ÅSIKT

Rörelse i tiden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
CRWDSPCR, av koreografen Merce Cunningham, är ett av de tre dansverken som ingår i uppsättningen ”Modärnt”.
Foto: MATS BÄCKER
CRWDSPCR, av koreografen Merce Cunningham, är ett av de tre dansverken som ingår i uppsättningen ”Modärnt”.

De tre baletter som under den gammaldags stavade rubriken Modärnt visas på Operan i Stockholm har i alla fall det gemensamt att de minst en gång var mycket moderna. Likväl är två verk från 90-talet, William Forsythes the second detail och Merce Cunninghams CRWDSPCR, medan George Balanchines Agon, med originalmusik av Stravinskij, härstammar från 1957.

Balanchines stycke är också det som står stadigast i ett mer klassiskt språk, låt vara att mycket pekar framåt. Liksom i Forsythes balett söks efter ett slags ren rörelse, men ännu - anno i mitten av förra seklet - står den enskilda kroppen i fokus och det är egentligen bara i det mycket vackra pas de deux som plötsligt dansarna underordnas rörelsen. Anders Nordström och Jenny Nilson förvaltar dessutom detta lyckosamma avsnitt med stort ansvar; det är som de varsamt skänker varandra rörelserna gång efter gång.

Forsythes the second detail fick kanske inte riktigt det exakta anslag som krävs, och frågan är om dessa vandrande rytmer är riktigt moderna. Det kollektiva flödet infinner sig inte och även här, visar det sig, hålls rörelserna tillbaka av traditionen.

Mest modernt är som väntat Merce Cunninghams konsonantklustertitel CRWDSPCR. Detta skall utläsas som Crowd Spacer, eller om man hellre vill Crowds Pacer och för koreografin har datorprogrammet Life Forms tillfrågats. I dräkter inspirerade av Malevichs geomet-riska måleri möter vi ett slags samplade rörelser, slumpvis fördelade på de livsformer som för stunden råkar befinna sig på scenen. Här tycks dansarna snarast drabbas av koreografin, soloinsatserna kan bäst beskrivas med att en dansare lossnar från gruppen och emellanåt hamnar helt enkelt en och annan bärare av dessa rörelser utanför scenen, eller ska vi säga skärmen?

Metaforerna öppnar sig och här kan, så som det ter sig anno 2001, rörelserna helt och hållet frigöras från sina mänskliga, synnerligen utbytbara förmedlare. När ridån faller, som om den inte orkade vänta längre, står det också klart att ett sådant koreo-grafiskt projekt inte kan avslutas, bara avbrytas.

dans

Claes Wahlin