Vargen kommer!

Läser rapporterna om helikopterjakten på varg i Norge härförleden och lyssnar till en man i Värmland som vill skjuta bort ännu fler. En helt vanlig jaktdag i höstas kunde han inte annat än se på när hans älskade vän och hund bets ihjäl av en varg. Nu säger han att nog borde han väl åtminstone haft rätt att försvara sin hund?

Troligen kommer han få göra det i framtiden. Att nödvärnsrätten gentemot varg utsträcks till att gälla även hundar. Förslaget ligger snart på riksdagens bord.

Möter min granne i trappen. I dag som varje dag har hon skyndat sig hem på sin korta lunch för att rycka den slöa collien ur soffan för en liten kisspromenad och för att sticka till honom några godisbitar. Hon ber hunden om ursäkt och förståelse när hon går. Lovar att skynda sig hem så fort hon kan.

Jag möter den bortskämda hundens blick och inser plötsligt i vilken grad vargen där ute i Värmlandsskogarna är en hopplös relikt, en klockren loser, en dumskalle.

För sisådär tjugotusen år sedan - vissa forskare säger hundratusen, genetiska data ger ännu inga säkra besked - klövs vargstammen i två grenar. Medan en konservativ falang höll fast vid det traditionella livet som fria och självständiga outlaws, gick en utbrytargrupp över till att leva som parasiter på värddjuret människan - ungefär som ett rhizom lever av trädens rötter, eller ett virus av cellen.

Exakt hur det gick till när vargen blev hund vet vi inte. Eftersom vi inte gärna vill tro att det faktiskt var vi som blev lurade, förutsätter vi ofta att dåtidens människor tämjde vargen till hund i syfte att sätta dem i något slags nyttigt arbete.

Om det nu var så det gick till måste vi dock konstatera att i dag har hunden vänt på steken. I dag är det vi som arbetar åt dem. Bara i Sverige kommer vi i år ägna sju miljoner arbetsdagar till att tjäna ihop de fem miljarder kronor våra hundars mat, vård, sängar, ögonbad och bajspåsar kostar oss.

Och medan vi sliter för deras brödföda ligger Fido och Buster hemma i soffan och snusar. När vi kommer hem städar vi inte bara upp efter deras håriga kroppar och läckande munnar, vi badar och fönar dem, klipper deras klor och håller hundkillens stolthet fräsch och fin med "Meka förhudsrengöring".

Till skillnad från sina artfränder vargarna - de som vägrade leva som parasitdjur - behåller de därtill förmånen att få bita sönder både människor och varandra utan att vi för den skull utkräver kollektiv bestraffning.

Vargar däremot tvingar vi till total avhållsamhet. De dödar en hund och förlorar omedelbart en del av det bräckliga stöd de trots allt har kommit att få. Skulle de sedan så mycket som röra ett finger på en människa vore förmodligen deras saga all. Vi skulle utrota rubbet inom några månader.

I genomsnitt dödar vargar fem hundar per år och skadar två. Hundar biter ihjäl etthundrasjuttio andra hundar och sårar tusentals. Inte sedan 1820 har en människa tillfogats ens ett skrapsår av en varg i Sverige - men 5 000 personer söker varje år läkarvård efter hundbett, varav 225 måste läggas in i slutenvård. Senast 1998 dog en medelålders kvinna av de bett hon fick av en hund som gick bärsärk.

Ändå är det vargarna vi jagar. Ändå ska människors vargskräck "tas på allvar", medan hundskräck är något man närmast bör skämmas för.

Man kan undra vad som rör sig i min granncollies lilla huvud där den ligger i soffan med nyborstad päls och Frolicpåsen inom bekvämt räckhåll och slötittar på nyhetsbilderna från Norge, där nöjda helikopterjägare stoltserar med två blodiga varghuvuden.

Jag föreställer mig att han tänker tillbaka på den interna striden då för tjugotusen år sedan när varg och hund gick skilda vägar och lite nöjd suckar för sig själv: vilka hopplösa relikter, vilka klockrena losers, vilka idioter de är, vargarna.

Sen ber han matte om lite nack- och ryggmassage.