ÅSIKT

Avundsvärt sällskapsliv

Magnus William-Olsson vill tala mer med Carl-Johan Malmberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Carl-Johan Malmbergs essäkonst lever som den lär.
Foto: HELENE SCHMITZ
Carl-Johan Malmbergs essäkonst lever som den lär.

Jorge Luis Borges

brukade säga att han var mycket stoltare över det han läst, än över det han skrivit. Jag tror inte att han gjorde det av falsk blygsamhet, utan därför att litteraturen, ja konsten i dess helhet, för honom i grunden snarare erbjöd ett livsrum än en karriärväg. Jag föreställer mig att Carl-Johan Malmberg skulle instämma i Borges hållning härvidlag. Hans nya essäsamling, som med samma självklara auktoritet rör sig inom filmens, bildkonstens, arkitekturens och litteraturens domäner, föreslår att vi bör förhålla oss till konstverk som till vänner. Och boken heter följaktligen Sällskap.

Lyckligt bör det konstverk vara som vunnit Carl-Johan Malmbergs vänskap. Han är en uppmärksam, lojal och förekommande kritiker. Ofta tycks essäerna ha sin upprinnelse i ett försvar för konstverk som blivit illa behandlade i offentligheten. Som den fantastiska texten om Marguerite Duras eller den om det bortglömda planetrummet i Chrysler Building. Flera av essäerna i boken har jag själv burit i minnet alltsedan de publicerats första gången i Svenska Dagbladet eller någon annanstans.

Men Sällskap har

inte någon klippbokskaraktär, utan bör snarare läsas som ett slags intellektuell biografi, kritiska anteckningar från ett intensivt och avundsvärt sällskapsliv.

Framför allt pekar Carl-Johan Malmbergs essäsamling envetet på att konsten, om den skall tjäna som sällskap, inte kan reduceras till en vara eller ett uttryck för ”det nya” – som dagens samhälle påbjuder. Konsten ingår förvisso i en ekonomi, men dess huvudaktör är hos Malmberg varken konsumenten eller krämaren, utan samlaren. Han eller hon som rumsligt materialiserar sin livshållning, som också rent fysiskt måste omge sig av sina ”vänner”. Jag tror att ”samlingen” är en mera sanningsenlig exponent för Malmbergs ideal än den kritiska texten. Hans essäkonst fördjupar sig därför sällan i analyser eller teorier, den nöjer sig med att uppdaga möjligheter, läsarter, tolkningsvägar.

I så motto lever

Carl-Johan Malmbergs essäkonst som den lär. Den återupprättar konversationskonsten som kritiskt fundament. Ibland känns det nästan som att läsa Proust. Man vet inte om det är författaren eller det han talar om som väckt ens intresse. ”Den där boken måste jag läsa, den där målningen, platsen, huset, filmen måste jag se”, tänker man titt som tätt under läsningen av Sällskap. Men ännu oftare tänker man: ”Den där Carl-Johan Malmberg vore de roligt att tala mera med.”

Magnus William-Olsson

essäer