Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Lammet har tystnat– till Bach

Hannibal Lector.   Hannibal Lector.

    För många år sedan åkte jag buss ner genom Tyskland. Från ett bussfönster på Autobahn ter sig världen ful. I min freestyle ljöd Goldbergvariationerna av Johann Sebastian Bach i en inspelning av kanadensaren Glenn Gould. Sakta, sakta lyckades detta malande, repetitiva pianostycke, framfört med en sådan behärskad kraft av den hela tiden mumlande Gould, få mig att tycka att allting jag såg hade något slags skönhet. Ja, kanske inte Göttingen och Stuttgart, med de gick att överse med.

Sen såg jag När lammen tystnar. I en scen sitter Hannibal Lector, den psykopatiske mördaren, kannibalen, i sin gallerbur och lyssnar på just Bachs Goldbergvariationer ur en fastkedjad bandspelare. Till FBI-agenten Clarice Starling säger Hannibal, spelad av Anthony Hopkins, att han inte lyssnar på musiken för att den är vacker, utan för att ”den är matematiskt exakt”.

För mig blev den fylld av bilder från filmen, av fasa, blod och avslitna ansikten. Det blev helt enkelt obehagligt att lyssna till Goldbergvariationerna.

Ändå bestämde jag mig för att läsa boken När lammen tystnar. Där pratar Hannibal inte alls om Bach, han pratar inte om någon musik överhuvudtaget. Alltså strök jag författaren Thomas Harris från min anklagelselista och satte istället dit regissören Jonathan Demme.

 

    Oförmögen att ändå släppa detta pianostycke ur tankarna läste jag texten på cd-konvolutet. Där förklarade Gould att han var så fascinerad av ”styckets matematiskt exakta korrespondens mellan tema och variation.”

Alltså är det Glenn Gould som Hannibal citerar.

Bachskivan låg i karantän i väntan på att min hjärna skulle glömma – tills jag en dag läste John Fowles roman Samlaren, om den enstörige fjärilssamlaren Mr Clegg som en dag bestämmer sig för att utöka sin samling med en flicka. Han kidnappar den vackra Miranda och håller henne fången i en källare, med något slags idiotiskt hopp om att hon en dag ska lära sig älska honom.

Det påminner om När lammen tystnar: där samlar Mr Gumb på kvinnodelar för att kunna sy sig en ny kropp. Han jämför sig själv med en ful puppa som en dag ska spricka och lämna plats för en vacker fjäril. Precis som Clegg saknar han totalt förståelse för andra människors lidande.

Miranda sitter i sitt källarfängelse och spelar Mozartskivor. Den lätta, soliga musiken håller modet uppe. Men när dagar blivit veckor och månader väljer hon en annan skiva som mer tycks korrespondera med det enformiga liv hon tvingas leva, till de minimala variationer på ett fast bestämt tema som hennes liv har blivit: Bachs Goldbergvariationer...

 

    Tiden går. Jag lyssnar åter utan fasa på Bach och när jag ska se Hannibal, uppföljaren till När Lammen tystnar, har jag faktiskt glömt kopplingen mellan rituellt dödande, blod och Bach.

Jag påminns snabbt. Bach, från första filmrutan. Goldbergvarationerna, Glenn Gould. Men nu följer pianostycket med genom hela filmen. När Hannibal planerar ett mord, när Hannibal förbereder en kannibalistisk måltid, i lugnet före polisens stormning... över allt och alla ligger Bachs pianoslingor som en känslodämpande hinna. Och i en scen sitter Anthony Hopkins själv i ett renässanspalats i Florens och spelar gouldlikt.

Så när jag nu hör Goldbergvariationerna tänker jag på en man som äter sin egen, blodiga hjärna. Ska det verkligen få vara på det viset?

Johan Tell

 



Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet