ÅSIKT

Ge upp, Arafat!

EDWARD W SAID vädjar om ett bättre och tydligare palestinskt ledarskap

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Intifadan är nu inne på sin sjunde månad och har nått sin grymmaste och, för palestinierna, sin mest kvävande fas. De israeliska ledarna är fast beslutna att göra vad de alltid har gjort, det vill säga omöjliggöra ett normalt liv för detta orättvist lidande folk, och det finns inga gränser för vad Sharon är villig att göra, allt i namn av en "princip" som accepteras av USA och som innebär att Israel vägrar vidta några fredsbefrämjande åtgärder så länge "våldet" fortsätter.

Sharon tycks således ha rätt att belägra en hel befolkning på tre miljoner, samtidigt som han och Shimon Peres, som utan tvekan är den mest oärliga och hycklande av dem alla, reser runt världen och beklagar sig över palestinsk terrorism. Låt oss därför inte slösa tid på att fundera över hur det kommer sig att de kan komma undan med en så avskyvärd taktik. Faktum är att de gör det och kommer fortsätta göra det under överskådlig tid. Att säga och erkänna att det är så innebär emellertid inte att man passivt bör acceptera konsekvenserna. Låt oss därför lugnt betrakta situationen ur ett taktiskt och strategiskt perspektiv. Vi finner då följande:

Det palestinska ledarskap som undertecknade Osloavtalet och den förödande principen om amerikanskt förmyndarskap, liksom alla möjliga eländiga eftergifter (däribland en fortsättning av bosättningspolitiken), är helt enkelt oförmöget att göra någonting mer än vad det gör nu, det vill säga angripa Israel verbalt och samtidigt under bordet signalera att de är villiga att återgå till de gamla (och meningslösa) förhandlingarna på mer eller mindre exakt samma sätt som förut. Utöver det har det palestinska ledarskapet obetydlig makt och ännu mindre trovärdighet.

Arafats rent geniala överlevnadsförmåga har fört honom så långt han kan komma, och även om slutresultatet måste vara uppenbart för honom har han inga avsikter att släppa ifrån sig makten. Illusionen att han och Palestina är ett och detsamma hänger envist kvar; så länge han lever kommer han fortsätta tro det, oavsett vad som händer.

Något som ytterligare försvårar läget är att alla hans teoretiska efterträdare är obetydliga figurer, som förmodligen skulle förvärra situationen.

USA:s politik påverkas inte av palestiniernas belägenhet, oavsett hur svår den är. Bush är lika proisraelisk som Clinton, och Israellobbyn i USA och Europa är lika skoningslös med sina lögner och sin desinformation som den alltid har varit, trots åratals ansträngningar från arabernas sida att försöka närma sig både USA-administrationen och (förvånansvärt nog) Israellobbyn. Ändå finns det en hel del outnyttjad sympati för palestiniernas sak i USA och Europa, men det har aldrig genomförts någon palestinsk kampanj (bland afrikan-amerikaner och latino-amerikaner, de flesta kyrkor som inte räknas till de fundamentalistiska kyrkorna i södern, akademiker, eller till och med, som visas av ett anmärkningsvärt uttalande av flera hundra rabbiner som stödde palestiniernas rättigheter i en annons i New York Times, bland judiska amerikaner, varav många är lika förskräckta inför Sharon och Barak som vi är) för att vinna deras stöd på ett systematiskt sätt.

Det är ännu mindre sannolikt än tidigare att arabstaterna skulle kunna ge mer än marginellt taktiskt stöd till palestinierna. De har alla direkta intressen som knyter upp dem till USA:s politik; ingen av dem har kapacitet att vara en strategisk allierad till palestinierna, vilket toppmötet i Amman nyligen slutgiltigt bevisade. Å andra sidan finns det en stor klyfta mellan styrande och styrda i arabvärlden, och detta innebär uppmuntran nog för den palestinska saken, om den inriktas på befrielse och ett slut på ockupationen.

Israelerna kommer inte att upphöra med sin bosättningspolitik och inte heller med sin allmänna belägring av palestinierna. Trots sitt gormande och skrävel är Sharon varken en särskilt intelligent eller ens kompetent person. Han har förlitat sig på styrka och bedrägeri genom hela sin karriär, flörtat med brott och terror allt som oftast, och använt sig av det närhelst han trodde att han kunde komma undan med det. Vi har aldrig riktat oss till den israeliska allmänheten - särskilt de medborgare som oroas av den nuvarande utvecklingen, som i praktiken dömer Israel till oupphörlig konflikt - och inte heller har vi, tyvärr, något att säga exempelvis till de hundratals reservister som har vägrat göra militärtjänst under intifadan. Det finns en stödgrupp inom Israel som vi måste hitta ett sätt att engagera, precis som ANC gjorde det till medveten politik att engagera vita i kampen mot apartheid.

Den palestinska situationen är i sig möjlig att förändra, eftersom det är människor som skapar historien och inte tvärtom. Det finns tillräckligt många unga palestinier runtom i världen och tillräckligt många äldre som är fullständigt och totalt ursinniga, förfärade och förtvivlade över ett ledarskap som har gått från den ena katastrofen till den andra utan att någonsin ställas till svars, utan att någonsin säga sanningen, och utan att någonsin tydligt förklara sina målsättningar och syften (utom när det gäller dess egen överlevnad).

