ÅSIKT

SE KAPITALET!

GÖRAN GREIDER ser Mikael Nyberg klä av den nya ekonomin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Vi lever inte i en postindustriell

era. Vi lever i en tid av forcerad kapitalistisk industrialisering. De hårdnande villkoren för lönearbetarna är ingen avvikelse från riktningen. De är riktningen.” Så står det på sidan 229 i journalisten Mikael Nybergs bok kapitalet.se. Då har jag inte bara kommit halvvägs in i denna tegelsten till marxistisk systemkritik utan också trängt fram till bokens glödande kärna. Här ska det nu brinna upp, allt tomt prat om att vi lämnat konflikten mellan arbete och kapital bakom oss till förmån för klasslös symbolhantering. Och det gör det också! Som i en svetslåga!

I några intensiva, konkret skrivna kapitel drar författaren sladden ur den nya ekonomin, kunskapssamhället, det postindustriella paradiset och allt vad det heter och på den svarta skärmen står det därefter kort och gott i stället: Se kapitalet! Så här fungerar det. Så här agerar det, vare sig det är på Volvos fabriker eller i den transnationella mjukvaruindustrin i sydindiska Bangalore.

Nybergs ärende är, enligt förordet, att ”avslöja ett falskt medvetande”. Favoritordet i den ironiska vältalighet som strömmar från sidorna är nog ”tankeludd”. Det är en utmärkt, smått myrdalsk ansats. Rätt entusiastisk kastar jag mig också in i läsningen men blir snart mer och mer avtrubbad.

Över sidorna

svävar nämligen tesen om Den stora sammansvärjningen. Onda män i ledningarna för storföretag och lobbygrupper har sedan i synnerhet slutet av sextiotalet lagt ned ett oerhört arbete på att avreglera kapitalismen och nedmontera det lilla mått av social välfärd som till exempel folkhemskompromissen uppnådde.

Det är inte det att Nyberg far med osanning eller ens överdrifter. Nej, det är personifieringen av skeendet – maken till namedropping får man leta efter – samt bristen på skärpa i de begrepp han rör sig med som i långa stycken gör textmassan outhärdlig. Dessutom sveper han alltför snabbt över alltför stora områden, från litteraturkritik till svensk neutralitet.

Allt han ger oss till stöd för sin kritik är blinkningar till en allmänt förstådd marxism. I stället för analys och faktaunderlag erbjuder boken alltför ofta ett kryssande mellan den ena ironiska kommentaren efter den andra till olika otäcka uttalanden från makthavare inom politiken, näringslivet eller ”ädelkulturen”.

Allt han ger oss till stöd för sin kritik är blinkningar till en allmänt förstådd marxism.

Då hjälper<7mr> det föga att framställningen varvas med inblickar i egna erfarenheter av jobbet på grossistlagret i

Årsta. Ty överallt ser Nyberg hur det mondäna oförnuftets profeter verkat och till slut blir det liksom ingen artskillnad mellan insatserna: Pehr Gyllenhammar och Horace Engdahl tycks ha slagits sida vid sida i denna strid, stödda mot varandra, den ene tillsammans med de intellektuella kring tidskriften Kris och den and-re i gruppen The European Round Table of Indust-rialists. Ja, än längre tillbaka i tiden visar det sig att den abstrakte expressionisten Jackson Pollock ”lanserades av CIA” för att driva tillbaka vänstern och realismen i Europa efter andra världskriget.

Okay, inget av det han säger – inte ens det om Pollock – är faktiskt helt gripet i luften men det konspiratoriska anslaget skymmer olyckligt nog det verkligt viktiga han har att säga. Till slut stegrar man sig så mycket att de exempel Nyberg anför på förfall inom konsten får motsatt effekt och gör mig på trotsigt gott humör; som när en enligt Nyberg upphaussad konstnär säger: ”Bajs-korven är den mest universella av skulpturer.” Då blir jag en glad femåring.

Bokens

oavvisliga styrka finns i det tredje avsnittet, Den magra produktionen, där det ”nya” arbetslivet avtäcks. För trots att Nyberg bitvis tyvärr rör sig med fakta som har uppåt tio år på nacken framträder här en kapitalism som förblir sig lik: det löpande bandet, stressen, kontrollen, utsugningen består. Inte därför att arbetslivet släpar efter och är gammalmodigt utan för att detta är den ständigt lika friska kärnan i kapitalismen. Nyberg menar vidare att det är en myt att industrisamhället nu rullar bort – i global skala genomindustrialiseras nu planeten! – men även att tjänstesamhället industrialiseras.

”Patienten kan betraktas på samma sätt som chassit”, hette det för några år sedan i ett projekt på Karolinska sjukhuset, inspirerat av bilindustrins magra produktion: ”Under processens gång tillförs material och tjänster till detta.” Samma sak sker, visar Nyberg, i själva hjärtat av den påstått nya nätverksekonomin. ”Förr skrev jag själv ner hela koden, när jag fått en idé”, säger en programvaruingenjör på Siemens i Indien. ”Det var som ett hantverk. Nu är arbetet uppdelat i flera led, där var och en gör sin lilla bit. Processen påminner om ett löpande band.”

Jag tror

att Mikael Nyberg har rätt i sin beskrivning av hur kapitalismen fungerar på den nivå där saker och ting görs. I en tid när kapitalismkritiken ännu ganska ensidigt är fixerad vid de finansiella flödena – den så kallade kasinoekonomin – kan de lysande partierna i Nybergs bok bidra till att mer intresse ägnas själva produktionen. Där uppenbaras nämligen, inpå bara kroppen, konflikten arbete-kapital, där finns mörkrets hjärta, där vänds kapitalet.se till ett Se kapitalet!

samhälle

Göran Greider (kultur@aftonbladet.se)