ÅSIKT

Hitlers modell

RAGNAR STRÖMBERG läser Dieter Strands skakade skildring av uppväxten i tredje riktet och Sverige

1 av 4
”Jag var ett av Hitlertysklads verkligt godkända ansikten” skriver Dieter Strand i ”Hitler och vi”. Att familjen Strand var svenska medborgare spelade ingen roll. Bilderna är tagna på reklamateljén i Leipzig och användes i olika reklamer.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi som är födda åren

kring 1950 växte upp med kriget och beredskapsåren som en samling sedelärande berättelser, vars sens moral var påbudet att vara tacksamma för allt vi hade och – än viktigare – för allt vi sluppit vara med om.

Det där hängde i hela vägen, så de sena tonårens protester mot samhällsordningen bemöttes precis som barndomens gnäll på skolmaten: ni är bortskämda, ni vet inte hur bra ni har det, ni har ingen rätt att sätta er till doms över oss, för ni var inte med.

Därför, när Dieter Strand, som föddes i Hitlers Tyskland 1936 och kom till Sverige som liten, nu efter decennier som en den politiska journalistikens Jolo berättar sin egen historia, blir det för mig också en personlig nödvändighet att lyssna, att bli delaktig i den historia som i så hög grad varit – och fortfarande är – bestämmande för min världsbild, för mina ställningstaganden som medborgare.

Hitler och vi är mer än en självbiografisk berättelse, mer än en dramatisk familjehistoria – den är också ett sorgearbete, ett rekviem och en tragedi.

Dieter Strands far, den skicklige och stilige musikern, Carl Strand, hade redan hunnit varit gift, när han på tjugotalet träffade den unga tyskan Elsa Memmler, som var anställd hos en svensk officersfamilj. Sonen i det kortlivade äktenskapet döptes till Lennart och skulle så småningom bli medeldistanslöpare och världsrekordhållare, ett passande levnadsöde för en av de ”snabba och nerviga Strandarna”, som var så olika de tysta, sävliga och starka svenskarna.

Strand ställer gång på gång frågan varför Carl, vars stora svaghet var att han, med en tidstypisk eufemism, ”festade”, flyttade med sin nya fru till inflationens, arbetslöshetens och den framväxande fascismens Tyskland.

Ett av många och motsägelsefulla svar Strand får kommer från en av faderns äldsta vänner, en källarmästare i Urshult, som berättar att Carl vunnit en hel del pengar på kortspel: ”Det var den senaste versionen. Jag tyckte inte den var konstigare än någon annan. Vi... skulle ha kommit från Sverige till Tyskland, till Hitler, krig och bomber... på grund av ett parti kort”.

När de återvände till

Sverige våren 1943 hade Carl och Elsa fått fyra barn, tre söner och en dotter. Äldst var Karl-Erik, elitgymnasten och medlemmen i Hitlerjugend, vars liv tog en ödesdiger vändning när han på sin sextonårsdag i sällskap med sin pappa kom till Sverige. Carl åkte sedan tillbaka till bombnätternas och judedeportationernas Leipzig och hämtade den övriga familjen, fjortonåringen Helmut, sjuåringen Dieter och minstingen Gitta.

Strand låter skildringen av de första åren i Sverige framträda i relief mot den pågående fysiska utplåningen av barndomens värld, det lilla småländska samhället mot storstaden Leipzigs rykande ruiner. Dieter brottas med sje-ljudet i skolan, Karl-Erik med en svårare och farligare motståndare: när nyheten om Hitlers självmord når honom, vars generation ”erövrat världen vid arton och förlorat allt vid tjugotvå”, springer han gråtande nedför bygatan i Urshult.

Från den dagen är storebror Karl-Erik förlorad och slutar som i förtid åldrat psykfall med tv:n avstängd för att SÄPO inte skulle kunna iaktta honom.

Föräldrarnas äktenskap som stått rycken för såväl slarvern Carls festande som kriget, faller sönder och den anpassningsbara Elsa gifter om sig med en svensk officer, som inte heller spottade i glaset.

Urshult blir vändpunkten för familjen Strand, dess Stalingrad, vars långsiktiga konsekvenser Dieter Strand levt med, men vad finns där på andra sidan folkhemsidyllen? För det är allt som blev kvar på andra sidan, i ”Hitlervädret” med sol och fladdrande hakkorsfanor på Hospitalstrasse i Leipzig, eller begravdes i leran under Stalingrads snö och is, som nu måste återerövras ur det outsagda: ”Varför skulle jag veta. Yngste sonen, säg inget till pojken, inte när barnen hör. Jag var väl den siste som skulle få hela sanningen, snart var också jag för gammal”.

En av många gripande

bilder som växer fram i den strandska prosans fixeringsbad är den som berättar att Dieter från fyra års ålder aktivt deltog i det tredje rikets krigsansträngningar.

Året är 1940, på en gata i Leipzig står två män i hemmafrontens arméuniform framför en grupp barn och i bakgrunden ser man några mödrar och barnfröknar.

På fotot som funnits i familjealbumet så länge Strand kan minnas, står han rågblond och lockig längst fram med ett metallföremål i handen: ”Järninsamling i Kindergarten 1940”.

Vid det laget hade lille Dieter redan bakom sig en karriär som ariskt praktexemplar och fotomodell på reklambilder för bakpulver och tvättmedel.

Men under denna bild finns en annan: Dieter var sängvätare och skulle så förbli fram till puberteten, då de minnesbilder av kriget och bombnätterna som den vuxne mannen nu gräver fram, börjat blekna.

Frågorna om varför familjen Strands historia blev som den blev blir bara delvis besvarade. Ändå är Dieter Strands berättelse en triumf, för den övervinner ensamheten inför det egna ödet och den gör det med odiskutabel auktoritet.

Ragnar Strömberg

självbiografi