ÅSIKT

Dödliga profiter

JOHN LE CARRÉ om läkemedels- industrins hyckleri, korruption och girighet

KULTUR

Tiderna har förändrats

sedan det kalla kriget, men inte ens hälften så mycket som vi kanske inbillar oss. Det kalla kriget utgjorde den perfekta ursäkten för västerländska regeringar när de plundrade och exploaterade tredje världens länder i frihetens namn; när de manipulerade deras val, mutade deras politiker, utnämnde deras tyranner, och genom sofistikerade metoder för inblandning och övertalning förhindrade framväxten av unga demokratier i demokratins namn.

Och medan de gjorde detta – om det så var i Sydostasien, Central- och Sydamerika eller i Afrika – så etablerades en löjlig föreställning som vi lever med än i dag. Det är en föreställning som omhuldas av såväl konservativa som, i mitt hemland, new labour. Den gör Tony Blair, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Bill Clinton och George W Bush till siamesiska tvillingar. Den innebär en övertygelse om att oavsett vad de stora kommersiella företagen gör på kort sikt så vägleds de i sista hand av etiska intressen och därför är deras inflytande på världen välgörande. Och den som tror något annat är en neokommunistisk kättare.

I denna teoris namn tittar vi hjälplöst på när miljontals kvadratkilometer regnskog avverkas varje år, när urinvånare systematiskt berövas sin jordbruksförsöjning och fördrivs och görs hemlösa, när de som protesterar blir hängda eller skjutna, när de vackraste platserna på jorden invaderas och skändas, och när tropiska paradis förvandlas till ruttnande ödemarker med växande, sjukdomshärjade megastäder mitt i.

Och av alla dessa

brott som begås av den ohämmade kapitalismen föreföll det mig, när jag började leta efter en historia som skulle illustrera detta argument i min senaste roman, som om läkemedelsindustrin erbjöd det mest vältaliga exemplet. Jag skulle ha kunnat välja skandalen med nikotinspetsad tobak, som tagits fram av västerländska tillverkare för att framkalla beroende och händelsevis även cancer i samhällen i tredje världen som redan lider svårt av aids, tuberkulos, malaria och fattigdom av en omfattning som få av oss kan föreställa sig.

Jag hade också kunnat välja oljebolagen, till exempel Shell, som ostraffat utlöst en enorm mänsklig katastrof i Nigeria, fördrivit stammar, förorenat deras mark och orsakat ett uppror som lett till att en ondskefull och korrupt totalitär regim genomfört skenrättegångar och skändligen torterat och avrättat mycket modiga människor.

Men när jag väl trängt in i den multinationella läkemedelsvärlden fick den ett grepp om mig som inte släppte. Läkemedelsindustrin, eller Big Pharma som den kallas, erbjöd allting: de drömmar och förhoppningar vi har om den; dess enorma, delvis förverkligade, potential för goda resultat; och dess nattsvarta baksida, präglad av enorma rikedomar, avancerat hyckleri, korruption och girighet.

Jag hade inte undersökt läkemedelsindustrin i mer än ett par dagar innan jag fick höra talas om den hektiska rekryteringen av ”frivilliga” från tredje världen som billiga försökskaniner. Deras roll, även om de kanske aldrig får veta det, är att testa mediciner som ännu inte är godkända för testning i USA, och som de själva aldrig kommer att ha råd att köpa, även om – ett stort ”om” – testerna visar sig vara någorlunda riskfria. Och sedan försvinner. Frivilliga försökspersoner är dyra, för övrigt. I USA kostar det i genomsnitt 10 000 dollar per patient att utföra ett kliniskt test, i Ryssland 3 000 dollar, och i de fattigaste delarna av världen ännu mindre.

Jag fick också veta

att läkemedelsindustrin i USA hade övertalat utrikesdepartementet att hota fattiga länders regeringar med handelssanktioner för att hindra dem från att tillverka sina egna billiga varianter av patenterade livräddande mediciner som skulle kunna lindra plågorna för de 35 miljoner män, kvinnor och barn i tredje världen som är hiv-positiva, varav 80 procent finns i Afrika söder om Sahara. På läkemedelsbolagens jargong kallas dessa patentfria kopiemediciner ”generiska”. Läkemedelsindustrin vill förstöra dem, och insisterar på att de är riskabla och delas ut obetänksamt. Praktiken visar att varken det ena eller det andra påståendet stämmer. De räddar helt enkelt samma liv som läkemedelsindustrin skulle kunna rädda, men till en bråkdel av kostnaden.

Läkemedelsindustrin har för övrigt inte uppfunnit dessa livräddande mediciner som de har tagit patent på och tar ut överpriser för. De flesta bromsmediciner togs fram av offentligt finansierade amerikanska forskningsprojekt som studerade andra sjukdomar, och först i ett senare skede anförtroddes de åt läkemedelsbolag för marknadsföring och ekonomisk exploatering.

När bolagen väl hade fått patenten satte de priserna på den nivå som de trodde att den aidsdesperata västerländska marknaden skulle tåla: 12–15 000 dollar om året för medicincocktails som kostar några hundra dollar att framställa. Så sattes en prislapp och västvärlden accepterade den i stort sett.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Ingen sade att detta var ett massivt bondfångeri. Ingen påpekade att samtidigt som Afrika har 80 procent av världens aidspatienter så utgör världsdelen en procent av läkemedelsindustrins marknad."