ÅSIKT

Stadens nya form

Kristiina Kyander läser om arkitekturens brytningstid i början av förra seklet

1 av 2
Detalj av hus i Rödabergsområdet, Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stockholms

stadsbibliotek av Gunnar Asplund från 1928 är den byggnad som definitivt satte Sverige på arkitekturens världskarta. Under byggtiden sågs den, av bland andra en förbipasserande Alvar Aalto, som en märkvärdig fullbordan av tidiga 1900-talets formsträvanden. Vid invigningen två år senare kritiserades den av tidens radikala debattörer för att representera en tom formalism som stod i vägen för funktionen. Stadsbiblioteket markerar en brytningstid i svensk stadsbyggnadshistoria; kluvenheten mellan tradition och modernitet.

Om denna motstridiga tidsperiod handlar Eva Erikssons nya bok. På omslaget till Den moderna staden tar form, Arkitektur och debatt 1910–1935, finns en bild av Asplunds bibliotek under byggtiden. Den första delen, Den moderna stadens födelse, kom 1990 och trycktes i fyra upplagor, en enorm försäljningsmässig framgång med tanke på ämnet. Eva Eriksson fortsätter sitt banbrytande åtagande att kartlägga den moderna stadens utveckling i hela dess komplexa sammanhang. I en spänstig språkdräkt som gör den fullt läsbar för den oinvigda. Vilket i sig är unikt, kunskapen om arkitektur är sällan lättillgänglig.

Undertiteln är

”arkitektur och debatt”. Att låta tidens tongivande röster höras i de tre huvudavsnitten ger läsaren en stark närvarokänsla. Debatten, som i huvudsak fördes i dagspressen var intensiv om stort och smått, från trafikplanering till småhusbyggandet. En ny tid med nya produktionsmetoder ställde arkitekterna inför helt nya problem. Arkitektarbetet hade traditionellt inneburit att rita enskilda byggnader i en given stadsplan. Städernas snabba tillväxt krävde en helt ny typ av planering, med trafikfrågorna i fokus. Den hierarkiska ordningen, med de officiella byggnaderna i monumentalarkitektur mot en fond av lågmälda bostadshus, omvärderades. Helt nya byggnadstyper kom till; som biografen, bensinmacken, garaget. Industribyggnaden blev den nya tidens monument.

Med de nya kommunikationsmedlen öppnades världen. I Europa hade debatten om traditionens förhållande till moderniseringen pågått sedan början av 1800-talet. Sekelskiftets nationalism ersattes av en ny kulturell gränslöshet, den internationella samhörigheten kändes starkare än identifikationen med de egna traditionerna. Eva Eriksson ger en omfattande bakgrundsteckning av utvecklingen i Europa, i framför allt Danmark och Tyskland. Under första världskrigets isolering hölls tät kontakten med de andra nordiska länderna. 20-talets stora bostadssociala program i Tyskland blev en förebild.

Bostadsfrågorna fanns i

centrum på de stora utställningarna, som i sin tur satte fart på debatten. Man försökte komma till rätta med efterkrigstidens bostadskris genom att låta kommunerna och kooperationen ta hand om större delen av bostadsbyggandet. Redan före första världskriget hade standardiserade småhus i långa serier tillverkats. Bostaden som massprodukt innebar däremot inte att man övergav det klassicistiska formspråket. Stockholmsutställningen 1930 som hade ekonomiska, standardiserade bostäder som huvudtema fick ett stort genomslag hos allmänheten.

Modernisterna såg sig som representanter för tiden, för framtidens slutgiltiga stil. Ett av modernismens stora misstag, enligt Eva Eriksson, var att se historia och tradition som överflödiga och klippa av banden bakåt.

Den nya staden växer fram, kan läsas som flera böcker i en. En av dem är en kronologisk historiebok. Med porträtt av de tongivande arkitekterna, med betoningen på Asplunds, Bergstens och Lewerentz 20-talsverk fungerar den som uppslagsverk. Tidens debatt kan läsas för sig. Bildmaterialet på de 500 sidorna är omfångsrikt och unikt, vilket möjligen ursäktar den bitvis något plottriga layouten.

I dag finns en

liknande kluvenhet inför arkitekturens gestaltningsfrågor, en bakåtsträvande upprepning av gångna tiders stilarter mot ett bejakande av vår egen tids uttryck. Men vår tids vacklan har knappast stöd i någon debatt. Eva Erikssons bok påminner om nödvändigheten av en diskussion om hur staden ska formas.

Kristiina Kyander

arkitektur