ÅSIKT

...och här kommer en present till läsarna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Robert Bly.
Robert Bly.

Många har

lagt märke till de stora likheterna mellan Robert Blys och Tomas Tranströmers dikter. De alluderar på varandra, de översätter varandra. Som om de vore tvillingsjälar, poetiska bröder. Och mellan dem råder också sedan 35 år en stark vänskap. De skriftliga spåren av denna vänskap kan var och en från och med i dag ta del av i det magnifika brevurvalet Air mail, en generös donation till mänskligheten från två storsinta mecenater.

De båda

författarna sökte sig mot varandra var och en för sig i mitten av 60-talet. De första breven är ganska formella och trevande. Men snart blommar de upp, släpper loss formuleringsglädjen och ängslan över den tid de lever i. De diskuterar poesi och poetkolleger - skvallret är av hög klass - de talar om tolkningsfrågor, de berättar historier, de ritar små lustiga bilder. Läsaren får vara med i verkstan när två betydande författare arbetar. Och man får också veta en del om hur lite detta arbete egentligen betalar sig i reda pengar. Konstnärernas ekonomiska betryck är ett tema som tycks outslitligt.

Robert Bly

är yvig och spekulativ, hjärtlig och ilsken. Tranströmer har mera av oväld och överblick, och han är oerhört mån om sin integritet. Om han blir ilsken nån gång är det när någon har påstått att han är osjälvständig. Han har en nålvass ironi, en ljuvlig underskruv, som bara glimtvis slagit igenom i dikterna.
Dessa brev, aldrig avsedda för publicering, visar fram två helgon förklarade författare som helt vanlig män i vanliga kläder på våra vanliga gator.

Vännerna förenas i sitt intresse för ungefär samma författare. Och under de första tio åren delar de broderligt det moraliska motståndet mot Vietnamkriget. Just detta tema är viktigt i dag när detta ”vidriga krig” - med Göran Sonnevis ord - håller på att omvärderas i takt med att USA:s världsherravälde som enda supermakt konsolideras.

Det var kanske inte så farligt det där kriget, det fanns kanske rationella motiv till det.

Så fan heller det fanns!

Den moraliska upprördheten, i USA och i Sverige, var stark och berättigad. Den delades av det stora flertalet. Det fanns en enda amerikansk poet (enligt Bly) - James Dickey - som stödde kriget. Han fick sin hyllningsartikel i LIFE - och tillintetgörande kritik från före detta vännen Bly.

Tranströmer

var inte ”engagerad” nog i de yngres ögon. Det fick han nogsamt veta när han gav ut Klanger och spår 1966. Men han såg hur den tidens kommunism tog monopol på engagemanget, hur den blev ”MRA från vänster” hos Peter Weiss och andra. Tranströmer skrev inte Vietnamdikt på det sätt som tidsandan krävde - men Vietnamdikt skrev han ändå, kanske den som kommer att överleva alla de andra: Decemberkväll -72. Han följde dagskrönikan noga, han reagerade häftigt och kunnigt på den. Ho Chi Minh beskrev han som ”maläten, försynt och orubblig”. Och McNamara var ”varken en hök eller en duva. Han är förmodligen ett flygplan.”

De båda vännernas slagfärdighet är muntert virtuos. Dessa brev, aldrig avsedda för publicering, visar fram två helgonförklarade författare som helt vanliga män i vanliga kläder på våra vanliga gator. Bly är numera något av landsfaderlig profet i USA och resten av världen i kraft av de båda böckerna om Järn-Hans och syskonsamhället. Tranströmer är kanoniserad och satt i nisch som träbeläte av sina beundrare. Här går de båda tillsammans på jorden igen.

Och de kommer - alldeles i början av vänskapen, vid Blys första besök i Sverige - till en avsides lada i Sörmland. Tranströmer fixar fram en jättelik nyckel av järn, låser upp. Därinne finns ett Älgmuseum. Allt är älg, ett älgskelett, horn, hudar, allt. Helgon och profeter går inte på älgmuseum. Tack för att vi fick den scenen.

Air mail

är föredömligt redigerad av Torbjörn Schmidt och sobert formgiven av Jan Biberg - formgivare nämns alltför sällan. Tranströmer fyller 70 på påskdagen. Bättre födelsedagspresent än den här boken kan han inte få från sitt förlag. Och bättre gåva till sina läsare kan de båda författarna knappast ge.

brev

Magnus Ringgren