ÅSIKT

”Häpna fortsätter vi i en mjuk båge in i aningsriket”

Tomas Tranströmer 70 år - med samlade dikter, haikuer och brevväxling med Robert Bly

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: ULLA MONTAN

De som undrar

över vad vi egentligen skall ha poesi och poeter till, gör klokt i att skaffa sig Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996. Inte bara därför att dikterna i sig är så övertygande, utan lika mycket därför att poeten i Tranströmers poesi har en självklar bestämmelse. Han (eller hon) är en gränsvarelse, en Stalker, en som känner och vaktar gränsen (kanske, tänker jag, hänger denna idé samman med lots- och smugglarådran i hans släkthistoria).

Dikten är hos

Tranströmer det synliga tecknet för porten mot det andra; den andra världen, det andra väsendet, den andra människan, en port som ständigt står på glänt, men sällan syns, utom just - i poesin. Och det allra främsta medel dikten har för att uppdaga och öppna denna port, är den exakta kunskapen om stannandets konst. Dikten för oss i full fart mot det andra och hejdar sig så precist invid gränsen att vi häpna fortsätter i en mjuk båge in i aningsriket. Med slutorden till ett av Kallimachos vackraste epigram kunde man kalla denna teknik ”jag säger ingenting vidare”-tekniken. Det osagda, ibland rent av det outsägliga, blir så diktens egentliga ämne.

Den vackra och påkostade volymen Samlade dikter rymmer alla Tomas Tranströmers utgivna diktsamlingar. Dess dryga 300 sidor lägger således ingenting nytt till verket. Det gör däremot de nio haikudikter som förlaget edition edda nu ger ut i en liten exklusiv volym. Dikterna skrevs efter ett besök på Hällby ungdomsfängelse som Tranströmer gjorde 1959 och sändes (med undantag av den sista dikten) som nyårshälsning till hans vän Åke Nordin, som då var fängelsets chef.

Haikudiktningen

hade som form och tradition intresserat Tranströmer ända sedan gymnasietiden, men dikterna i den här volymen är mig veterligen de tidigaste som finns publicerade. Man kan förstå att situationen verkade inspirerande på gränskorsaren Tranströmer. Ty vad är väl fängelset, noga räknat, annat än just en ytterst välbevakad gräns?

Adressaten i dessa dikter är lite oklar. Självfallet talar dikterna till vännen anstaltschefen och i detta tilltal får den talande drag av de fängslade. Men dikterna tycks mig också tala till internerna utifrån poetens position. Och i det senare tilltalet pläderar de, som så ofta hos Tranströmer, för poesin som hoppets ort. Ta till exempel den första haikun, som lyder:

De sparkar fotboll

plötslig förvirring - bollen

flög över muren.

Den komplicerade tematisering

av fångenskap och frihet, slutenhet och öppenhet som den här dikten visar upp, vilar först och främst på formen. Haikuns stränga genre (som så vitt jag förstår bara delvis låter sig översättas) blottar ju en frihet genom begränsning. Diktens själva form låter sig alltså läsas just som en begränsning, ett fängelse, men en begränsning som det poetiska förmår förvandla till frihet.

Denna insikt uttrycks också bildligt på diktens konkreta plan. Bollen blir här en metafor för det poetiska, som inte låter hejda sig av några murar. Slutligen tycks mig dikten också allegoriskt handla om läsaren. Här är det vi som, just genom diktens precisa inbromsning, slungas över gränsen.

Så långt ter

sig dikten nästan oanständigt estetisk. Med vilken rätt gör man dessa människors tragik till en allegori över poesins frihet?

Men som så ofta i Tranströmers poesi finns här också en etisk dimension. Ty dikten pekar inte bara på transcendensens och gränsupplösningens möjlighet. Den etablerar också själv en gräns som inte lika enkelt låter sig överskridas. Jag tänker på den som pronominet i diktens inledning upprättar. Genom sitt inledande ”De” skriver ju dikten in läsaren i ett problematiskt ”vi”, vilket betecknar en gemenskap som grundar sig i just den frihet ”De” saknar. Det vill säga den i sammanhanget problematiska gemenskap som till exempel tillåter oss att esteticera dessa människors fångenskap.

På så vis

kan man tycka att poeten i den här dikten åberopar ytterligare en gräns, den filosofiska mellan estetiskt och etiskt. Men Tomas Tranströmers poesi är större än så. Frågan om ”vi” och ”de” kompliceras ju också av frågan om adressaten. I den händelse dikten riktar sig till anstaltschef Åke Nordin är den gränsen giltig.

Men en dikt är inte ett brev, ens om det är avsänt som sådant. En dikt riktar sig till alla och till ingen. Och i den händelse denna haiku blir läst av en som själv är fängslad, blir också dess implicita ”vi” ett löfte.

Mycket mer kunde sägas om denna dikts spel med frihet och fångenskapen, gräns, öppning och dikt. Dess poetiska halt och komplexitet låter den självklart glida in i det tranströmerska verket. Ja, faktum är att bokens 27 diktrader (86 ord!) häpnadsväckande nog tycks mig helt tillräckliga för att göra en fullödig bok av Fängelse. Jag har redan ägnat dem många timmar och kommer att ägna dem mångdubbelt fler.

lyrik

Magnus William-Olsson