ÅSIKT

Hur mycket av u-länderna är till salu?

GUNNAR OHRLANDER om ett nytt världshandelsavtal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bild: EDVARD DERKERT

Sedan tårgasen drivit bort från slagfälten i Seattle och Prag pågår intensiva förhandlingar för ytterligare en avreglering i världsmåttstock. Den här gången gäller det tjänstesektorn och avtalet heter Gats, General agreement on trade in services.

Det var vid den så kallade Uruguayrundan 1995 som WTO, Världshandelsorganisationen, bildades och en rad avtal lades till grund för en friare handel. När det gällde Gats fick det dels karaktären av en samling allmänna, övergripande principer och dels elva delområden, som man nu förhandlar om.

Till skillnad från bråken i Seattle handlar det inte bara om u-ländernas underläge gentemot den rika världen utan också om Sveriges och andra industriländers möjlighet att behålla kontrollen över strategiska verksamheter. Tjänstesektorn är den mest expansiva globala näringen om man ser till utländska direktinvesteringar (50 procent). Några av de delområden som definieras i Gats är tele, elförsörjning, finansiella tjänster, utbildning, sjukvård, transporter och turism.

Alla dessa verksamheter ska konkurrensutsättas, länderna brytas upp som konservburkar och exponeras för internationella aktörers budgivning.

I ett scenario kan man mycket väl tänka sig att Microsoft köper upp hela utbildningsväsendet i ett land. Det behöver inte vara dåligt, men risken är förstås att man bara är ute efter att lägga beslag på de bästa hjärnorna.

Eller att svensk sjukvård inom en inte alltför avlägsen framtid köps upp av en amerikansk läkemedelsfirma, åldringsvården av indiska entreprenörer (vilket föreslogs i en debatt med motiveringen att indier är billiga) och kraftförsörjningen av kraftfulla tyska intressen.

Ett franskt företag kör redan SL-tågen i Stockholm och man kan beskriva ambitionsnivån bakom Gats som en global Connexlösning. I det värsta scenariot, hävdar kritikerna, är det nog mer att likna vid en brittisk tågkatastrof. 225 brittiska riksdagsmän kräver nu i en motion att regeringen ska analysera konsekvenserna för den offentliga sektorn. Den analysen är nämligen inte gjord.

Samma krav framförs av 58 riksdagsledamöter i det skotska parlamentet som påtalar att Gats innebär begränsningar i den sjukvårdspolitik som fastlagts.

Från många u-länder och frivilligorganisationer, NGO:s, kommer än kraftigare kritik. Gats skiljer sig visserligen från WTO:s övriga regelverk genom att ett land kan välja att hålla områden utanför avregleringen. Men den fattiga världen befinner sig i ett extremt underläge och regeringar kan känna sig tvingade att acceptera när de ständigt får höra att "skriver ni inte på så kommer ni inte att få några utländska investeringar".

Sålunda har en rad u-länder redan gått med på att till exempel avreglera turismen, vilket innebär att de förbjuds att ställa krav på "joint ventures" vid utländska investeringar. De får inte heller ge inhemska småföretag företräde när en turistetablering ska göras. En angelägen fråga är förstås också hur tjänstehandeln ska kunna kallas fri om ett företags representanter från ett u-land inte ens får passera gränsen på grund av hårdare inresebestämmelser från EU, USA och Japan.

Frågan är hur svenska regeringen kommer att ställa sig. Sverige är i dag ett av de mest pådrivande länderna när det gäller avregleringar - såväl inom WTO som när Göran Persson ledde EU-länderna till ytterligare avregleringar på toppmötet i Älvsjö nyligen.

U-landsrepresentanter inom WTO brukar uttrycka förvåning över att Sverige för en så extremt liberal politik. Leif Pagrotsky försvarar sig med att Sverige måste vara ett öppet land och inte har råd att diskriminera utländska företag.

