Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Ivar Lo - skyddshelgonet

Camilla Hammarström läser 30 berättelser om författaren

Ivar Lo både hyllas och kritiseras i antologin   Ivar Lo både hyllas och kritiseras i antologin "Mitt möte med Ivar Lo". Foto: BJÖRN ELGSTRAND/ REPORTAGEBILD

    När trettio skribenter beskriver sin relation till Ivar Lo-Johansson, är det inte förvånande att det formar sig till en fresk över ett samhällsklimat som i dag känns mycket avlägset. Med sorg i hjärtat läser man om den tid då arbetarförfattare ännu framträdde med politiker som Gunnar Sträng och folkbildning och klassutjämning var ledstjärnor i politiken. Antologin Mitt möte med Ivar Lo är inte så mycket mötet med en författare som med de visioner som slutgiltigt tycks ha slagits i spillror med skotten på Sveavägen 1986. Levde Ivar Lo-

Johansson verkligen efter det?

Ja, det gjorde han uppenbarligen. Åtminstone fyra år till höll han, sällskapssjuk och fåfäng, hov uppe på Bastugatan och på olika krogar i Stockholm.

Många är de unga författare och skribenter som vallfärdat till det lilla arbetsrummet på Söder, bänkat sig mitt emot den lite lomhörde författaren på andra sidan skrivbordet för att uppfånga några visdomsord till hjälp i det egna skrivandet - eller kanske bara för att stärkas av närheten till en litterär storhet. De flesta tycks ha kommit för att få något. Ivar Lo framstår som oändligt ensam i sin upphöjdhet.

Författaren tycks dock ha varit väl medveten om sin roll som monument. Hans blick på sig själv verkar ha varit rak och osentimental, precis som böckerna. En krass viljemänniska, en promotor för sig själv och arbetarlitteraturen. Klarsynt och sympatisk. Genom sitt testamente och inrättandet av ett pris till arbetarlitteraturen såg han också listigt till att kampen skulle fortsätta också efter hans död.

 

    Det är faktiskt roligt att läsa om hur de medverkande i antologin på olika sätt brottas med Ivar Lo och hans bryskhet och rättframhet både litterärt och som person. För många har han varit både stöd och motstånd i den egna klassresan som ofta är komplex och fylld av motsägelser. Mikael Löfgren påminner om att arbetarförfattaren i sig är en självmotsägelse: "I samma stund som arbetaren börjar skriva slutar han vara arbetare." Det skymtar ett gnagande dåligt samvete i flera av bidragen. Med vilken rätt kallar man sig arbetarförfattare?

Flera återkommer till boken Till en författare (1988) där Ivar Lo argumenterar för hur tendens och litteratur ovillkorligen hör samman. För somliga som lockas av magisk realism och fantasi känns tendensbegreppet som en tvångströja. För andra däremot är det avgörande för det egna skrivandet när Ivar Lo slår sönder föreställningen att litteratur skriven av borgarklassen är neutral, medan den som springer ur arbetarklassen är politisk (och därför inte objektiv!).

 

    Roligt och intressant är det också att läsa om hur skribenter som Ulrika Milles och Eva Adolfsson hanterar Ivar Los skräck för och flykt från det kvinnliga. Hur mötet med kvinnan och strävan efter att bli författare står i stark motsättning till vartannat i hans böcker. Både Adolfsson och Milles opponerar sig mot Ivar Lo, men delar också hans skräck för det kvinnliga, i den meningen att de själva måste fly en begränsande kvinnoroll för att kunna bli oberoende skrivande.

För dem som inte tror att de har rätt att tala, men ändå drömmer om att bli författare, kommer nog Ivar Lo att fortsätta att vara det välvilliga och bryskt uppfordrande skyddshelgon han redan varit för så många.

Camilla Hammarström
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet