som till sist inte står ut med pengarnas makt och konstens trånga rum.

teater

Barbro Westling