Blir det alls möjligt för den svenska regeringen att i längden hålla undan sektorer från fullständig avreglering när man gjort sig känd som en av de ivrigaste förespråkarna? Sverige har visserligen förklarat att man inte vill skriva in sjukvård och utbildning, men för hur länge? Avtalet syftar ju till en fortgående avreglering av tjänstesektorn och den svenska positionen är att inga områden generellt bör hållas utanför Gats.

Dessa förhandlingar måste sättas in i sitt sammanhang av motsättningar mellan u-länderna och den rika världen, som kom till ett så häftigt uttryck i Seattle. De rika länderna skriver regelverket. I Genève är det ett femtiotal sammanträden i veckan och många u-länder har bara en representant där (flera ingen alls), medan de rika länderna har stora delegationer med juridisk expertis.

WTO berör praktiskt taget alla aspekter av samhälleligt liv. Det land som vill klaga kan vända sig till en panel bestående av tre experter. Det rör sig inte om en domstol i vanlig mening utan panelens utslag ger vinnaren rätt att vidta motåtgärder mot det land konflikten gäller. USA har vunnit några tvister mot EU som gällde hormonbehandlat kött och dollarbananer vilket ledde till att man införde strafftullar på handväskor, kaffebryggare och (under en tid) pepparkakor.

Reglerna för konfliktlösning kanske fungerar mellan jämstarka stater men när det gäller fattiga u-länder blir den parodisk. Ifall till exempel Tanzania vinner en tvist mot USA så har Tanzania rätt att straffa USA.

Efterhand har u-ländernas misstänksamhet växt. I Uruguay gick de med på en massa eftergifter och fick i gengäld löfte om att i-länderna skulle öppna jordbruks- och textilmarknaderna. Men det skedde inte. I-länderna räckte lång näsa åt de fattiga och det var i Seattle som sammanbrottet kom.

WTO innebär en flora av nära nog oöverblickbara avtal. Det finns övergångsregler och möjlighet att stå utanför en tid men gemensamt för WTO är att det har blivit den rika världens vapen mot de fattiga.

Det gäller Trims, Trade related investment measures, som syftar till att förhindra att länder ställer nationella krav på utländska investerare. Det gäller också immaterialrätten, alltså skydd för patent och upphovsmän. U-länderna befarar att multinationella företag i framtiden kommer att kunna köpa upp och ta patent på grödor som de har odlat i tusentals år.

Än skarpare blev motsättningen när de rika ländernas klubb, OECD, i hemlighet beslöt att själv skapa ett avtal, MAI, Multilateral agreement on investment.

MAI var direkt riktat mot tredje världen. Där fanns hisnande skrivningar som att företag kunde stämma staten i ett land om det blev strejk även om strejken var laglig. Alla skyldigheter lades på regeringarna och alla rättigheter hos företagen.

Det ledde till "en internationell proteststorm som inte setts sedan Vietnamkrigets dagar", skriver Kenneth Hermele i sin skrift Det globala kasinot.

MAI försvann från dagordningen. Men här i Aftonbladet försvarade Leif Pagrotsky avtalet in i det sista (Aftonbladet 9 mars 1998). Han driver nu energiskt på för att de tredskande u-länderna ska acceptera den nya, stora runda som skulle ha beslutats i Seattle.

Stämningen är minst sagt upphetsad. Chefen för WTO, Michael Moore, sade nyligen, enligt the Guardian, "att folk som påstår att de arbetar för de fattiga får mig att kräkas". Och den brittiska biståndsministern, Clare Short, kallade de Gats-kritiska riksdagsmännen för "konspirationsteoretiker" i samma tidning.

Den svenska riksdagen borde i likhet med sina brittiska kolleger begära en fullständig analys av Gats och en öppen diskussion av konsekvenserna. Hur mycket av Sverige är till salu?

Papperen på bordet, alltså.

Gunnar Ohrlander