ÅSIKT

Så mycket som blir så lite

BARBRO WESTLING färdas med Susan Sontag till Amerika

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Susan Sontag. Teckning: TULLIO PERICOLI
Susan Sontag. Teckning: TULLIO PERICOLI

"Skådespelaryrket har hjälpt mig att besegra slaven i mig", heter det i Susan Sontags nya roman I Amerika. Häpnadsväckande ord för att komma från en, alltjämt i dag, så foglig yrkesgrupp. Men så har också Sontag hämtat inspiration till sitt skådespelarporträtt ur ett exceptionellt konstnärsskap, Helena Modrzejewska, en av 1800-talsteaterns stora stjärnor. 1876 lämnade hon scenen och sitt hemland Polen för den nya världens scen, Amerika, ett land där nuet upphäver det förflutnas makt och där människan inte är dömd att vara den hon är utan är fri att "vinnlägga sig om sitt öde".

Susan Sontag har sannerligen uppsökt den ultimata historiska miljön för sin berättelse om hur, såväl i den amerikanska myten som i skådespelaryrket, det är ambitionens och självframställningstekniken som sätter gränser och avgör vem du är. I hennes bok vimlar det av bilder ur den amerikanska drömmens ursprung och verklighet men också av exemplariska motbilder som spräcker drömmen. Att tjänstvilligheten hos New York-restaurangernas negerkypare inte beror på deras ambition utan på att de kommit till landet som kedjade slavar, är till exempel något läsaren påminns om.

Sontag har som romanförfattare en gedigen känsla för att skriva myllrande, faktadetaljerat och väl. Efter det inledande kapitlet där någon ur en senare tid på fascinerat avstånd beskriver scenen kring skådespelerskan Maryna Zalezowska, de hetsiga samtalen och airen av aristokratisk elegans, tar personerna själva över.

Vi färdas med Ryszards reportageblick på atlantångaren mot det nya landet, tar del av de praktiska problem som möter den lilla utvandrargruppen i Kalifornien då de i Charles Fouriers anda jämlikt samarbetar för att förverkliga det alternativa samhället. Ett idealistiskt projekt som slutar med att Maryna återvänder till teatern och lägger den amerikanska publiken för sina fötter i de heroiska glansrollerna. Dock inte med en förnyad skådespelarkonst utan i kraft av sin magnetiska europeiska persona.

Det är märkvärdigt hur detta ymnigt händelserika och färgskimrande stoff kan flöda förbi som om det inte var en angelägenhet för någon. Eller kanske är det inte så märkligt. För den pålästa och, får man förmoda, historiska korrektheten fungerar i själva verket som en maskering av en ganska svag och utslätad historia. Det som i längden blir så påfrestande är att Sontags mångfald alltid är kontrasterande. Det är som om hon i sitt berättande hålls fången av ständiga motsatspar och aldrig ser det som får hela bygget att darra. Det som av författaren kräver gestaltning.

roman

Barbro Westling