Som den framlidne Eqbal Ahmad en gång sade har PLO historiskt sett varit extremt flexibelt när det gäller strategi och extremt rigid i fråga om taktik. I själva verket avspeglas denna aforism klart och tydligt i organisationens politiska linje och agerande sedan 1993. Arafat började med att acceptera FN:s resolutioner 242 och 338 som grundval för förhandlingar (strategin), och ändrade sig sedan på ett flexibelt sätt och accepterade den ena strategiska förändringen efter den andra under de följande åren; bosättningarna skulle stoppas, men sedan ökade de och han accepterade även det. Men Arafat vek inte en tum när det gällde taktiken, som gick ut på att stanna kvar i fredsprocessen och förlita sig på amerikanerna oavsett vad som hände. Strategiskt flexibel, taktiskt rigid.

Därför behöver vi nu något som situationen kräver men som alla aktörer vägrar att leverera, nämligen ett tydligt klargörande av vilka mål som ska uppnås. Dessa måste innefatta för det första ett slut på Israels militära ockupation och på bosättningarna. Ingen annan väg kan leda till fred och rättvisa för palestinierna eller för israelerna.

Det existerar ingenting sådant som en "interimsfred" (vilket påstods i Osloförhandlingarna, till palestiniernas stora nackdel). Inte heller har palestinierna vissa rättigheter, men inte andra. Det är oacceptabelt nonsens. En uppsättning lagar och rättigheter, en uppsättning mål och strävanden. På den grundvalen kan en ny palestinsk fredsrörelse organiseras som måste inkludera israeliska och icke-israeliska judar, i synnerhet hjältemodiga individer och grupper som Rabbis for Human Rights (rabbiner för mänskliga rättigheter) och Jeff Halpers rörelse för att stoppa raseringen av hus.

Vad ska den rörelsen då ha för mål? För det första, en organiserad rörelse som fokuserar på palestinsk befrielse och samexistens, där alla deltagare är delar av en helhet, i stället för passiva åskådare som väntar på en ny Saladin eller på att order ska komma uppifrån.

Den måste koncentrera sig på de två andra samhällen som har en central inverkan på Palestina: USA, som ger Israel det stöd utan vilket de händelser som äger rum i Palestina i dag inte skulle vara möjliga. USA:s skattebetalare förser när allt kommer omkring Israel med tre miljarder dollar i direkt bistånd, plus ett konstant inflöde av nya vapen (till exempel de helikoptrar som nu bombarderar försvarslösa palestinska städer och byar) motsvarande en summa av nästan fem miljarder dollar. Detta stöd måste stoppas eller radikalt förändras. Och för det andra det israeliska samhället, som har fortsatt med att antingen passivt acceptera den rasistiska politiken gentemot "underlägsna" palestinier eller aktivt stödja den genom att arbeta i armén, Mossad och Shin Beth för att genomföra denna mänskligt oacceptabla och omoraliska politik. Det märkliga är att vi har stått ut så länge, i likhet med många israeliska medborgare som behöver vara med och försöka förändra den.

Trots att varje människorättsdeklaration i världen i dag (inklusive FN-stadgan) ger ett folk rätt att göra motstånd med alla medel om de är militärt ockuperade, och rätt till flyktingar att återvända till sina hem, så är det samtidigt så att självmordsbombningar i Tel Aviv inte tjänar något syfte, vare sig politiskt eller etiskt. De är också oacceptabla.

Det är en enorm skillnad mellan organiserad civil olydnad eller massprotester å ena sidan, och att helt enkelt spränga sig själv och några oskyldiga i luften å andra sidan. Denna skillnad måste fastslås klart och eftertryckligt, och skrivas in en gång för alla i varje seriöst palestinskt handlingsprogram.

De andra principerna är ganska självskrivna. Självbestämmande för bägge folken. Lika rättigheter för båda. Ingen ockupation, ingen diskriminering, inga bosättningar. Alla är inkluderade. Alla förhandlingar som inleds måste bygga på den grundvalen, vilket klart och tydligt måste fastslås från början och inte lämnas outsagt eller underförstått såsom skedde i den USA-stödda Osloprocessen. Fredsförhandlingarna måste ske inom FN:s ram. Under tiden är det upp till oss som palestinier, araber, judar, amerikaner och européer att se till att skydda de skyddslösa, och att sätta stopp för krigsförbrytelser som kollektiva bestraffningar, bombningar och förföljelser, vilka drabbar palestinierna dagligen.

Så ser dagens realiteter ut, och deras innersta kärna är den enorma asymmetrin, den oerhörda skillnaden i makt mellan Israel och palestinierna. Därför måste vi omedelbart hävda vår moraliska ställning, genom politiska medel som ännu står oss till buds - makten att tänka, planera, skriva och organisera. Detta gäller för palestinier i Palestina, i Israel, i exil. Alla måste vi bidra på något sätt till vår frigörelse. Det är sorgligt att det nuvarande ledarskapet tycks fullständigt oförmöget att begripa det och därför måste kliva åt sidan, vilket det med all säkerhet kommer att göra så småningom.

Edward W Said