ÅSIKT

Så vann Hierta

GUNNAR FREDRIKSSON läser om den fria pressens genombrott

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hiertastatyn återinvigs 23 mars - 200 år efter Hiertas födelse.
Foto: BJÖRN LINDAHL
Hiertastatyn återinvigs 23 mars - 200 år efter Hiertas födelse.

Den period "då allting hände" i svensk presshistoria var åren 1830-1897. Inledningsåret startade Lars Johan Hierta Aftonbladet, vid seklets slut hade myndigheterna gett upp försöken att få tyst på tidningar genom åtal.

Kampen var lång och svår, färgstarka personligheter och tidningar i hela landet passerar revy i andra delen av denna historik. Författarna gör dramatiken rättvisa i tre välskrivna kapitel, som behandlar en väsentlig del av den svenska demokratins tidiga utveckling.

"Aftonbladet", skriver Dag Nordmark, "var en tidning av ett helt nytt slag. Det nya börjar med Aftonbladet. Aftonbladet gjorde epok."

Tidningen "gav uttryck för den inre dynamiken i tidens skeende, riktade blickarna mot de samhälleliga krafter som höll på att lösgöras och fann slagkraftiga formuleringar för tidens kampglada liberalism."

Man kan undra hur Hierta och hans medarbetare kunde ha så stora idéer i huvudet när de kämpade med sitt dagliga redaktionsarbete, men det hade de nog. Tidningens framgång berodde på samtalstonen, den orädda satsningen på nyheter och debatter, snabba attacker mot missförhållanden och makthavare.

Aftonbladet kom att inspirera oppositionella tidningar runt om i landet. Dagens Nyheters grundare Rudolf Wall hade varit springpojke hos Hierta och det gick rykten att han var Hiertas son. "I varje fall var Hierta Walls andlige fader."

"Dynamiken i tidens skeende" var krav på näringsfrihet, t ex tullfrihet och avskaffande av skråtvånget, rösträttsreformer och därmed en förstärkt riksdag och försvagad kungamakt, rättigheter för kvinnor och human rättstilllämpning.

De konservativa såg de populära tidningarnas spridning som "pöbeldespotism", självsvåld, hot mot fäderneslandets bestånd. Men indragningarna och åtalen blev fiaskon, Hiertas tidning segrade och konservativa stofiler tvingades acceptera vad som kallats den nya offentligheten.

Wall sänkte priset på DN till fem öre, "femöresrevolutionen", och genomförde effektiv distribution, hembärning, snabb nyhetsförmedling, enklare språk och en tydlig demokratisk inriktning. Han utnyttjade järnvägarnas utbyggnad och sålde tidningen till och med i Göteborg.

De konservativa skrämdes av fri opinionsbildning. De såg pressen som "en ond kraft, som vädjade till massans lidelser och förvrängde sanningen", skriver Eric Johannesson. En högertidning menade att tryckfrihetsförordningen borde skärpas för att ge skydd mot smädelser och "fräcka och vällustiga framställningar", som drog ner religion och sedlighet i smutsen. En framstående konservativ hyllade "manligt storartade uttryck af en lågande fosterlandskärlek".

"Murvlar" hade låg social status, vilket skildrades av Strindberg i Röda rummet. "Skola murflarne släppas in?" frågade sig de styrande oroligt och det hände att reportrar med polishjälp kastades ut från sammanträdeslokaler.

Journalister fanns på tre nivåer: de fast anställda (och då försökte man undvika "förolyckade litteratörer"), regelbundna bidragsgivare (ofta briljanta skribenter) och allsköns notisjägare som levde farligt och måste vara anonyma.

När professor Gustaf Retzius var redaktör för Aftonbladet flyttade tidningen in i ett nytt hus i Klara. Notisjägare fick egen ingång till ett särskilt redaktionsrum, eftersom dessa "nyttiga men ej alltid för ordentlighet utmärkte handtlangare" inte skulle förväxlas med anständigare besökare.

Torftiga villkor kunde leda till cynism och korruption, vilket ju också Strindberg skildrat. Men dessa murvlar roade sig inte minst med att avslöja girighet inom överklassen, t ex signaturen "Struve" i Röda rummet.

Den fattiga socialdemokratiska pressen, ständigt i underläge gentemot de annonsrika borgerliga tidningarna, skildras av Birgit Petersson i ett avsnitt där August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson spelar huvudroller.

Överheten förföljde dem systematiskt med åtal för smädelse av kung och riksdag, hädelse, gudsförnekelse och sårande av sedligheten. Sommaren 1889 satt alla de fyra ledande arbetartidningarnas redaktörer i fängelse.

Många fick tillbringa månader i fängelseceller, ofta med ekonomiska problem för familjerna som följd och tidningarna knäcktes inte sällan när redaktören satt inne.

"Åtalsraseriet" var förödande men på sikt positivt: "Kunskapen om och spridningen av de socialistiska idéerna ökade. Sympatin för anhängarna växte och rörelsen fick bättre genomslagskraft. Den socialdemokratiska pressen nådde alltså sina syften."

Fyrbandsverket om den svenska pressens historia artar sig till ett betydande standardverk. Man kan fästa sig vid olika aspekter men vad som är mest slående i det här bandet är nog den svenska konservatismens märkliga insatser för att bekämpa pressfriheten.

presshistoria

Gunnar Fredriksson