ÅSIKT

Nära det osjälvständiga

MARIO GRUT imponeras inte av Becketts poesi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Omslaget

till Samuel Becketts Dikter (styvt tolkade av Magnus Hedlund på Bonniers) har en delfin i samma höjda tryck som påvetiaran på Chateauneuf du Papes vinare.

Ingen bra association.

Möjligtvis står Becketts poesi på samma svarta grund. Men inte mycket här växer på solsidan.

”åh, hjärta du är blott ett stort

hål uppfyllt med lort.”

Så låter ett helt poem. Andra är längre. Andra enklare (ibland tyngdlösa som en enradare hos Woody Allen): ”så snart hans klosterliv var slut bröt lugnet efter stormen ut.”

Nåt att utge hans samlade dikter för? Nja.

Som bäst gör poeten Beckett bra vers:

”säger igen

om du inte lär mig lär jag mig aldrig

säger igen nån gång måste vara den sista

också av sista gånger

tigga för sista gången

älska för sista gången

veta inte veta låtsas

den sista också av att säga för sista gången

om du inte äls-kar mig skall jag inte bli älskad

om jag inte älskar dig skall jag inte älska.”

Här är nåt

rent och vackert i språket kring en känsla som inte är mer än det den syns vara. Men bättre blir han inte. Och underligt nog är även hans bästa konventionellt. Fast konventionerna ofta är mer franska än engelska.

Underligt med tanke på hur originell Becketts prosa är. Eller hur han där kan hålla en ton av uppspelt hopplöshet som han aldrig är ens i närheten av i dikterna.

Tvärtom. När han gör mer än kortpoesi är han inte sällan i farlig närhet av det osjälvständiga.

”Min skelögda fjolla!

Jag gömde mig och du glömde mig,

och Francine, min kostbara frukt av ett husjungfrufoster.

Så hon flådde!

Hennes lilla gråa epidermis och purpurtonsiller [?]”

är avslaget 20-talsavantgarde (här i en långdikt på 100 joyceska rader med eliotnoter om Descartes själ och liknande).

Låt gå för

att Beckett bara var 24 när han skrev det. Men från samma år är novellen Dante Och Hummern med helt annan specifik vikt. Där finns enkelhet och koncentration i språket. Närhet mellan vardagligt och högt tal. Samspel mellan skämt och medkänsla och förtvivlan. Insikten till slut i den smärta som är en del av våra levnadsvillkor.

Vid sidan av det är hans dikter efterklang och posering.

Det poetiska når han först när han långt senare skriver dramatiken han ska få Nobelpris för.

Relieftryck på de böckerna är väl inget att säga nåt om. Men associera till påvlig upphöjdhet redan här? Icke.

Mario Grut (aftonbladet@kultur.se)